Monthly Archives :

december 2009

Ska burqan förbjudas?
Ska burqan förbjudas? 150 150 Tomas Lindbom

NJ Roland Johansson är den flitigaste  kommentatorn på min blogg – i varje fall den som följt min blogg under längst tid – och det gläder mig, inte minst därför att dina inlägg ofta är principiellt viktiga. Den här gången gäller kommentaren mitt inlägg om det planerade lagförslaget om att införa förbud att bära burqa på offentlig plats i Frankrike.

Det är alltid tveksamt för vem som helst att ge sig in i inrikespolitisk polemik i ett land där man varken är medborgare eller vistas några längre perioder per år. Men… frågan är viktig också ur ett svenskt perspektiv och jag väntar bara på att folkpartiet kommer att väcka förslaget vilken månad som helst.

I mitt förra inlägg lägger jag tyngdpunkten på vilka konsekvenserna blir för balansen i det franska samhället om regeringen driver igenom lagen snabbt och utan ordentlig diskussion. Detta är visserligen en sida av problemet men en viktig sådan. Nicolas Sarkozy sa sig vilja bli hela Frankrikes president när han valdes och tillvägagångssättet med detta lagförslag stärker inte hans ställning bland muslimerna i landet och den delar också landet i två delar bland de kristna, judar och de sekulariserade.

När det gäller själva sakfrågan om det är rätt att tillåta burqa eller inte blir min retoriska fråga: Varför ska den inte tillåtas i det läge som råder nu? Vad har hänt som gör frågan hetare 2010 än för fem år sedan? Den väcktes av en kommunistisk (!) borgmästare tidigare i år som stötte sig på att se kvinnor beslöjade i sin kommun och så var debatten igång.  Totalt rör det sig om mindre än två tusen kvinnor i hela Frankrike som bär burqa och inget tyder på att siffran kommer att öka – om inte just lagen med förbudet kommer att skapa en motreaktion som riskerar att islamisera vissa mer moderata muslimer.

Varje modernt tänkande person känner aversion mot den kvinnosyn som uttrycks i tanken på att kvinnor bör gå helt beslöjade. Det finns inget försvar för det, inte heller om kvinnan själv säger sig samtycka. Den är en symbol för en samhällsordning som vi i västerlandet är främmande för. Samtidigt måste det sättas en gräns för hur långt ett samhälle kan gå för att hindra främmande kulturella eller religiösa seder och det måste bli en bedömning. Det är orimligt att staten besöker människor i deras hem för att ingripa mot felaktig klädsel. Det är lika orimligt att tillåta burqa på arbetsplatser, i varje fall offentliga av typen sjuksköterskor, lärare och så vidare. Individer som bär burqa på allmän plats bör räknas till den egna privata sfären.

Det är riktigt att det också finns praktiska problem med att dessa kvinnor går beslöjade. Hur ska förskolläraren veta att det är rätt mamma som hämta barnet i skolan på eftermiddagen? Hur gör de om de ska legitimera sig på banken? Det är ju alldeles uppenbart att staten kräver att de visar sitt ansikte vid sådana tillfällen och kan de inte göra det får någon annan betrodd person hämta barnen i skolan eller göra bankärendena och köra bil. Det är orimligt att driva igenom en lag som ger polisen rätt att jaga kvinnor som promenerar i burqa på gatan eller handlar grönsaker på marknaden beslöjade.

Lagförslaget kommer upp i samband med den kampanj för den så kallade nationella identiteten som Eric Besson på Sarkozys uppdrag driver under tre månader. Lagförslaget läggs fram under samma period som kommentarer av rasistisk karaktär som numera även representanter för Sarkozys parti UMP fäller mot muslimer. Det finns i dessa kommentarer både ett inslag av islamofobi och ett klassförakt riktat mot de fattigaste i förorterna som ofta är muslimer. Lagförslaget kommer att trumfas igenom i januari om UMP:s gruppledare i nationalförsamlingen får som han vill och det innebär två månader före de regionala valen. Dessa val måste bli en framgång för UMP om inte tilltron till Sarkozys förmåga att vinna nästa presidentval kommer att ifrågasättas. Han och partiet vet att viktiga röster kan förloras till extremhögern och hoppas att med en lätt förstucken  antimuslimsk kampanj hålla Nationella fronten på mattan.

Det finns alltså flera skäl till varför jag är kritisk till regeringens lagförslag. Det är samtidigt viktigt att också kunna ändra sig om verkligen antalet kvinnor som bär burqa ökar kraftigt eller att islamiseringen blir ett påtagligt problem. Om detta problem då inte är skapat i huvudet på högerextrema fransmän eller av lagar som provocerar vissa minoriteter och snarare känns som ett stöd för landets islamofober.

”Jag skiter i burqan”
”Jag skiter i burqan” 150 150 Tomas Lindbom

Varför skulle man inte kunna tillbringa en julaftonsförmiddag på Café Flore i Saint-Germain? Jag har handlat sista julklapparna i bokhandeln L´écume des pages alldeles bredvid. Om det är hysteriskt med folk på varuhuset Galeries Lafayette så är det nästan stilla i bokhandeln. Några distingerade herrar i övre medelåldern skrider omkring bland böckerna i kamelhårsulstrar och sidenscarves. Bläddrar i Alain Finkielkrauts sista reaktionära utbrott i bokform eller funderar på om de  ska ge hustrun någon av höstens prisade romaner. Samma män dyker sedan upp på Café Flore där jag stämt möte med dottern.

Mannen bredvid skriver på något. Han ser också viktig ut. Det gör alla på Café Flore. Han vänder sig till en av kyparna: ”Vad anser ni om debatten om burqan?” och svarar för säkerhets skull själv: ”Jag skiter i den”. Uppenbarligen är det just om burquadebatten han skriver. Dottern och jag tror att det är för någon tidning eller snarare tidskrift. På Café Flore sitter inga journalister som betalas per rad. Här sitter tänkarna som skriver för att världen ska få veta hur det ligger till med sakernas tillstånd.

En man i hästsvans kommer svepande och sätter sig tillsammans med mannen som skiter i burqan. De hälsar som fransmän gör med ett kort och snabbt handslag där det är rätt att bara knipa åt den andres fingrar och inte fylla den andres hela handflata med sin. Ytterligare en man kommer fram och klämmer fingrar på mannen med åsikter om burqan. Nu är de tre som vet hur saker och ting ligger till.

Dottern och jag njuter av lugnet som råder  bland dessa äldre män som har all tid i världen en julaftonsmorgon. Förmodligen står deras hustrur hemma och svettas vid grytorna så att middagen i kväll blir på topp. Kvinnorna har ändå några timmar på sig om de nu inte jobbar hela julafton vilket många gör. De av männen som är gifta med yrkesarbetande kvinnor gör rätt i att ta in en rejäl lunch också på Flore så att de står sig. Det lär inte serveras någon middag för dem förrän framåt 22-tiden. Det blir bråttom för att hinna till midnattsmässan om de nu skulle vara så traditionella att de bryr sig om religiösa seder. Kamelhårsulstrarna på Café Flore tror nog mer på vetenskaplig rationalitet och sinnlig njutning än på Gud.

Dottern och jag har druckit vårt kaffe och tittat färdigt på spektaklet runtomkring oss. Nu väntar vår julmiddag ikväll. Den börjar redan klockan halv åtta. Joyeux Noël!

Öppen strid i Sarkozys parti om förbud mot burqa
Öppen strid i Sarkozys parti om förbud mot burqa 150 150 Tomas Lindbom

Ledaren för den konservativa majoriteten (UMP) i nationalförsamlingen, Jean-Francois Copé driver hårt frågan om ett snabbt förbud mot att bära burqa i offentliga rum i Frankrike. Nu vill han pressa igenom en lag redan i januari och detta har skapat en öppen spänning inom hans och President Sarkozys parti.

Lagförslaget har som motiv att skydda kvinnans jämlika ställning i Frankrike. Det är tänkt som ett medel att stärka de traditionella demokratiska fri- och rättigheterna och markera att Frankrike är ett land där religiösa yttringar i möjligaste mån ska hållas borta från de offentliga institutionerna  och i detta fall med burqan också från gator och torg. Lagen kommer samtidigt att öka misstron från många invandrargrupper gentemot staten. Dess ambition att garantera alla samma fri- och rättigheter  kan utifrån ett muslimskt perspektiv ifrågasättas.

Brådskan att rösta igenom förbud mot burqan kan verka förvånande. Varför vill inte regeringen ha en mer djupgående dialog med moderata muslimer i Frankrike och med den stora andel kristna, judiska och icke-troende människor som är skeptiska till en alltför rigid hållning mot religiösa och kulturella yttringar som att bära burqa? Förmodligen räknar Sarkozy med att en reaktion mot ett sådant lagförslag kan växa sig för stark och kan leda till upplopp i invandrartäta förorter om dialogen får fortsätta ett par månader ytterligare.

Parallellt med beredningen av lagen mot burqa sker en annan dialog, den så kallade dialogen om landets nationella identitet som leds av ministern för invandringsfrågor och frågor om den nationella identiteten, Eric Besson. Det är ingen dialog utan en kampanj för regeringen att inför regionalvalen i mars månad begränsa nationella frontens möjligheter att vinna röster på ett folkligt missnöje med den nuvarande ekonomiska politiken. Det är viktigt för regeringen att få ett beslut i nationalförsamlingen innan Bessons kampanj upphör och därmed dess förväntade påverkan på folkopinionen. Det är bra för regeringen om så många som möjligt av  de högerorienterade väljarna uppfattar att Sarkozy är ett bättre alternativ i försvaret för det gamla Frankrike än Marine Le Pen.

Nu har – olyckligtvis för regeringen – splittringen i frågan om lagen mot burqa skurit rakt in i UMP:s grupp av ledamöter i nationalförsamlingen. Igår undslapp sig en av ledamöterna vid ett internt gruppmöte följande formulering: ”Den dag vi har lika många minareter som katedraler i Frankrike, kommer vi inte längre att leva i Frankrike”. Nora Berra, ledamot av regeringen, blev så upprörd att hon efter detta uttalande trädde ut ur salen och smällde i dörren. Talmannen i nationalförsamlingen, också ledamot av UMP:s grupp, har kallat Jean-Francois Copés agerande att påskynda beslutsprocessen för ”förhastad”. Andra inflytelserika ledamöter hävdar att partiet nu närmar sig gränsen för anständighet. Trots kritiken ställer sig ändå de flesta av UMP:s ledamöter lojalt bakom Copés agerande. Leden sluts och lojaliteten mot Sarkozy är stark.

Dialogen, det vill säga kampanjen, om nationella identiteten, lagförslaget mot burqan och en rad andra uttalanden av ministrar och ledande representanter för majoriteten hänger ihop. Den ger en bild av en intolerant hållning hos den franska högern mot invandrare från utomeuropeiska länder som lever i landet, arbetar och i de flesta fall också är franska medborgare. När en minister, Nadine Morano, klagar på invandrarungdomar  som bär sina kepsar bak och fram tyder det på något mer än ett välmotiverat försvar av kvinnans rättigheter. Det är också oroande att den muslimska befolkningen som i praktiken är i skottgluggen för hela kampanjen så sällan hörs och syns i media. I dagens Le Monde ägnas mycket spaltutrymme åt denna fråga men ingen representant för muslimer eller andra minoriteter får komma till tals. Det är representanter för den konservativa eliten från det vita Frankrike som håller i taktpinnen, skriver lagar och organiserar kampanjer. Det lär pågå ända tills motreaktionen slår till. Ingen vet när den kommer och hur stark den blir. Förr eller senare  lär det brinna i förorterna igen.

Snö och strejk – allt stannar
Snö och strejk – allt stannar 150 150 Tomas Lindbom

De franska nyheterna dagarna före jul handlar om trafiken.Hårt prövade fransmän ser framemot den 25 december då de kan stanna hemma från arbetet eller vara framme hos släkt och vänner för sitt julfirande.

Egentligen handlar nyheter i TV om två saker  i Frankrike. Bilder på advokater som försvarar olika intressen i brottmål eller i ekonomiska konflikter som lett fram till domstol. Och så bilder från järnvägsstationer och flygplatser där trafiken står stilla och reportrarna intervjuar frustrerade resenärer.

Snön har ställt till med stora förseningar för flyg, tåg, buss och bil de senaste dagarna. Katastrofen i tunneln under engelska kanalen för fyra-fem dagar sedan sätter fortfarande sina spår. Fransmän som köpt biljett med tåg till London får vänta. Igår tisdag skickades de resenärer iväg som bokat plats under helgen. Först nästa helg kommer trafiken att vara i ordning igen och det sker efter julhelgen. Bilderna visar hur folk köar i timmar på järnvägsstationen och inget händer. Det framgår inte om resenärerna måste stå där i flera dagar och bevaka sin plats. En man sa när han anlände till Paris från London. ”Denna resa har tagit mig fyra dagar”

Så sent som i söndags var hälften av planen från flygplatsen Charles de Gaulle inställd. Biltrafiken har gått i snigelfart och TGV-tågen likaså. ”Det är normalt att tågen blir försenade när det snöar”, sa en expert.

Strejken på en av de stora pendeltågslinjerna går nu in på sin fjortonde dag och kommer med all säkerhet att pågå fram till jul. RER A som linjen kallas fraktar normalt 1 miljon passagerare per dag. Som i alla tågstrejker i Frankrike är målsättningen att hindra och störa trafiken mer än att stoppa den helt. Så ett av tre tåg har rullat men med en miljon passagerare blir det förstås förtvivlat besvärligt för resenärerna som står i timmar och fryser på stationerna. Orsaken till strejken är en konflikt mellan facket och arbetsgivaren om nivån på en bonus till de anställda.

Många säger att parisarna är lättirriterade. När jag ser dem vänta morgon efter morgon, dag efter dag på inställda tåg och flyg eller sitta fast i ändlösa bilköer tycker jag de imponerar genom sitt tålamod. De kan både rycka på axlarna åt vädret och försvara de strejkande. Strejker är en rättighet som försvaras starkt i detta land, även av många med sympatierna mer till höger.

Bjällerklang i Paris
Bjällerklang i Paris 150 150 Tomas Lindbom

Julen närmar sig även i Paris. Det innebär trängsel i affärer och tunnelbana och kyla utan snö.

Jag befinner mig några eftermiddagstimmar i Galeries Lafayette vid Operan mitt i Paris. Går mellan huset för kvinnor och huset för män. Det är bättre i huset för män eftersom färre män handlar och framförallt stannar kortare tid i varuhuset. Med dottern hittar vi snabbt en skjorta till mig och betalar snabbt och enkelt. Jackan till dottern  i kvinnohuset (förlåt!) är inte lika enkel att finna. Så många olika butiker i samma hus, så många olika jackor och så många som trängs. Jag följer med henne från butik till butik och tittar samtidigt på den gigantiska julgranen som räcker upp fyra eller fem våningar i huset. Magnifik, väl dekorerad och fullständigt artificiell.

Jul för parisarna är minst lika kommersiell som i Sverige. Det är mildare, + 3 grader och regnet hänger i luften. Väldigt få juldekorationer, inga tomtar, inte ens några expediter med glitter i håret. Precis som vanligt i Paris varuhus men mer hysteriskt. Alla verkar ha sparat sina julklappsinköp till de sista dagarna. Men parisarna har en bonus. Den 24 december är det normal arbetsdag och alla affärer är öppna som vanligt. Det som inte har inhandlats före julafton går att skaffa när vi svenskar redan ligger dästa av jullunchen framför Kalle Anka på TV. Först sent på julaftons kväll börjar det korta franska julfirandet som egentligen avslutas redan på juldagen.

Jag ser fram emot julaftonskvällen med kalkon och en läcker sockrig efterrättstårta kompletterad med gravad lax från Mariahallen på Södermalm. Sedan är det dags att återvända till Stockholm

  • 1
  • 2