Monthly Archives :

december 2009

Eric Besson och flörten med extremhögern
Eric Besson och flörten med extremhögern 150 150 Tomas Lindbom

Frankrikes nye minister för immigration och nationell identitet – så är titeln på ministeriet – heter Eric Besson och har gjort en snabb karriär i fransk politik. Inte bara det faktum att han på kort tid blivit minister för en av regeringens viktigaste frågor utan för hans resa från central rådgivare åt presidentkandidaten Ségolène Royal inför valet 2007 till att nu med sin invandringspolitik inom Sarkozy regering flörta öppet med Front National, Jean-Marie Le Pens skapelse.

Eric Besson övertygade Nicolas Sarkozy om behovet av en folklig öppen dialog kring begreppet nationell identitet och fick som minister för dessa frågor också uppdraget att under några månader föra samtalet med människor, bland annat på en blogg han öppnat på Internet. Dialogen har delvis tillkommit för att avväpna Nationella fronten som oskadliggjordes vid förra valet men som nu vädrat morgonluft i spåren av finanskrisen där många fransmän förlorat sina jobb och lätt vill rikta sin vrede mot både regeringen och invandrarna.

Frågan om hur debatten om den nationella identiteten förs är ett obehagligt exempel på förtäckt rasism. Definitionen av republikens grundvärderingar blir snävare och kraven på invandrarna för att accepteras som fransmän ökar. Religionen är ett exempel. Sarkozy och Besson skulle aldrig kräva förbud av minaretbyggen men öppnar en debatt där frågan blir möjlig att diskutera. Och förbudet mot att bära burqa på offentliga platser kommer med all sannolikhet att klubbas igenom av högern i nationalförsamlingen nästa år.

Språket är en annan fråga där Besson aktivt driver på. Kraven på språkkunskaper i franska kopplas till identiteten. Så har det inte varit tidigare men  nu är signalerna tydliga. Han kräver också att marseljäsen ska sjungas regelbundet  i skolorna och ingen slipper undan. Alla – och det innebär i synnerhet fattiga invandrargrupper  – ska älska Frankrike. “Annars ska de åka hem”, som Sarkozy sa i ett tal. Och Besson håller förstås med.

Ett öppet samtal om nationell identitet är inget öppet samtal. Muslimer i fattiga förorter med eller utan papper som styrker fransk nationalitet är inga subjekt i debatten. De är bara objekt för majoritetens kritiska ögon. Det öppna samtalet tillhör de vita fransmännen eller dem som bott länge i landet och är etablerade. Ingen frågar heller etablerade personer som lever i Frankrike med svenska eller tyska pass om de älskar Frankrike eller inte. Detta gör samtalet till en form av ovärdig inkvisition, dessutom med det starkaste stödet av de mest invandrarfientliga grupperna.

Oppositionen till vänster är kritisk. Det gäller också en del mer moderata företrädare för majoriteten som förre premiärministern Dominique de Villepin – också glad över att de en känga till sin ärkerival Nicolas Sarkozy. Det finns därför ett visst hopp om att hela projektet kapsejsar. Hur det än går har det skapat tillräckligt mycket hat och misstro redan. Det är ibland otroligt med vilken sömngångaraktig säkerhet vissa högergrupper som kallar sig moderata och värnar republikens grundvärderingar om frihet och jämlikhet istället lägger grunden för mer konflikter och risk för upplopp och ännu mer polisbrutalitet och splittring i landet. Ett samtal om en gemensam identitet riskerar att öka klyftorna, inte minska dem. Varför? För att dialogen egentligen är en monolog och styrs av makt, hat och oförstånd istället för av öppenhet, generositet och inbjudan till lyssnande och respekt.

Fransk musik – finns den?
Fransk musik – finns den? 150 150 Tomas Lindbom

Igår kväll var det julfest på mitt kontor.En väldigt rolig fest. Och… Ett inslag som las in som en muntration var en musiktävling. Vi julfirande murvlar, formgivare och konsulter med köttbullar och sill på faten skulle tävla i att gissa rätt låt som de gör i Sveriges television ibland på fredagkvällarna.

Rolig tävling i sig. Men smärtsamt för mig att konstatera: Jag var helt värdelös och fungerade som sänke i den grupp jag  hamnade i. Jag kunde inte svara på en enda fråga. Alla låtar skulle för mig ha kunnat skrivas av samma kompositör och framföras av samma artist. Från Rolling Stones och framåt i tiden tills idag. Så kom jag på varför jag var så usel. Alla tävlingslåtarna i vår interna jultävling var inspirerade av samma slags anglosaxiska musiktradition. Även de svenska låtarna lät likadant som Bruce Springsteen eller … ja, vad hette de andra? Ur denna musik, slår det mig, har en hel kultur vuxit upp, en hel identitet formas som är större och bredare än någonsin idrottsrörelsen eller det politiska samförståndet. Ingen av mina kollegor verkade ha några problem med detta urval. Istället byggde denna musik en känsla av gemenskap. “Thåström”, skrek någon, “E-type”, ropade någon annan. Samma låt, samma oväsen, tänkte jag. Inte konstigt att vår kung en gång lär ha sagt att Ulf Lundells stora hit om att man borde vistas i naturen och dricka brännvin gjord på johannsesört skulle kunna bli en bra nationalsång.

Vi lever med en anglosaxiskt inspirerad ljudmatta runtomkring oss. Vart tog den franska chansonen vägen? Vinden kommer sällan från söder men det stormar från väster som lågtrycken. Inte undra på att kulturklimatet kan kännas tryckande och konformismen tyngande.

Karl Gerhard översatte George Brassens och Charles Trenets musik. Han tog hit Maurice Chevalier. De dj-a språkresorna till England som startade på 60-talet har knäckt hela kulturutbytet med den europeiska kontinenten. När hände det senast att en fransk musiker uppträdde på Globen? Och jag lovar. De är många och de är bra men de låter inte som ett surrande från Liverpools källarlokaler eller från någon ranch i mellanvästern. Det finns andra toner som gör att musik blir en upptäckt och en väg till mångfald, inte bara ett sätt att bygga kulturidentitet och skydda sig mot omvärlden. Så det så; )

Minareter i fransk TV
Minareter i fransk TV 150 150 Tomas Lindbom

Folkomröstningen i Schweiz med dess resultat att förbjuda nya byggen av minareter har naturligtvis väckt uppmärksamhet och på de flesta håll bestörtning i Frankrike. I gårdagens Mots croisés, ett politiskt debattprogram som sänds varannan måndag kväll och leds av den populära Yves Calvi togs frågan upp med en sammansättning av panelen som gjorde debatten spänstig och intressant. Bruno Gollnisch, vice ordförande i Nationella fronten, en  man som drev den antimuslimska och öppet rasistiska linjen på ett tydligt  sätt och som därmed lyfte de ståndpunkter som stora delar av befolkningen delar. Han  ägnade sig åt glidande formuleringar som kopplade islam till islamism, skrämde muslimer i Frankrike med någon diffus koppling till Saudi Arabien och menade att Turkiets premiärminister uttalat att minareter är mulimernas stridsspetsar och moskéerna samlingsplatser för politisk verksamhet. Bland annat.

Denna hets mot muslimer fick komma upp till ytan och kunde avslöjas och bemötas på ett utomordentligt sätt av främst två socialister och en kvinnlig antropolog, Dounia Bouzar, franskfödd och muslim.

Bouzar påpekade det självklara i att muslimer i Frankrike är fransmän, har sin förankring i Frankrike och att det inte finns ett “vi och dom” mellan muslimska och icke-muslimska fransmän precis som det inte heller fanns en motsättning mellan franska judar och icke-judar under Dreyfusprocessen kring förra sekelskiftet eller vid deporteringarna av judar under Vichyregimen från 1940 till 1944. Samma främlingshat då som nu.

Vincent Peillon, en av socialistpartiets ledande företrädare, och det vänstersocialistiska partiets ledare Jean-Luc Melenchon pläderade för ett Frankrike där identiteten inte definieras i gammal kultur och gamla sedvänjor utan i en förankring i de demokratiska värdena och rätten att med ett franskt medborgarskap utan förklaringar och ursäkter kunna kalla sig fransman.

Nicolas Sarkozy har dragit i gång en debatt om fransk identitet som gör att också den demokratiska högern dras in i ett obskyrt resonemang om vad som karakteriserar en fransman. Gränsen mellan höger och extrem höger tenderar att suddas ut. Det är befriande att vänstern är tydlig på denna punkt. Identiteten får inte klassificera medborgare som bättre eller sämre.

Framsteget kan vara bakom oss
Framsteget kan vara bakom oss 150 150 Tomas Lindbom

Många stora samhällsfrågor tvingar sig på oss oavsett vi vill eller inte. En handlar om framsteget och en av dess avkommor, den ständiga, eviga tillväxten. Hur skulle samarbetet mellan mp och s i Sverige te sig om den frågan på allvar kom upp till debatt. Hur hotande det än verkar att konfrontera traditionella socialdemokrater som tror på industrialismens filosofi som förordar tillväxt som grunden för rättvisa och litar på mänsklig rationalitet och naturvetenskapliga framsteg som grund för de flesta lösningar. Mot det står miljörörelsens oro över vad som händer om industrins expansionskrav och människornas välfärdsanspråk får vara överordnat värnandet om vår natur.

Framtiden tillhör förhoppningsvis en gemensam social och ekologisk politik men fordrar ett nytänkande från socialdemokraternas sida när det gäller övertron på det rationella framsteget och den ekonomiska tillväxten. Det sociala perspektivet har socialdemokraterna men i denna debatt hävdar den gamle kommunisten Besset att det sociala perspektivet i samma grad finns inom den gröna rörelsen.

Den som kan franska bör gå in på http://moscovici.typepad.fr/blognational  och läsa debatten mellan socialisten Pierre Moscovici och en av Daniel Cohn-Bendits närmaste män, Jean-Paul Besset. Det är en debatt som blottlägger skillnaderna mellan en traditionell progressiste och en representant för en grön hållning. Bessets nya bok heter i ungefärlig översättning: “Hur kan man sluta vara progressiste utan att bli reaktionär?”

Denna minidebatt är värd att begrunda och bör lyftas till den svenska politiska debatten.

Guds hand på en fransman
Guds hand på en fransman 150 150 Tomas Lindbom

“Fotboll är inte en fråga om liv och död. Det är betydligt viktigare än så” Det är ett klassiskt uttryck från en engelsk tränare. Uttrycket upprepas av franska media efter den minst sagt skamliga segern över Irland i den avgörande kvalmatchen till fotbolls-VM i Sydafrika nästa sommar. Frankrike lyckades kvalificera sig i nästan sista minuten i sista matchen genom en handpassning.

Nog kan det förvåna en och annan att denna regelvidrighet som inte uppmärksammades av den svenske domaren Martin Hansson får så stort utrymme. Det har väl hänt förr att segrar i idrottstävlingar säkrats med ojusta medel. Om inte om varit hade…osv. Den så starkt grumlade glädjen över en plats i nästa fotbolls-VM påverkas starkt av att spelaren som passade med handen till det avgörande målet var ingen mindre än Thierry Henry. Frankrikes stora stjärna och ständigt firad i Europas bästa lag, FC Barcelona. En spelare med det bästa rykte, en hedersman skulle de gamla svenska idrottsledare ha kallat honom. Lagkapten i landslaget. Han passar med handen och målet godkänns.

Frankrike har ett fotbollslag i kris. Förbundskaptenen Raymond Domenech är så starkt kritiserad av fransmännen för sitt sätt att leda laget att kvalificeringen till VM snarare blir stötande än väcker glädje. Nu får han det förlängda mandat som egentligen ingen hade hoppats på. Många önskade säkert i hemlighet att Frankrike inte skulle kvalificera sig till VM för att på så vis bli av med honom. Nu är Frankrike vidare men på starkt tvivelaktiga grunder . Och Domenech får fortsatt förtroende.

En usel förbundskapten och en lagkapten med hjälteglorian rejält på sned. Dessutom ett lag som är placerat i den oseedade gruppen inför lottningen. Förnedringen hade varit mindre om laget fått stanna hemma i fyra år till.

  • 1
  • 2