Fransk musik – finns den?

Fransk musik – finns den? 150 150 Tomas Lindbom

Igår kväll var det julfest på mitt kontor.En väldigt rolig fest. Och… Ett inslag som las in som en muntration var en musiktävling. Vi julfirande murvlar, formgivare och konsulter med köttbullar och sill på faten skulle tävla i att gissa rätt låt som de gör i Sveriges television ibland på fredagkvällarna.

Rolig tävling i sig. Men smärtsamt för mig att konstatera: Jag var helt värdelös och fungerade som sänke i den grupp jag  hamnade i. Jag kunde inte svara på en enda fråga. Alla låtar skulle för mig ha kunnat skrivas av samma kompositör och framföras av samma artist. Från Rolling Stones och framåt i tiden tills idag. Så kom jag på varför jag var så usel. Alla tävlingslåtarna i vår interna jultävling var inspirerade av samma slags anglosaxiska musiktradition. Även de svenska låtarna lät likadant som Bruce Springsteen eller … ja, vad hette de andra? Ur denna musik, slår det mig, har en hel kultur vuxit upp, en hel identitet formas som är större och bredare än någonsin idrottsrörelsen eller det politiska samförståndet. Ingen av mina kollegor verkade ha några problem med detta urval. Istället byggde denna musik en känsla av gemenskap. ”Thåström”, skrek någon, ”E-type”, ropade någon annan. Samma låt, samma oväsen, tänkte jag. Inte konstigt att vår kung en gång lär ha sagt att Ulf Lundells stora hit om att man borde vistas i naturen och dricka brännvin gjord på johannsesört skulle kunna bli en bra nationalsång.

Vi lever med en anglosaxiskt inspirerad ljudmatta runtomkring oss. Vart tog den franska chansonen vägen? Vinden kommer sällan från söder men det stormar från väster som lågtrycken. Inte undra på att kulturklimatet kan kännas tryckande och konformismen tyngande.

Karl Gerhard översatte George Brassens och Charles Trenets musik. Han tog hit Maurice Chevalier. De dj-a språkresorna till England som startade på 60-talet har knäckt hela kulturutbytet med den europeiska kontinenten. När hände det senast att en fransk musiker uppträdde på Globen? Och jag lovar. De är många och de är bra men de låter inte som ett surrande från Liverpools källarlokaler eller från någon ranch i mellanvästern. Det finns andra toner som gör att musik blir en upptäckt och en väg till mångfald, inte bara ett sätt att bygga kulturidentitet och skydda sig mot omvärlden. Så det så; )

2 comments
  • NJ Roland Johansson

    Kan bara instämma. Den angloamerikanska dominansen av populärkulturen har bara blivit större och större. Fram till på 80-talet hände det så kanske vart fjärde år att en låt från Frankrike, Tyskland eller annorstädes tog sig in på topplistan. Idag är det bara möjligt om artisterna, som tyska Tokyo Hotel, sjunger på engelska. Minns ”99 Luftballons” med Nena, för snart trettio år sedan. Något franskt har väl inte slagit internationellt sedan Les negresses vertes 1989. Numera kan möjligen spanska hits slå en och annan gång – antagligen därför att det i USA finns en stor spansktalande marknad.

    Film från Frankrike eller Italien som visas i Sverige har bara en liten (allt mindre) intellektuell och arty marknad. Annat göre sig icke besvär. När sågs senast en fransk – eller iransk eller turkisk – actionfilm på svensk bio eller teve?

    Det mest signifikanta är trots allt att populärkulturen i alla europeiska länder nivellerat mot den angloamerikanska. I mina mörkaste stunder tror jag att nyfikenheten, den som en gång fick mig att lära mig franska och tyska och att läsa franska vuxenserier när sådant knappt fanns i Sverige, har försvunnit. Eller gäller den yngre generationens nyfikenhet inte geografiskt existerande okänd mark?

Leave a Reply

Your email address will not be published.