Eric Besson och flörten med extremhögern

Eric Besson och flörten med extremhögern 150 150 Tomas Lindbom

Frankrikes nye minister för immigration och nationell identitet – så är titeln på ministeriet – heter Eric Besson och har gjort en snabb karriär i fransk politik. Inte bara det faktum att han på kort tid blivit minister för en av regeringens viktigaste frågor utan för hans resa från central rådgivare åt presidentkandidaten Ségolène Royal inför valet 2007 till att nu med sin invandringspolitik inom Sarkozy regering flörta öppet med Front National, Jean-Marie Le Pens skapelse.

Eric Besson övertygade Nicolas Sarkozy om behovet av en folklig öppen dialog kring begreppet nationell identitet och fick som minister för dessa frågor också uppdraget att under några månader föra samtalet med människor, bland annat på en blogg han öppnat på Internet. Dialogen har delvis tillkommit för att avväpna Nationella fronten som oskadliggjordes vid förra valet men som nu vädrat morgonluft i spåren av finanskrisen där många fransmän förlorat sina jobb och lätt vill rikta sin vrede mot både regeringen och invandrarna.

Frågan om hur debatten om den nationella identiteten förs är ett obehagligt exempel på förtäckt rasism. Definitionen av republikens grundvärderingar blir snävare och kraven på invandrarna för att accepteras som fransmän ökar. Religionen är ett exempel. Sarkozy och Besson skulle aldrig kräva förbud av minaretbyggen men öppnar en debatt där frågan blir möjlig att diskutera. Och förbudet mot att bära burqa på offentliga platser kommer med all sannolikhet att klubbas igenom av högern i nationalförsamlingen nästa år.

Språket är en annan fråga där Besson aktivt driver på. Kraven på språkkunskaper i franska kopplas till identiteten. Så har det inte varit tidigare men  nu är signalerna tydliga. Han kräver också att marseljäsen ska sjungas regelbundet  i skolorna och ingen slipper undan. Alla – och det innebär i synnerhet fattiga invandrargrupper  – ska älska Frankrike. “Annars ska de åka hem”, som Sarkozy sa i ett tal. Och Besson håller förstås med.

Ett öppet samtal om nationell identitet är inget öppet samtal. Muslimer i fattiga förorter med eller utan papper som styrker fransk nationalitet är inga subjekt i debatten. De är bara objekt för majoritetens kritiska ögon. Det öppna samtalet tillhör de vita fransmännen eller dem som bott länge i landet och är etablerade. Ingen frågar heller etablerade personer som lever i Frankrike med svenska eller tyska pass om de älskar Frankrike eller inte. Detta gör samtalet till en form av ovärdig inkvisition, dessutom med det starkaste stödet av de mest invandrarfientliga grupperna.

Oppositionen till vänster är kritisk. Det gäller också en del mer moderata företrädare för majoriteten som förre premiärministern Dominique de Villepin – också glad över att de en känga till sin ärkerival Nicolas Sarkozy. Det finns därför ett visst hopp om att hela projektet kapsejsar. Hur det än går har det skapat tillräckligt mycket hat och misstro redan. Det är ibland otroligt med vilken sömngångaraktig säkerhet vissa högergrupper som kallar sig moderata och värnar republikens grundvärderingar om frihet och jämlikhet istället lägger grunden för mer konflikter och risk för upplopp och ännu mer polisbrutalitet och splittring i landet. Ett samtal om en gemensam identitet riskerar att öka klyftorna, inte minska dem. Varför? För att dialogen egentligen är en monolog och styrs av makt, hat och oförstånd istället för av öppenhet, generositet och inbjudan till lyssnande och respekt.

1 comment

Leave a Reply

Your email address will not be published.