Åldern spelar ingen roll

Åldern spelar ingen roll 150 150 Tomas Lindbom

En middag på restaurang Balzar ingår i mitt program även för det korta besöket i Paris. Denna fredagkväll var det dags igen, som vanligt med mina nära parisiska vänner. Halv nio står vi i dörren. Reserverat bord. Hovmästaren som nu bland oss tre bara går under namnet Tjuren säger som vanligt: “Ni är  två” fast vi är tre, fortsätter: “Ni får vänta på verandan” som är ännu mer ogästvänlig än någonsin tidigare när temperaturen nu på kvällen krupit under 0 grader. “Fem, tio minuter” säger Tjuren och vi väntar. Till slut får vi vårt bord i detta brasseri med speglar på långsidorna så att det är möjligt att se alla andra gäster var man än sitter i lokalen och det är viktigt. Skådespelet runt borden får man inte missa. Maten är brasserielik men bra. Oeuf majonnaise som förrätt, den ljuvligt möra köttbiten med sin grönpepparsås och riktig pommes frites och så den underbara profiterolles – en kaka med glass och chokladsås – som dessert. Och ett gott rödvin till det.

Men som sagt: Runt omkring utspelar sig en teaterföreställning som alla kvällar. Publiken på en klassisk fransk restaurang tar sitt ansvar. Här är det inga fyllor, inga skrän. Det är förvisso innerstadens diskreta bourgeoisie runt borden men på franskt manér. Personligheterna talar. Och kläderna. Amerikanarna som finns på Balzar varje kväll. Tre män vid bordet intill som konsumerar Chateauneuf du Pape i stora mängder och äter sniglar. De bullrar lite mer men ändå lite diskretare än de förmodligen gjort hemma på andra sidan Atlanten. Två tjusiga kvinnor i svarta snäva  kjolar enleverade av lite äldre män med några stänk av dry Martinis i ögon och hy.

Vi tillhör andra sittningen under kvällen. Utan att tvinga någon att gå vid en viss tidpunkt sker det en naturlig växling vid borden kring halv nio och en ny vid elvatiden. Då anländer en grupp medelålders amerikaner. Bara män. MIna vänner förklarar att en är en känd sångare som tidigare varit gift med Julia Roberts. Hans dragning till kvinnor förefaller mig i varje fall för kvällen ha avtagit högst påtagligt. I varje fall om jag betraktar hans sällskap. Klockan kvart över elva skrider de sista nya gästerna för kvällen in. En man i prydlig rock och hatt och hans hustru – får man förmoda – något tiotal år yngre. Han är inte ung. Han går långsamt och med stor möda men han förefaller starkt besluten om att fortsätta kvällen med middag fast den knappast lär sluta förrän fram på småtimmarna. Hans ålder? Vi bedömer den till 85 år.

Fransmännen har en tradition av respekt för äldre som de delar med de flesta länder i världen. Förmodligen mindre än många kulturer i Afrika och Asien men ändock. Lärarna och föräldrarna är mer auktoritära än i Sverige och det har sina baksidor. Men det skapar en respekt också för äldre i offentliga sammanhang. Politiker är inte sämre för att de passerat 65. Farmor och morfar får äta söndagsmiddag med barn och barnbarn. Och äldre kan gå ut på krogen sent en fredag utan att någon ens lyfter på ögonbrynen. Utom jag förstås som är svensk och blir både lite road och lite glad. En positiv sida i alla fall av ett samhälle som fortfarande präglas av klassiska hierarkier och behöver demokratiseras på många sätt. Alla mynt har två sidor. Min bordsgranne 85-åringen har all rätt att fortsätta att ta för sig av livet. Leve en kultur som tillåter människor av olika åldrar mötas och stimulera varandras sinnen!

  • Posted In:
  • Mat

Leave a Reply

Your email address will not be published.