Monthly Archives :

april 2010

Fransmän och de andra
Fransmän och de andra 150 150 Tomas Lindbom

Vem är riktig fransmän? Den frågan måste alltfler ställa sig i ett land som säger sig hylla principen om frihet för alla och jämlikhet oavsett etnicitet.

Veckans fråga handlar om den franska familj som avslöjats för att tillämpa polygami. Det är förstås ingen samlevnadsform som kan accepteras enligt fransk lag och som är främmande för varje västerländskt land. Dock blir debatten infekterad när inrikesministern Brice Hortefeux lagt sig i åklagarens arbete med att juridiskt pröva saken. Regeringen är inte främmande för att domen också ska innefatta ett upphävande av familjens  franska medborgarskap. Familjemedlemmarna fick franskt medborgarskap för några år sedan. Som kritikerna säger om detta: Det får inte göras skillnad mellan fransmän som är födda fransmän och dem som blivit det under sin livstid. Ska människor överhuvudtaget kunna dömas till att förlora sitt medborgarskap? Och vad händer om en fransk medborgare som i generationer varit fransman får lust att skaffa sig flera fruar och inte bara en fru och flera älskarinnor? Vart ska han ta vägen om han förlorar sitt franska medborgarskap?

Regeringens immigrationsminister Eric Besson uttryckte sig dunkelt i en TV-debatt på måndagskvällen. Han talade om att alla som får ett franskt medborgarskap måste lova att leva efter republikens värderingar. Utan att skämmas lät han TV-tittarna förstå att de människor som blir franska medborgare i vuxen ålder bedöms på annat sätt än dem som är födda fransmän.

I de invandrartäta förorterna ökar motsättningarna. “Operation Sarkozy” sätts nu in för att bekämpa det ökade våldet. Föräldrar till ungdomar som skolkar från skolan ska på sikt bli berövade sitt familjebidrag från staten. En åtgärd som enligt regeringen får goda effekter men som sociologer, kriminologer och vänsteroppositionen ifrågasätter. En sådan åtgärd får ingen effekt utom möjligen att spä på hatet mellan invandrare och staten med sin polismakt. Misstron och hatet mellan invandrare och franskfödda ökar också. Det blir alltmer legitimt för människor med rasistiska ståndpunkter att öppet deklarera dem och i värsta fall utöva förföljelse och  trakasserier mot invandrare.

I ett TV-program kommer det fram olika fakta om situationen i de utsatta förorterna. I vissa områden måste alla som ska gå hem till sina bostäder legitimera sig för polis. Annars kommer de inte in genom porten. Det är i vissa områden omöjligt att röra sig fritt med risk för överfall. Staten försöker stävja våldet med fler poliser och fler razzior och identitetskontroller av ungdomar med mörkare hud. Det pågår resonemang om att ha poliser i skolorna och inte bara vanliga civila ordningsvakter.

Frankrike laddar uppenbart för nya konflikter. En del ungdomsgäng i förorterna provocerar och förstör. Regeringen är maktlös och tar i allt  högre utsträckning till repressiva och rasistiska åtgärder för att stävja våldet. I befolkningen är tilltron till repression stark. Regeringens förslag om att dra tillbaka bidragen till familjer som har skolkande barn stöds enligt en nyligen genomförd undersökning av 70 procent.

Eric Besson upprepar i TV-debatten att regeringen bara ser den lilla islamistiska gruppen av muslimer som sin fiende. På ett intellektuellt plan i ministerierna runt Concordeplatsen i Paris är det möjligen sant men det hindrar inte att dess politik påverkar i riktning mot en tilltagande kultursegregation och att lagar mot burka och attackerna mot polygami och förslag om indragna bidrag för skolk i skolorna skapar en folklig stämning av illvilja som kan utvecklas till häxjakt mot muslimer i allmänhet.

Serge Gainsbourg på film
Serge Gainsbourg på film 150 150 Tomas Lindbom

Eric Elmosnino heter en relativt okänd fransk skådespelare. Han är påfallande lik Serge Gainsbourg och det hjälpte förmodligen rejält när komikern och författaren Joann Sfor ville göra en film av sin bok om rebellen och folkförföraren nummer ett i modern tid i Frankrike.

Filmen går nu i Sverige och är lyckad. Det är svårt att göra spelfilm av en biografi men Sfor har lyckats över förväntan. Eric Elmosnino är inte bara lik Gainsbourg. Han spelar bra och trovärdigt. Det är en resa genom sex, skandaler och fylla. Men också en hel del nostalgi med Gainsbourgs musik och en del komik kring relationen till hans föräldrar som blir alldeles till sig i trasorna när de får chansen att möta en av deras sons tidigare älskarinnor, Brigitte Bardot.

En av mina favoritscener är ändå när en ung Gainsbourg gör en nattlig visit hos Juliette Gréco i hennes våning i Saint-Germain des Près. Gréco sätter igång en långsam förförelseakt som håller på att skrämma livet ur Gainsbourg. Plötsligt står hans fru i dörren och räddar maken från en skrämmande fortsättning på kvällen.

Sarkozy i botten
Sarkozy i botten 150 150 Tomas Lindbom

Nu ler inte Nicolas Sarkozy när han tar del av opinionsmätningarna kring sin person och ställning i politiken. Det går utför och den senaste mätningen ger presidenten de sämsta siffrorna under hela mandatperioden. Tre år har gått sedan den glansfulla valsegern i maj 2007 och två år återstår till nästa val. Bara var fjärde fransman tycker att han lyckats som president. Två av tre säger att hans mandatperiod så här långt varit ett misslyckande.

De franska väljarna har i denna mätning också fått svara på frågor varför de dömer ut Sarkozy så hårt. Den häftigaste kritiken riktas mot hans brist på resultat i politiken. Det är inget nytt problem för honom. Som inrikesminister dundrade han om slöddret i förorterna men inget hände. Han spred missmod bland invandrarna och engagerade möjligen någon polisman att slå lite extra mycket med batongen.Däremot inga synliga resultat i någon riktning egentligen. Samma sak visar sig nu inom den ekonomiska politiken. Trots en viss stramhet i sättet att tackla den svåra ekonomiska krisen har han i praktiken inte lyckats att genomföra några stora reformer och reformerna han genomfört har knappast avsatt några positiva spår. Skattesänkningarna och neddragningarna i den offentliga sektorn har inte lett till att landet sprudlar särskilt mycket av entreprenöranda och goda privata initiativ. Det mesta är sig ganska likt. Visst går det att skylla allt på krisen men lite borde ändå ha märkts.

Stark kritik riktar de franska väljarna i undersökningen mot hans närvaro i media och även mot hans personliga stil i allmänhet. Fransmännen är konservativa och vill gärna ha en värdig president. De har fått en hyperaktiv man som inte inger den respekt och förtroende som många vill se och uppleva.

Sarkozy utnyttjar media för sina egna syften. Det gör alla presidenter utan undantag. Sarkozy har placerat flera av sina vänner på topposter. Den privata TV-kanalen Tf1 gynnas. Där har han sina vänner. Public service-kanalerna som ägs av staten (France Television) har blivit av med sin reklam på kvällarna och nu förs resonemang i regeringskretsar om att också reklamen på dagtid ska tas bort. France Television blir av med ekonomiska resurser som inte ersätts av statliga bidrag. Många misstänker att delar av statliga televisionen snart kommer att säljas ut. Samma privata intressen som styr Tf1 kan då lägga beslag på fler kanaler och det gynnar högerpartierna i politiken. Ett slags berlusconifiering av TV-mediet är ingen otänkbar utveckling om Sarkozy får fem år till som president.

Sarkozys egna väljare vill ändå se honom som högerns kandidat vid valen 2012. I hela väljarkåren rycker flera vänsterkandidater fram som alternativ. Paris borgmästare Bertrand Delanouë leder knappt före Internationella valutafondens chef, förre finansministern Dominique Strauss-Kahn. Socialistpartiets nuvarande generalsekreterare Martine Aubry kommer först på tredje plats. Men det är jämnt mellan dessa kandidater och mätningen här gäller alla fransmän. Strauss-Kahn kommer högt när också högerns väljare får ta ställning till en vänsterkandidat. Bland socialistväljarna är han inte lika populär och här finns förutom Aubry också Ségolène Royal att tillgå. Spekulationerna om troliga presidentkandidater 2012 kommer att fortsatta och bara intensifieras ju mer vi närmar oss valdagen. Frankrike är verkligen ett land där politik är viktigt.

Bråttom med lag mot burkan
Bråttom med lag mot burkan 150 150 Tomas Lindbom

Nu närmar sig sommaren och regeringschefen, premiärminister Francois Fillon har bråttom att försöka få igenom lagen som förbjuder muslimska kvinnor att bära burka på offentliga platser. Många frågar sig varför denna brådska kring en fråga som berör högst två tusen kvinnor i landet. Situationen för muslimerna generellt i landet har knappast förbättrats och kommer inte heller förbättras av en lag som dessutom i lagrådet stött på kritik för inskränkning av de mänskliga rättigheterna.

Belgien skulle bli det första landet som drev igenom en lag mot burka men regeringskrisen kom emellan. Nu kan möjligen Frankrike bli först och för dem som försvarar ett förbud är detta också symboliskt. Frankrike måste framstå som det land i Europa som starkast försvarar principen om att hålla den offentliga sfären helt fri från religiösa uttryck.

Jag har i tidigare inlägg på bloggen argumenterat mot tankegångarna bakom denna lag. De höga juristerna i Frankrike har redan ifrågasatt om en lag mot burka är förenlig med de fri- och rättigheter som alla västerländska länder har inskrivna i sina konstitutioner. Det har också i många sammanhang påpekats att en sådan lag främst riktas mot muslimer och blir en rasistisk lag. Lagen måste ses i sitt sammanhang där Nationella fronten gjorde stora framsteg i de regionala valen i förra månaden och där det råder en utbredd främlingsfientlighet mot muslimer.

Det mest försåtliga i pläderingen för en förbudslag är att hänvisa till kvinnans ställning. I den politiska sfären i Frankrike är kvinnans ställning svag. Andelen kvinnliga ministrar har visserligen ökat men de flesta tunga medlemmarna i regeringen är män liksom de ledare som tillsammans med presidenten sitter i Elyséepalatset och  i praktiken styr Frankrike. Kvinnan har samma rättigheter som män men de manliga nätverken är starka och dominerar. Ordet feminism är om möjligt ännu mer pestsmittat än i Sverige.

Den franska kvinnan har formellt samma rättigheter som männen. I överklassen kan många kvinnor nå höga positioner tack vare en god familjeekonomi. För de flesta fransyskor är det svårare att tävla på lika villkor. Framförallt är synen på kvinnans roll starkt konservativ i de flesta miljöer. Helt enkelt traditionell i synen på hennes roll som maka, mor och älskarinna.

Det vilar inte lite av dubbelmoral över franska politikers uttalanden när de ondgör sig över kvinnoförtrycket uttryckt i burkan medan samma män verkar sakna all förmåga till självkritik i synen på jämställdhetens ställning i Frankrike i stort. Burkan blir snarare ett medel att dölja den orättvisa maktfördelningen mellan män och kvinnor i allmänhet. Den franska regeringen kan fortsätta att tiga om snedvridningen i könsfördelningen på ledande positioner i samhället och låta bli att förändra politiken inom till exempel barnomsorgen så att unga kvinnor kan få samma chans i yrkeslivet som män. Media kan fortsätta att låta män till 80 procent dominera samhällsdebatten i TV-debatter och på tidningarnas sidor för politik och kultur.

Burkan blir en avledningsmanöver för att ingen ska se hur eländig jämställdhetspolitiken ser ut i Frankrike. Burkan blir också symbolen för något som egentligen är ett falskt försvar för kvinnans rättigheter. När förbudslagen röstats igenom – och den kommer i en eller annan form att bli verklighet – kommer President Sarkozy att använda lagen för att övertyga sig och sina landsmän om hur förträffliga de är i försvaret av kvinnan. Det är bara att hoppas att detta illusionsnummer snart kommer att avslöjas.

.

Kärlekstrubbel i Elyséepalatset
Kärlekstrubbel i Elyséepalatset 150 150 Tomas Lindbom

Vi svenskar följer utvecklingen av dramat med Prinsessan Madeleine och Herr (!) Jonas Bergström men fransmännen har en ännu intressantare kärlekskonflikt att skärskåda. Det rör sig inte om några b-skådespelare i kändisvärlden utan om presidenten och hans hustru Carla Bruni-Sarkozy. Hon som efter ingånget giftermål med sin Nicolas förklarat för media att “monogami tråkar ut mig”.

Uppenbarligen har hon blivit uttråkad trots att det också framkommit tidigare – möjligen via en och annan sekundärkälla – att maken är en både frekvent och eldig älskare. Men skvallret är igång och inte bara i överklassens salonger som gärna vill vara först med den här typen av skvaller utan också på bloggar och i olika underhållnings- och satirprogram i TV. Något riktigt substantiellt har inte framkommit. Ingen har kunnat bevisa någonting egentligen. Men alla som förstår sig på vad kända politiker gör i sängen verkar veta att något sker. Och inte bara med hustrun som otrogen aktör. Det tisslas och tasslas också om presidenten själv.

Otrohet bland politiker är mer regel än undantag. Det är egentligen så banalt att ingen borde bry sig. Men ändå kittlar det. Få om ens någon Sarkozyväljare från 2007 kommer att byta parti eller välja en annan presidentkandidat på grund av en otrohetsaffär. I Frankrike är kärleksaffärer ännu mindre betydelsefulla än i Sverige. Gränsen nås nog först om en person varit ihop med minderåriga eller ägnat sig åt våldtäkt. Det mesta i övrigt finns mer till för att kittla och underhålla medborgarna som också kan få himla med ögonen och fördöma lite lätt medan man skrattar åt det.

Bilden av politiker är delvis en annan än i Sverige. Politiker är inte som vanligt folk. De tillhör en egen klass och följer delvis egna lagar. Typiskt är också att Sarkozy fick stora problem de första presidentåren när han uppträdde mer folkligt än sina företrädare. Han duade gärna vanliga människor och visade upp sin nya kvinna – Carla Bruni – första gången för allmänheten när de spontant promenerade i Eurodisney utanför Paris, helt avspänt bland andra besökare. Det var inte bra och sänkte hans popularitet. Ett och annat snedsprång i äktenskapet är däremot helt i sin ordning.

Carla Bruni tycker inte om den uppmärksamhet som nu riktas mot henne trots att hon faktiskt offentligt deklarerat att monogami tråkar ut henne. Hennes vrede riktar sig främst mot den förra justitieministern Rachida Dati som var nära vän med Sarkozys förra fru, Cecilia, och på den tiden också hade en särställning hos presidenten. Däremot har hon alltid varit i onåd hos hans nuvarande hustru.

Carla Bruni anklagar Rachida Dati för att stå bakom ryktena om otrohetsaffärerna. Hon fick lämna regeringen för ett år sedan och utsätts nu för i hennes ögon nya trakasserier från Elyséepalatset. Det senaste var att hon på kvällen efter regionalvalen i mars nekades en regeringslimousine för att åka till en TV-studio och kommentera valet. Dati är övertygad om att det är presidenthustrun som ligger bakom hennes degradering och att både presidenten och staben i Elyséepalatset lyder minsta vink från henne. Rachida Dati är också övertygad om att hennes påtalade skuld i skvallret kring presidentparets otrohetsaffärer beror på att Carla Bruni hatar henne och tar varje chans att bryta sönder hennes ställning i det officiella Frankrike.

Fnurror i kärlekslivet i Elyséepalatset får ändå till slut politiska konsekvenser. Det påverkar knappast valen men leder till att en och annan minister flyttas undan till förmån för en annan. Vem vet; så småningom får vi veta varför en viss person 2010 plötsligt fick en så upphöjd ställning i maktens boningar. Och fransmännen kan fortsätta att odla den gamla sexistiska tolkningen av maktrelationen mellan män och kvinnor genom att säga: “Det är ändå alltid kvinnorna som styr. Se bara på Carla och Nicolas!”

  • 1
  • 2