Monthly Archives :

juni 2010

Den sammetslena natten haller dig vaken
Den sammetslena natten haller dig vaken 150 150 Tomas Lindbom

Igar kvall fick jag uppleva det for forsta gangen i sommar: den sametslena natten i ett land soder om Rhen. Det vi inte far eller sallan far uppleva i Sverige.

Jag stiger ur taxin utanfor huset dar jag bor nu, i Montmartre. Klockan ar tolv pa natten men det ar fullt pa alla utecafeerna och restaurangerna pa gatan. Vem vill ga och lagga sig en sadan natt? Montmartre ar basta platsen i Paris for sammetslena natter, i varje fall for oss som hemfaller at parisisk romantik. Tranga gator som slingrar sig och sluttar brant. Montmartre har blivit omradet for parisaren som ocksa kan njuta av stunden. Det var nagra timmar sedan det unga paret i lagenheten invid mig och manga andra par kommit hem och parkerat sina “scooters”pa trottoaren. Nu sitter de och samtalar med sina vanner pa uteserveringen. En sen middag och sedan kanske ett glas och allt bara fotsatter in pa smatimamrna. Vem vill tanka pa morgondagen en sammetslen natt som denna?

Jag tar Rue Lamarch som slingrar sig utmed kullen nedanfor Sacre Coeur. Stoter pa fler utestallen som fyllda av fler manniskor som njuter. Pa “Au relais” far vi knappt plats trots att det star bord efter bord pa trottoaren och den lilla platsen bredvid. Nagra man ropar hogt men ingen bryr sig och de tystnar snabbt. Pa Rue Lamarch galler inte koden “hormonstinna man i 20-arsaldern har all makt.” Har blandas generationerna. Ett gammalt par sitter bakom mig och bredvid ett gang unga tjejer. Det ar medelklassen som styr. Folk med fria yrken. Det ar de som tagit over fran den arbetarklass som bodde har for ett par decennier sedan och som nu pressats ut i fororterna. Men det ar en medelklass som varnar  om Montmartre. Jag tror i alla fall denna fortrollande natt att dessa manniskor forvaltar arvet fran konstnarerna fore forsta varldskriget. Lat mig atminstone ha kvar den illusionen!

Fotboll som statsangelagenhet
Fotboll som statsangelagenhet 150 150 Tomas Lindbom

Roselyne Bachelot, minister for halsofragor och ytterst ansvarig for idrotten, fortsatter att halla det franska fotbollsaventyret i Sydafrika pa regeringsniva. I dag, direkt hemkommen till Paris, talade hon i nationalforsamlingen och fordomde spelarna, ledarna och hela franska fotbollforbundet. Ett antal ledamoter i UMP, Sarkozys parti, kraver nu att parlamentet beslutar om att vissa minimikrav ska kunna stallas pa de spelare som foretrader sin nation i landslagsmunderingen.

Sarskilt for hogern handlar debaclet i Sydafrika i stor utstrackning om en skymf mot nationens ara. Det ar en skam att vissa spelare inte sjong med i texten till marseiljasen fore matcherna. For vanstern handlar det mer om pengar. Spelarna tjanar enorma summor och bor pa lyxhotell under turneringen. Alla ar overens om att spelarna och ledningen skymfat det franska folket.

I morgon tar President Nicolas Sarkozy emot Thierry Henry i Elyseepalatset. Henry har bett om motet. Da kommer sanningen att uppdagas, tror manga som ser Domenechs petning av Henry som ett exempel pa daligt ledarskap hos forbundskaptenen. Ingen vet vad Sarkozy kommer att gora. Sakert kommer han att fordoma franska fotbollslandslaget och sakert kommer han att lagga sig i hanteringen av efterspelet efter VM. Minister- och presidentstyret fortsatter med accelererad fart.

Franska sportjournalister tavlar nu med varandra om att doma spelarna, Domenech och forbundet. De ar minst lika indignerade. Deras fragor i TV ar alltid ledande. “Monsieur, vad sager ni om den skandal som vi fatt uppleva i Sydafrika?” De fa kvinnor som ibland kan upptrada i sportsammanhang ar numera som bortblasta fran scenen. Nu ar det gubbar och ater gubbar som kommenterar och konstaterar hur Frankrikes stolthet har dragist ner i smutsen. Det franska patriarkatet visar sig i all sin prakt. Vi visste redan att militaren var en del av Frankrikes storhet och den ar helt maskulin. Nu vet vi ocksa att den manliga fotbollen ar en del av samma identitet. Det ar en odets ironi att bada ministrarna i regeringen som handhar idrottsfragor, Roselyne Bachelot och Rama Yade ar kvinnor. Men de har samma agenda som mannen och ylar med vargarna. Nar vaknar kvinnorna i Frankrike upp? Inte i efterspelet efter VM i fotboll i alla fall.

Politiker och fotboll
Politiker och fotboll 150 150 Tomas Lindbom

Frankrike lever i valdsam storm runt sitt fotbollslandslag. I dag spelar laget sin tredje (och sista?) match i VM och de langa knivarna har vassats alldeles enormt de senaste dagarna. Media och allmanhet, forstas, men i Frankrike lagger sig politiker i allt och fotbollen ar dessutom en nationell angelagenhet som vida overtraffar laget i Sverige.

Ministerstyre ar okonstitutionellt enligt svensk lag och praxis men sannerligen inte enligt fransk. Roselyne Bachelot som ar hogsta ansvariga minister for idrotten holl igar ett mote med spelarna och hennes presskonferens efter motet var en parodi pa mamma minister som bannat sina pojkar: “Jag sag dem i ogonen var och en och sa att det de gjort mot Frankrike var oacceptabelt. Och alla hade de tarar i ogonen.

Nicolas Sarkozys stabschef har ocksa uttalat sig och fordomt spelarnas vagran att trana pa lordagen. Franska folket forvantar sig att ansvariga politiker lagger sig i denna fraga. Frankrikes ara star pa spel. Fotbollen ar en del av den franska identiteten och spelarna har inte tagit sitt ansvar. Forlora ar en sak men vagran att gora sitt basta ar som att spotta pa trikoloren, den franska flaggan.

Den moraliska indignationen ar massiv. Aldrig har jag upplevt en sadan stark reaktion i  franska media som dessa dagar. Trakigt for Dominique de Villepin, gaullisten som var premiarminister under Chiracs sista presidentar och som varit anklagad men friad i lagre instans  i den stora rattsskandalen Clearstream, lanserade for nagra dagar sedan sin nya politiska gruppering Republique solidaire. Han ville komma ratt i lanseringen genom att utse sig sjalv till spelare nummer 10 i den franska politiken. Spelaren med 10 pa ryggen betyder i Frankrike offensiv mittfaltare, han som styr spelet och lagger den avgorande passningen till malskytten eller gor mal sjalv. Dominique de Villepin ville framsta som en Zinedine Zidane i silverfargat har och med aristokratiska maner, varfor inte en politikens Franck Ribery…

Strategin las upp fore fotbollslandslagets stora debacle. Lanseringen av de Villepin som presidentkandidat kom samma dag som lagets forlust mot Mexiko. Men de Villepin var inte svaret skyldig. “Nu behovs en ny politik dar jag som 10:a ocksa engagerar mig i den viktiga nationella angelagenheten som ar framtiden for les bleus”

I eftermiddag spelar Frankrike sin tredje match mot Sydafrika.  Om laget lyckas vinna sa stort att det kvlificerar sig till attondelsfinal ska det bli oerhort intressant att uppleva det franska folkets reaktion. Vid forlust kommer huvuden att rulla. En fransk revolution ar att vanta. Kommentatorer har redan varnat spelarna for att atervanda direkt till Paris. Enligt matningar hoppas en stor majoritet av fransmannen att laget ska forlora idag.

Spelarna sjalva verkar enligt rapporterna inse att franska folket ar arga over det daliga spelet men de verkar inte forsta att deras upptradande och lyxliv sticker i ogonen. “de lever i sin egen bubbla” sager bland annat den gamle storspelaren Emmanuel Petit i fransk TV. Kanner vi igen historien? “Ge folket bakelser om de inte har brod” , sa Marie Antoinette 1789. Och sa stormades Bastiljen…

Raseriet mot les bleus
Raseriet mot les bleus 150 150 Tomas Lindbom

Nu rasar Frankrike. Det ar i ock for sig inte en ovanlig foreteelse men just nu ar den riktad mot det franska fotbollslandslaget som forlorade nesligt mot Mexiko haromdagen. Nesligt, sager inte franska folket och franska media. Ett totalt sammanbrott ar en mer korrekt sammanfattning av kommentarer bland folk pa gatorna har i Paris och i tidningar och i TV.

Kommentarerna om forbundskaptenen Domenech later sa har: “Han ar en nolla”, sager en gammal dam pa bussen. Hon ser aldrig fotboll men hon vet anda. “Han borde bytts ut redan for fyra ar sedan”, sager kvinnan som saljer tidningar pa Rue St Antoine. Nagra supportrar skriker ut sin fortvivlan i TV-rutan direkt efter matchen: “Alla spelarna borde bytas ut. Ocksa Domenech forstas.”

L’Equipe, den stora sporttidningen i Frankrike, skriver i sin ledare morgonen efter debaclet: “Det franska fotbollslandslaget ar i ruiner… Jag struntar i allt ar den enda paroll som laget kan samlas kring…Men lat oss samlas kring haanet mot dem. Lat oss haana Domenech som kvavs av sin egen uppblasthet…Skratta at spelarnas arrogans som ar sa val kopplat till deras inkompetens.”

Manga kommentatorer konstaterar att den vanliga kritiken mot fotbollslandslaget och dess kapten – fransman ar bra pa syrlig och nedgorande kritik – nu bytts mot ett tillstand av djupt forakt och narmast hat. Det ror sig om en skilsmassa mellan supportrar och laget. Efter fyra ar av besvikelser och fortvivlan ar nu fotbollsopinionen framme vid en brytning med detta lag.

Fotboll ar en nationell angelagenhet. Les bleus ar en viktig baerare av den franska identiteten och nar laget sviker, sviker det Frankrike som nation. Det ar ett allvarligt brott. Som en sportjournalist sa pa TV: “Spelarna ar sa oengagerade i sin uppgift att de inte ens sjunger med i nationalsangen fore matchen.”

Nu laddar alla upp för pensionsstriden
Nu laddar alla upp för pensionsstriden 150 150 Tomas Lindbom

Nicolas Sarkozy har givit sin arbetsmarknadsminister Eric Woerth i uppdrag att senast fredag i denna vecka lämna ett förslag på pensionsreform, årets stora politiska fråga i Frankrike. Fack och opposition vässar knivarna och har opinionen med sig.

Pensionsfrågan är laddad. Under hela 2000-talet har flera regeringar försökt lösa knuten med att belasta fransmännen med fler år av inbetalningar till pensionskassorna och höjd pensionsålder. Nödvändigt, säger alla som räknat på hur det redan stora överskottet ytterligare kommer att galoppera med större pensionärskullar och fler som lever längre.

Frågan är ändå inte så enkel. Det finns två synsätt på begreppet rättvisa i den här debatten. Alla inser att något måste göras men motsättningen rör sig om hur det ska göras. Rättvisa är att alla har samma pensionsålder och betalar in avgifter i förhållande till sin lön. Det säger högern. Rättvisa är att de som har haft hårdare jobb, det vill säga i första hand kroppsarbetarna, ska ha lindrigare villkor, säger vänstern. Därför ska ingen över 60 behöva arbeta.

Det handlar alltså om en gräns vid 60 års ålder som är dagens legala gräns för pension. Höj den till 62 eller 63 år under en tioårsperiod, säger högern men ministern Eric Woerth har ännu inte presenterat sitt slutliga förslag. Martine Aubry och vänstern håller benhårt fast vid 60 och hänvisar till rättvisan i att de med tunga jobb inte ska behöva jobba längre.

De fackliga organisationerna är mer eniga än någonsin. CFDT som står socialistpartiet närmare och CGT som är kommunisternas gamla fackliga organisation brukar sällan uppträda gemensamt men det  gör de nu. De känner också trycket från medlemmar och det franska folket som med en visserligen liten men dock majoritet förkastar regeringens resonemang om pensionsreformen. Därför säger de hårdnackat nej till höjning av pensionsåldern.

Väljarundersökningarna oroar förstås regeringen. Ingen vet hur Sarkozy tänker. Han måste ta hänsyn till opinionen eftersom hans ställning i alla mätningar är svag och nästa presidentval närmar sig. Möjligen kan han söka tröst i det faktum att en majoritet fransmän inte tror att socialisterna i regeringsställning skulle ändra på högerns pensionsreform om den går igenom. Sarkozy balanserar mellan hänsyn till opinionen och ansvaret för de offentliga finanserna. I den kritiska situation som Europa befinner sig i med budgetunderskott i många länder med  hårda sparpaket som följd kan inte Frankrikes president nonchalera sin egen skakiga ekonomi. På fredag får vi veta hur hans balansakt runt pensionsfrågan ser ut.

  • 1
  • 2