Monthly Archives :

juni 2010

Sök dig till Paris gröna lungor
Sök dig till Paris gröna lungor 150 150 Tomas Lindbom

När sommaren kommer till Paris kommer också värmen. I juni är det sällan tryckande varmt. De höga temperaturerna kommer i juli och består ofta fram till slutet av augusti. Det är inte 30-35 grader varje dag, långt därifrån. Men det är klokt att räkna med värmeböljor och temperaturer långt över vad vi är vana vid under en svenska sommardag. Under heta soliga dagar är parkerna en räddning. Inomhus är det tryckande hett. Utekaféerna kan ofta bada i sol. Nej, skuggan finner du under platanerna i stans parker.

Det finns många parker i Paris men de är påfallande små. Jag skrev häromdagen om det vackra Place des Vosges i Marais, mindre gräsyta än en fobollsplan och fullt med folk, Men vissa tider på dagen hittar du där en bänk i skuggan och det är rogivande och skönt att sitta där och läsa eller bara titta på folk.

Luxembourgträdgården ligger i Quartier Latin, de så kallade studentkvarteren. Även denna park ligger i ett kulturområde och granne med den franska senatens byggnad. Fransmän läser gärna på offentliga platser och ingen park har väl så många läsande människor som Luxembourgträdgården. Den ligger ju också ett stenkast från Sorbonneuniversitetet och flera andra fakulteter som trängs i Quartier Latin. Studenter läser men studenter joggar också. Det är nästan komiskt att se alla joggare som springer runt parken, efter varandra, varv efter varv. Luxembourgträdgården har som alla parker höga stängsel runt sig. Paris parker är låsta om natten. När skymningen faller kommer någon betrodd person från Paris parkförvaltning med stora nyckelknippan, kör ut de sista som dröjer sig kvar inne i parken och låser grindarna. Nåja, det är ändå helt i sin ordning. När de är mörkt är det svårt att läsa och jogga också för den delen. Och något annat bör man förstås inte göra i en park…

Tuilerierna är en park som ligger på den plats där det gamla slottet  i Paris låg, nedbrunnet sedan flera sekler. I det slottet bodde solkungen Ludvig XIV före flytten till Versailles på 1600-talet. Parken gränsar till Louvren som är en del av det gamla Tuileriekomplexet. Här rör sig turister i skön förening med parisiska dagdrivare. En del tar sig ner på kajen vid Seine som flyter utefter trädgården. På kajen ligger många och solar under varma sommardagar eller sitter och tittar på båtarna som drar förbi.

Den stora parken är förstås Boulognerskogen. Den borde nog snarare kallas för just en skog. Här finns små sjöar med båtar du kan hyra för att till exempel paddla genom det vackra landskapet. Här finns skog och här finns ängar där du kan lägga dig och sola eller slöa i skuggan av något träd. Här finns tennisbanor, bland annat Roland Garros, och andra idrottsplatser. Mest känd är fotbollsanläggningen Parc des Princes som är hemmaplan för Paris Saint-Germain. För en barnfamilj kan ett besök på Jardin d´Acclimatation vara rätt val. Ett zoo och en nöjespark i förening. Ett slags Tivoli helt enkelt. Här finns också läckra uteserveringar och exklusiva restauranger där rika parisbor firar födelsedagar eller har bröllopsfester. Boulognerskogen ligger invid det sextonde arrondissemanget i Paris, där stadens rikaste befolkning i allmänhet bor.

Det går att komma igenom de hetaste eftermiddagstimmarna också i Paris utan att förgås av värme. Parkerna är då ett gott val för att inte utsättas för värmeslag. Och räcker inte Paris parker finns ju alla slottsparker runt om Paris. Versailles, Fontainebleau och min favorit, den relativt bortglömda parken i Saint-Germain-en-laye som man lätt når med pendeltåget från till exempel stationen Charles de Gaulle-Etoile, riktning västerut.

Ett dygn i Paris
Ett dygn i Paris 150 150 Tomas Lindbom

Korta resor till en plats blir ofta intensivare. När Juliette Gréco på sin tid sjöng sina kända sånger om Paris och särskilt om Saint-Germain des Près var det ögonblicksbilder som än i dag, 60 år senare, fascinerar den som attraheras av den klassiska franska chansonen.

Jag landar på Charles de Gaulle-flygplatsen kl 17 på söndagen och lyfter 26 timmar senare för återfärden till Stockholm. Jag räknar ut att jag är i stan i 21 timmar varav sju timmar försjunken i nattsömn. Jag bor på Montmartrekullen, strax nedanför översta trapporna upp till Sacré Coeur. Det blir en promenad på gatorna Rue Lamarch och Rue Clignancourt. Jag kommer ut vid niotiden på kvällen. Kvällsluften är mild, något under 20 grader. Det är fortfarande ljust men snart sänker sig solen under horisonten och det blir mörkare. Montmartreborna regerar dessa gator. Hit hittar inte turisterna. De söker sig alla med funiculairen, ett slags lift som går sista biten upp till Sacré Coeur. På rue Lamarchs många små trottoarserveringar sitter kvarterets invånare. Barnen är med. Några sitter ensamma och äter och dricker och passar på att surfa eller skicka ett mail. Biltrafiken är inte särskilt störande. Dottern och jag sätter oss på en av de små restauranterna och beställer in varsin grillad tonfiskfilé med ratatouille och varsitt glas Côtes du Rhône. Vid bordet sitter ett gäng i lustiga kläder och dominerar med sina gester och skratt. “Skådespelare”, säger dottern hur hon nu vet det. Kyparen skojar hela tiden. Slänger iväg ett skämt samtidigt som han placerar tallrikarna framför oss. Samtalen bubblar vid borden och människorna sitter länge och äter, dricker och pratar. Tiden står stilla. Nu är det kväll. Alla är där med släkt och vänner och glömmer morgondagen.

Nästa morgon går vi upp vid 9-tiden och går ner till Rue Clignancourt för att köpa morgonbrödet i bageriet. Dottern säger att just det bageriet är det bästa för tillfället. Det andra som jag är van att besöka har tappat i kvalitet. “Deras croissanter är sämre än för ett år sedan”, förklarar dottern. Vi bär hem färskt bröd som bakats kl 5 på morgonen och några croissanter och hemma dukas det upp för te och kaffe, youghurt och bröden med smör och sylt. “Vilken lyx”, säger svärsonen som värderar detta som “un petit déjeuner copieux”, jämfört med den traditionella torftiga franska frukosten  som bara består av en liten bit baguette och kaffe.

Åker till Marais. Sätter oss på La Tartine på Rue de Rivoli, ett av mina stamkaféer. Sedan promenerar vi runt i Marais. På Place des Vosges är gräsmattan fylld av soldyrkande parisare och för dem som föredrar skugga finns det gott om bänkar under platanerna. Det är säkert 25 grader varmt nu vid 13-tiden. Place des Vosges är en av Paris vackraste platser med sina 1600-talsbyggnader  med sina roströda fasader. Visst är parisarna stressade men de kan också njuta eller i varje fall en del av dem kan det. Studenter som slöläser ur en kursbok och en och annan som tagit med sig en sandwich och lunchar med den utslängd på gräsmattan.

Vi promenerar vidare i området. Vi går runt Bastiljen och så in på smågatorna igen i Marais. Tänk alla dessa små affärer och i detta kvarter finns så många gallerier och läckra inredningsaffärer. Allt lockar. Helst vill vi gå in i varje butik eller galleri och fyllas av intryck. Men vi går gärna också gata upp och gata ner och trängs på de smala trottoarerna.

Vi blir förstås hungriga och framåt halv två hittar vi till vårt gemensamma stamlokus Le Loir dans la Théière på Rue des Rosiers mitt i den klassiska judiska delen av Marais. Här vimlar det av ortodoxa judar med svarta hattar och långt skägg. De är så vanliga i gatubilden att ingen tänker på att de sticker ut så tydligt. Inne på Le Loir dans la Théière finns de inte. Det här är ingen kosherrestaurant utan en typiskt Maraistrendig lokal. Slitna stolar och träbord som vinglar på sina skeva ben. Men i ett hörn sitter en TV-kändis och äter så då gör dottern och jag detsamma.

Snart är det dags att ta métron tillbaka till Montmartre och packa väskan för återtåg via regionaltåget ut mot flygplatsen. Intensivt och roligt. Paris på 24 timmar gör starka avtryck i själen och i minnet.

Pensionsfrågan höjer den politiska temperaturen
Pensionsfrågan höjer den politiska temperaturen 150 150 Tomas Lindbom

När Sverige för mer än tio år sedan införde ett nytt pensionssystem skedde besluten i riksdagen i stor enighet. Så gör man i Sverige. De viktiga politiska frågorna laddas ur genom att alla partier sätter sig i slutna rum och gör upp. Väljarna ställs inför fullbordat faktum och verkar nöja sig med det. De orangea kuverten piggar kanske upp men innehållet har pekat mot sämre pensioner för oss som fortfarande arbetar än för dem som redan gått i pension sedan länge.

I Frankrike är det tvärtom. Under hela 2000-talet har pensionsfrågan ventilerats. Eftersom högern styrt hela tiden sedan 2002 så har flera högerregeringar lagt förslag på en reformering av pensionssystemet men stött på sådant motstånd från fack och politisk opposition att den tvingats ge upp. Två bakslag är inregistrerade. Ett av de ratade förslagen las fram av nuvarande premiärministern Francois Fillon under Jacques Chiracs sista mandatperiod. Nu väntar en ny batalj. President Sarkozy som lägger sig i inrikespolitiken på ett helt annat sätt än Chirac styr utformningen av reformförslaget. Premiärminister Fillon är som alltid mer diskret. Huvudansvaret för att i praktiken lotsa det nya förslaget förbi fackliga protester, folkliga demonstrationer och en ilsken opposition i nationalförsamlingen är Eric Woerth. En mager teknokrat från Alsace med oinfattade glasögon och lagom skallig för att tas för en nitisk statstjänsteman i någon högre chefsposition. Men han är obegripligt nog politiker och får till och med en av den svenska pensionsreformens arkitekter, den dåvarande folkpartistiske riksdagsmannen Bo Könberg att verka putslustig.

Regeringsförslaget är inte helt klart men pekar mot en höjd pensionsålder över nuvarande 60 år. Regeringen hoppas kunna höja den till 62 eller 63 år. Löntagarna ska samtidigt betala in till försäkringssystemet under längre tid än de fyrtio år som gäller i dag. Regeringen går i sina förslag långsamt fram, väl medveten om att detta verkligen är minerad mark. Francois Fillon har talat om 41,5 år fram mot 2020.

Regeringen ger undantag för dem som började arbeta tidigt. De ska även i fortsättningen kunna gå vid 60 års ålder och även tidigare. Löntagare vid vissa statliga verk som franska SJ har i dag mycket förmånliga pensionsavtal som regeringen inte vågar röra vid.

Trots detta förhållandevis modesta förslag, trots att Frankrike har en tung statlig låneskuld och trots att Europa skakar under hot om statsbankrutt för flera länder är motståndet mot förslaget kompakt. Det driver ut hundratusentals människor på gatorna i demonstrationer. Strejkerna kommer att avlösa varandra efter sommaren eftersom förslaget ska behandlas i nationalförsamlingen i höst. Oppositionen vägrar att acceptera en högre pensionsålder än 60 år och en normalt så moderat fackföreningsledare som CFDT:s Francois Chérèque, rasar mot förslaget.

Det är svårt att reformera pensionssystemet i Frankrike eftersom det innehåller så många delavtal. För vissa innebär reformen en påtaglig försämring. För andra kommer den inte att märkas lika mycket. Det finns också många kroppsarbetare som slitit oerhört hårt med dålig arbetsmiljö och upplever att kroppen nu säger stopp. Det är inte heller enkelt att övertyga en äldre person som redan arbetat många år att han eller hon ska arbeta ännu fler år. Pensionen skjuts upp och blir förmodligen också magrare.

De närmast månadernas debatt om pensionen kommer att bli en  rysare. Det är mycket möjligt att även denna regering får ge upp eller lägga ett förslag som är så urvattnat att statens finanser allvarligt kommer att hotas och framförallt göra det ännu svårare att klara pensionsåtagandena i framtiden. Frankrike är inte Grekland men budgetunderskottet är gigantiskt och klarar inte alltför stora påfrestningar de närmaste åren.

  • 1
  • 2