Ett dygn i Paris

Ett dygn i Paris 150 150 Tomas Lindbom

Korta resor till en plats blir ofta intensivare. När Juliette Gréco på sin tid sjöng sina kända sånger om Paris och särskilt om Saint-Germain des Près var det ögonblicksbilder som än i dag, 60 år senare, fascinerar den som attraheras av den klassiska franska chansonen.

Jag landar på Charles de Gaulle-flygplatsen kl 17 på söndagen och lyfter 26 timmar senare för återfärden till Stockholm. Jag räknar ut att jag är i stan i 21 timmar varav sju timmar försjunken i nattsömn. Jag bor på Montmartrekullen, strax nedanför översta trapporna upp till Sacré Coeur. Det blir en promenad på gatorna Rue Lamarch och Rue Clignancourt. Jag kommer ut vid niotiden på kvällen. Kvällsluften är mild, något under 20 grader. Det är fortfarande ljust men snart sänker sig solen under horisonten och det blir mörkare. Montmartreborna regerar dessa gator. Hit hittar inte turisterna. De söker sig alla med funiculairen, ett slags lift som går sista biten upp till Sacré Coeur. På rue Lamarchs många små trottoarserveringar sitter kvarterets invånare. Barnen är med. Några sitter ensamma och äter och dricker och passar på att surfa eller skicka ett mail. Biltrafiken är inte särskilt störande. Dottern och jag sätter oss på en av de små restauranterna och beställer in varsin grillad tonfiskfilé med ratatouille och varsitt glas Côtes du Rhône. Vid bordet sitter ett gäng i lustiga kläder och dominerar med sina gester och skratt. “Skådespelare”, säger dottern hur hon nu vet det. Kyparen skojar hela tiden. Slänger iväg ett skämt samtidigt som han placerar tallrikarna framför oss. Samtalen bubblar vid borden och människorna sitter länge och äter, dricker och pratar. Tiden står stilla. Nu är det kväll. Alla är där med släkt och vänner och glömmer morgondagen.

Nästa morgon går vi upp vid 9-tiden och går ner till Rue Clignancourt för att köpa morgonbrödet i bageriet. Dottern säger att just det bageriet är det bästa för tillfället. Det andra som jag är van att besöka har tappat i kvalitet. “Deras croissanter är sämre än för ett år sedan”, förklarar dottern. Vi bär hem färskt bröd som bakats kl 5 på morgonen och några croissanter och hemma dukas det upp för te och kaffe, youghurt och bröden med smör och sylt. “Vilken lyx”, säger svärsonen som värderar detta som “un petit déjeuner copieux”, jämfört med den traditionella torftiga franska frukosten  som bara består av en liten bit baguette och kaffe.

Åker till Marais. Sätter oss på La Tartine på Rue de Rivoli, ett av mina stamkaféer. Sedan promenerar vi runt i Marais. På Place des Vosges är gräsmattan fylld av soldyrkande parisare och för dem som föredrar skugga finns det gott om bänkar under platanerna. Det är säkert 25 grader varmt nu vid 13-tiden. Place des Vosges är en av Paris vackraste platser med sina 1600-talsbyggnader  med sina roströda fasader. Visst är parisarna stressade men de kan också njuta eller i varje fall en del av dem kan det. Studenter som slöläser ur en kursbok och en och annan som tagit med sig en sandwich och lunchar med den utslängd på gräsmattan.

Vi promenerar vidare i området. Vi går runt Bastiljen och så in på smågatorna igen i Marais. Tänk alla dessa små affärer och i detta kvarter finns så många gallerier och läckra inredningsaffärer. Allt lockar. Helst vill vi gå in i varje butik eller galleri och fyllas av intryck. Men vi går gärna också gata upp och gata ner och trängs på de smala trottoarerna.

Vi blir förstås hungriga och framåt halv två hittar vi till vårt gemensamma stamlokus Le Loir dans la Théière på Rue des Rosiers mitt i den klassiska judiska delen av Marais. Här vimlar det av ortodoxa judar med svarta hattar och långt skägg. De är så vanliga i gatubilden att ingen tänker på att de sticker ut så tydligt. Inne på Le Loir dans la Théière finns de inte. Det här är ingen kosherrestaurant utan en typiskt Maraistrendig lokal. Slitna stolar och träbord som vinglar på sina skeva ben. Men i ett hörn sitter en TV-kändis och äter så då gör dottern och jag detsamma.

Snart är det dags att ta métron tillbaka till Montmartre och packa väskan för återtåg via regionaltåget ut mot flygplatsen. Intensivt och roligt. Paris på 24 timmar gör starka avtryck i själen och i minnet.

Leave a Reply

Your email address will not be published.