Monthly Archives :

oktober 2010

Nya strejker om pensionerna
Nya strejker om pensionerna 150 150 Tomas Lindbom

Denna vecka fortsätter strejkerna i Frankrike mot pensionsreformen. Den behandlas nu i senaten som också måste godkänna förslaget sedan nationalförsamlingen röstat ja för ett par veckor sedan. Ingen räknar med annat än att förslaget går igenom. Nicolas Sarkozy har bra kontroll över sina representanter i majoriteten. Ett tillbakadragande av förslaget skulle också visa på politisk inkompetens. Men motståndet på gatorna växer.

Igår tisdag slogs rekordet för deltagare i demonstrationerna mot pensionsreformen. Siffrorna från polisen och de demonstrerande organisationerna skiljer sig som alltid mycket. Polisen bedömer antalet till uppemot 1.5 miljoner. Detta är en imponerande siffra om man betänker att det redan förekommit flera stora demonstrationer och att reformen redan klubbats i nationalförsamlingen. Igår var också fler unga, studenter och gymnasister, ute i demonstrationstågen.

Strejkerna var också omfattande med störningar i buss, tunnelbana och tåg. Denna gång utsträcks strejken mer än en dag vilket är ovanligt. En andra stor strejkdag är utlyst till lördag men på grund av framgången igår tänker sig nu de fackliga organisationerna försöka sig på att hålla ut hela veckan. Blir det framgångsrikt fortsätter strejkerna även nästa vecka.

Strejker i Frankrike stör men lamslår sällan samhället. Ett minimum av transportmedel är alltid i gång. Medborgarna i de större städerna får räkna med att vänta längre på perrongerna, trängas mer inne i tåg och bussar och bli försenade till sina jobb.

Pensionsreformen anses av de flesta fransmän vara orättvis eftersom de lägst utbildade nu får betala för sin pension med avgifter under fler år än tidigare medan de högutbildade som lämnar universiteten fem-tio år senare kommer lindrigare undan. Ilskan har inte minskat utan ökat. Reformen är mer hatad i dag än för ett halvår sedan. Den anitauktoritära och revolutionära glöden börjar nästan kunna liknas vid en brand.

Regeringen och Sarkozy följer förstås detta med spänning. Presidenten kallade igår kväll till sig sin utbildningsminister Luc Chatel för att få en förklaring till varför nu också studenter och gymnasister engagerat sig i motståndskampen.

De närmaste dagarna avgör om reformen kan genomföras eller om regeringen tvingas till koncessioner eller till att helt dra tillbaka reformen. Ett föga troligt scenario men i Frankrike kan allt hända.

Så röstar de religiösa
Så röstar de religiösa 150 150 Tomas Lindbom

Igår besökte Nicolas Sarkozy påven Benedictus XVI för tredje gången sedan makttillträdet 2007. Denna gång var det inte av artighet utan för att betvinga den väljargrupp i Frankrike som är troende katoliker, cirka 4 procent av befolkningen. TV-bilder av påven och den franska presidenten är ett i raden av taktiska drag som den nuvarande regimen i Elyséepalatset ägnar mycket möda åt.

De troende katolikerna röstar traditionellt till höger och det gällde också i presidentvalet 2007. Deras hållning, att moral handlar mer om individuell etik än klasspolitik, passar bättre ihop med en högerregerings värderingar. Sarkozy har däremot skrämt bort en del kristna väljare under de år han regerat. Bling bling passar inte katoliken. Som en katolik uttryckte det: “En president åker inte på lyxyacht med en av landets rikaste affärsmän direkt efter valsegern. Det hade varit bättre om han sökt lugn och vila efter valrörelsen på en retreatgård.” Inte heller hans svaghet för storfinansen har fallit riktigt i smaken. Den stora smällen kom med utvisningarna av romerna. De bröt mot den katolska moralen att hjälpa de svaga och inte brutalt utmana deras mänskliga stolthet.

De troende katolikerna utgör visserligen bara en minoritet bland väljarna men de röstar vanligen till höger och de röstar mangrant. Det är människor som är väl integrerade i det franska samhället och därför en stöttepelare för vilken regering som helst. Detsamma gäller protestanter och judar, andra religiösa minoriteter. Dessa grupper röstar däremot mest till vänster. Protestanterna har också förebilder i det socialistiska partiet. En av de mest kända är förre premiärministern Michel Rocard. Judarna röstar inte bara efter en höger vänster-skala utan också efter hur en regering förhåller sig till staten Israel.

Den nya stora gruppen muslimer röstar vänster men uppvisar ett dåligt valdeltagande. De är dåligt integrerade i samhället. Enligt sociologerna spelar de en mindre roll för partierna när dessa ska positionera sig mot olika väljargrupper. Muslimerna är en marginell grupp också i den offentliga debatten. De syns sällan i TV:s politiska debattprogram. De kan bli föremål för diskussion men denna diskussion förs över deras huvuden. Muslimer får sitta hemma och höra hur andra fransmän lägger ut texten om dem.

Den stora gruppen i Frankrike är de uttalat icke-religiösa. De bedöms vara 30 procent av befolkningen. De försvarar också starkast den sekulariserade staten och ser sig själva som höjda över alla egenintressen. De ser sig som bärare av den upplysta, rationella och demokratiska republiken där alla är jämlika och inga särintressen får företräde.

En ljuvlig kväll i Paris
En ljuvlig kväll i Paris 150 150 Tomas Lindbom

Paris upplever en varm och behaglig höst. Nu talar jag om vädret. När jag landar på Charles de Gaulle-flygplatsen möts jag av svaga, milda vindar och en temperatur på 23 grader. Parisarna ser lyckliga ut. Politiken och ekonomin står i nedan men solen glittrar och värmer som under en sommardag fast vi redan är en bit inne i oktober.

Vid tiotiden går jag genom Marais efter middag hos mina krögarvänner på Etamine Café. Marais är ett av många områden i Paris där restauranter, barer och klubbar ligger tätt. Prägeln är ungdomlig. Den är gay, den är tolerant, den är okomplicerad. Alla sitter ute på trottoarerna och äter. I ett gathörn har några plockat ut ett piano och spelar jazz och pop helt ogenerat. Bilarna är inte tillåtna på de små gatorna så här regerar det uppsluppna gatulivet. Jag får istället tränga mig fram mellan människor. Vid min port kommer jag nästan inte in. Gäster från den intilliggande baren står i klasar och pratar och gestikulerar.

Paris lever. Det är som det alltid har varit. Människor pratar, skrattar. Jag ser också henne som sitter i en port och gråter. Det går att skära den mänskliga intensiteten i luften med kniv. Paris lever därför att festen alltid pågår. Galna politiska beslut, arbetslöshet, dåliga boendeförhållanden. Festen fortsätter lika intensivt ändå. Ikväll ska Sarkozy träffa påven för att lugna den katolska opinionen i Frankrike efter utvisningarna av romerna. Det är inget som ungdomarna i Marais bryr sig särskilt mycket om. Festen pågår och den fortsätter att pågå också när höstregnen kommer och temperaturen sjunker. Paris lever. Och vi som kommer på besök hit är alltid välkomna att delta i festen.

När ombildar Sarko sin regering?
När ombildar Sarko sin regering? 150 150 Tomas Lindbom

I Sverige har vi haft val och alla väntar nu på Fredrik Reinfeldts nya regering som ska presenteras i nästa vecka. I Frankrike sker en ombildning som skulle ha kommit i våras efter det usla resultatet för den politiska majoriteten i regionalvalen men som kommer nu i höst istället. Tror alla. Men när?

De franska politologerna grubblar och grälar om tiden för ombildandet och hur den nya regeringen kommer att formas rent personellt. Nicolas Sarkozy har dröjt med ombildningen därför att våren blev så stökig. Pensionsreformen stötte på hinder och skandalerna runt Liliane Bettencourt och ministern Eric Woerth hindrade honom. Nu är pensionreformen i princip i hamn och alla har glömt turerna kring de olagliga penningtransaktionerna från Bettencourt till Sarkozys parti, UMP. Men ombildningen är ändå ett komplicerat pussel att lägga.

En ny regering måste vara allmänt regeringsfähig och klara att ta sig förbi de politiska blindskären fram till valen 2012. Samtidigt måste regeringen präglas av nytänkande så att människor vågar satsa på samma regeringsmajoritet i ytterligare fem år. Fransmän vill ha förändring i den meningen att det nuvarande  tillståndet alltid uppfattas som mer eller mindre en katastrof. När svensken ropar på trygghet och samma gubbar och gummor i ledningen ropar fransmännen på nya kvastar som äntligen ska göra Frankrike till ett acceptabelt land att leva i.

Premiärministern Francois Fillon kommer att avskedas. Därom är alla säkra. Fillon har redan distanserat sig från sin chef. Hans ställning är ändå stark bland de traditionella högerpolitikerna och väljarna. Långa tider har han varit populärare än Sarkozy. Han är prydlig, okontroversiell i sin allmänna konservatism och gör sällan utspel som hotar eller förvirrar. Vem kommer att ersätta honom? Många tror på Jean-Louis Borloo. Han är ledare för det så kallade radikala partiet, en tveksam benämning på ett parti som sedan länge regerar med högern men ändå… Borloo har varit miljöminister sedan 2007. Hans departement har blivit totalt överkört i år av Sarkos nya antiekologiska linje – som uppstod efter förlusten i regionala valen i år – men Borloo har en förmåga att alltid komma ner på fötterna. Evigt leende och evigt smuttande på sina drinkar tricksar han sig fram mot makten. Presidenten gillar honom. Han tar heller inte strid. En smygis i politiken helt enkelt.

Det finns andra kandidater men de är omöjliga på olika sätt. Jean-Francois Copé har högre ambitioner. Många skulle bli förvånade om han inte blir president 2017. Han har redan börjat distansera sig lite lagom från presidenten för att ha spelutrymme för sina stora ambitioner. Han skulle inte heller själv vilja förknippas för mycket med Sarko nu två år före ett val. Christine Lagarde är en duktig ekonomiminister men verkar mer teknokratisk än politisk och faller bort. Sarkozy har också en politisk bulldozer vid sin sida, generalsekreteraren i partiet Xavier Bertrand. Han blir aldrig president och ser säkert själv att en roll som premiärminister skulle bli  toppen på hans karriär. Han kan göra regeringen till en kamporganisation för omval av Sarkozy. Frågan är om väljarna gillar det.

Det finns förstås fler kandidater. Frankrike saknar inte män och några kvinnor som har stora egon, gigantiskt maktbehov och samtidigt utbildning och kompetens för ett uppdrag som premiärminister. Problemet för Sarkozy är att flera av dessa personer inte i dag vill förknippas med presidenten som har så uppenbara problem med väljaropinionen. Hellre avvakta lite i skymundan och sedan skaffa sig en plats i solen när Sarko inte längre lägger en stor skugga över dem eller någon annan tar över som högerns ledare.

  • 1
  • 2