Pensionsreformen och strejkerna

Pensionsreformen och strejkerna 150 150 Tomas Lindbom

Nu börjar tidningarna och de politiska kommentatorerna att utvärdera den sociala strid som förts under den långa period som pensionsreformen behandlats i regeringen och i parlamentet. Nu ska politiker och fackliga och den stora upplysta allmänheten dra lärdom av vad som hänt under ett politiskt intensivt halvår.

För president Sarkozy var huvudsaken att till varje pris få igenom reformen i parlamentet. Det har han lyckats med. Strejkerna och demonstrationerna har inte kunnat rucka på något väsentligt i innehållet i reformen.

Den politiska vänsteroppositionen och de fackliga är lika nöjda. De har visat att de kan mobilisera människor i miljontal för att visa sitt missnöje mot vad de menar är en orättvis reform. Under sju dagar, utspridda över en period som omfattade våren och hösten i år har vid varje tillfälle lågt räknat ett eller ett par hundratusen människor demonstrerat på gatorna i de stora städerna.

Vänstern kan också glädja sig åt att dessa strejker och demonstrationer inte urartat. Strejkerna har besvärat människor som velat ta bilen och saknat bensin vid vissa mackar och andra som tvingats vänta på sina tåg eller tunnelbana längre än normalt. Strejkerna har inte lamslagit Frankrike. Det har varit en manifestation som gjort intryck men en manifestation i värdighet.

Strejker och demonstrationer är livsluft för många fransmän som känner det stora avståndet till makten i ett land som alltid varit starkt hierarkiskt och kommer att så förbli. Därför är det viktigt att denna form av demokrati fungerar och att den får avtryck på lång sikt. Det råder ingen tvekan om att regeringen vid nästa reform kommer att tvingas till bättre och öppnare samtal med de fackliga organisationerna innan de lägger sina förslag. Den opposition som nu märktes på gatorna kan annars omsättas i en omvälvande förändring vid kommande president- och parlamentsval. Det folk vars flertal röstar höger i de flesta val (under femte republiken som infördes 1958 har bara en av sex presidenter varit socialister) kan då bestämma sig för att rösta till vänster istället.

Sarkozy har vunnit slaget om pensionerna men hans ställning som president är nu ännu svagare. Möjligen är detta också det bästa för Frankrike. Det finns orättvisor i pensionsreformen. Den slår hårdare mot vissa grupper än mot andra. Men de flesta välfärdssystem i Frankrike är obegripligt inkonsekventa och det är nästan omöjligt att konstruera rättvisa system i detta land. Pensionsreformen är samtidigt också nödvändig. Landets finanser skakas av stora underskott och situationen är ännu mer prekär efter finanskrisen. Problemet är att högerregeringen Sarkozy samtidigt genomfört skattelättnader för välbeställda grupper i den klassiskt liberala tron på att det ska få hjulen att snurra och ge fler jobb. Finanserna har alltså redan urgröpts under presidentens första tre år vid makten och då blir pensionsreformen i en mening nödvändig att genomföra.

Möjligen är det alltså bra för Frankrike att reformen genomfördes men att vänstern segrade i opinionen. De fackliga oroganisationerna och vänsteroppositionen gjorde ett balanserat intryck på väljarna i samband med strejker och demonstrationer . Socialister och de gröna kan nu med stärkt självförtroende och en bättre image gå in i den kommande valrörelse med utsikter att vinna. Frankrike skulle 2012 kunna få en annan president än Nicolas Sarkozy. Det vore en önskan att stilla be om.

Leave a Reply

Your email address will not be published.