Monthly Archives :

december 2010

Ett år tar slut
Ett år tar slut 150 150 Tomas Lindbom

I fransk politik händer det spännande saker varje år. Det är aldrig tråkigt. Inte heller 2010.

En god vän i Paris beskrev för två år sedan sin dystra profetia för framtiden. Nicolas Sarkozy väljs om 2012 och sitter som president till 2017. Då efterträds han av den karismatiske högerorienterade kronprinsen Jean-Francois Copé som sitter i två perioder, till 2027. Copé efterträds då av Nicolas Sarkozys son Jean. I dag är bilden något annorlunda. Min vän skulle nog inte uttrycka sig lika tvärsäkert som då.

Frankrike har mått dåligt av den ekonomiska krisen i världen. Medan svensk ekonomi firar triumfer skaver den franska. BNP-ökningen är lägre än väntad, även det tredje kvartalet 2010, och köpkraften lägre än utlovad. Presidentens paroll från valrörelsen 2007, “travailler plus pour gagner plus” (ung: arbeta mer för att tjäna mer pengar) har inte alls infriats. Dessutom är arbetslösheten fortsatt hög och Sarkozy lika lite som någon tidigare president har kunnat pressa ner den från nivån kring 10 procent som den legat på sedan 70-talet.

År 2010 har inte varit något roligt år för Elyséepalatset. Affärerna har duggat tätt. Sarakozy ville ha sin dödsfiende, förre premiärministern Dominique de Villepin, dömd för bland annat förtal av honom men domstolen friade. Affären kring mutpengar från Liliane Bettencourt till Sarkozys parti via hans dåvarande partisekreterare och sedermera arbetsmarknadsminister Eric Woerth visade att också Sarkozy – om än marginellt – varit inblandad. Sarkozy tvingades också senare avskeda Woerth på grund av affären. Nu senast har affären om vapenaffärer med Pakistan på 90-talet också besvärat presidenten eftersom han vid den tiden var budgetminister i regeringen.

Affärer kommer och går i Frankrike och de flesta väljare räknar med att alla politiker är mer eller mindre korrupta. Otrohetsaffärer och andra sexuella skandaler väcker inte heller den indignation som i många andra länder. Men med tiden nöts förtroendet ner och Sarkozy befinner sig på det sluttande planet. Framförallt påverkas opinionen av att regimen inte klarar av att leverera sina vallöften från 2007 när det gäller materiell tillväxt.

Frankrike och Sarkozy lyckas hålla ställningen som en viktig aktör i EU. Presidenten får stöd för sina insatser att dra med sig Tyskland i omsorgerna om de svaga ekonomierna inom eurosfären. Utanför Europa har han tappat det mesta av sitt inflytande. Under det första året reste Sarkoy både till Moskva och Washington och gjorde uttalanden och umgicks med världens ledare. Putin och Obama verkar i dag måttligt intresserade av den franske presidenten.

Det är väl känt att Nicolas Sarkozy ofta har haft större åthävor än vad som motsvaras av reella politiska insatser. Han använder ett grovt språk om brottsligheten men saknar ofta muskler eller fel politik för att få bukt med den. Han talar om Frankrikes välstånd och internationella ställning men alla konstaterar att landet har en skakig ekonomi och tappat sin internationella ställning som stormakt.

Ett år tar slut och det är säkert rätt skönt för den franske presidenten. Möjligen kan han ge sig själv och landet nya nyårslöften och starta om den 1 januari. Det troliga är att 2011 blir ett nytt tungt år för honom och att det som var helt otänkbart för några år sedan kan bli verklighet. Min väns profetia om framtidens presidenter kan slå fel redan 2012.

Snön höjer kristemperaturen
Snön höjer kristemperaturen 150 150 Tomas Lindbom

Det har varit relativt lugnt de senaste veckorna i fransk politik. Iställer har snön fallit desto mer ymnigt och kylan har ställt till stora problem i Frankrike norr om Alperna. Rivieran klarar sig nästan alltid och temperaturen håller sig över 10 grader, ibland upp till 20 grader soliga dagar i december. Norra Frankrike plågas desto mer och i år har det varit svåra förhållanden med igensnöade vägar och översvämningar på vissa platser. TV-nyheterna toppar kväll efter kväll med skräckhistorier orsakade av kylan och nederbörden.

Paris har upplevt en december som är unik. Snön faller ibland i metropolen men den ligger sällan kvar. Förra året hände det under några dagar och i år har det nu varit snö i ett par veckor till och från. Det är mycket ovanligt.

Vi vet alla hur sårbara städer är söder om Danmark. Flygplatserna  klarar inte att göra rent landningsbanorna och Charles de Gaulle-flygplatsen har nu gått med reducerad trafik sedan vintern gjorde sitt intåg i början av december.

Frankrike är ett land som ekonomiskt jämför sig med Tyskland och USA men tvingas nu inse att deras ekonomi är så pass skral att alltför stora yttre påfrestningar kan dra in landet i liknande problem som Spanien och Portugal. Regeringen är angelägen att också fortsättningsvis skapa en pakt med Tyskland så att inte denna nordliga granne överger de svagare länderna och därmed även ytterligare hotar Frankrikes skakiga ekonomiska ställning.

I Sverige går ekonomin på räls trots att tågen lider av förseningar i vinterkylan. I Frankrike går ekonomin normalt sämre än deras tåg. Underskotten är stora och människor känner av krisen i sin vardagssituation. Det får inte snöa för mycket för då får fransmännen ännu mer problem med sin köpkraft. Det gäller att människor jobbar som vanligt för att nationen ska ha råd att bära de tio procent som går arbetslösa och alla de hemmafruar och äldre fattigpensionärer som lever på sin släkt. För att inte tala om den stora ungdomsarbetslösheten. Det finns sannerligen utmaningar för Nicolas Sarkozy och hans regering inför 2011

Marine Le Pen stormar fram
Marine Le Pen stormar fram 150 150 Tomas Lindbom

Nu är det ingen tvekan om att Marine Le Pen blir presidentkandidat för Front National i valet 2012. Hon går bra i mätningarna men dessutom lyckas hon vrida det politiska samtalet till sin egen hemmaplan.

I torsdags var Marine Le Pen huvudpersonen i det stora politiska kvällprogrammet A vous de juger som sänds bara en gång i månaden men tillskrivs en mycket stark genomslagskraft. Le Pen utnyttjade sina timmar på ett skickligt sätt, något mindre vulgär än sin pappa i tonläge och argumentation men oerhört klar över sin uppgift att hålla invandringen till ett minimum, skicka hem så många som möjligt av dem som redan finns i landet och öka kraven på mer poliser, mer säkerhetstänkande och klassisk fransk nationalism. Det innebär också att hon kräver att Frankrike ska lämna eurosamarbetet, en tanke som för övrigt slår rot i många kretsar i dag, inte minst bland ekonomer.

Marine Le Pen fick höga tittarsiffror, bland de högsta på länge för detta politiska program, och hennes popularitet är nu så stor att hon i en mätning ligger på tredje plats bland presidentkandidaterna, efter Dominique Strauss-Kahn och Nicolas Sarkozy men före till exempel Martine Aubry, Ségolène Royal och andra namnkunniga och mer moderata kandidater.

President Sarkozy och hans parti har länge försökt erövra Le Pens väljare med en aggressiv invandrings- eller snarare expatrieringspolitik. De har skärpt tonen när det gäller synen på kommunitarismen. Häromdagen förklarade Henri Guaino, en av presidentens närmaste män, att det handlar om att assimilera alla in i Frankrike. Det räcker inte med integration. Det krävs assimilation.

Regeringsmajoritetens alltmer nationellt orienterade linje verkar bara öka Marine Le Pens popularitet. Det regerande högerpartiet har nu erkänt att Nationella Frontens sätt att definiera säkerhetsfrågorna och synen på hur republikanska värderingar ska tolkas nu godkänns till stora delar. Le Pen som skulle marginaliseras har istället kommit in i finrummet. Skillnaden börjar mer att handla om tonen än om innehållet. Nationella fronten tar skamgrepp på invandringsfrågan medan regeringen trots allt är tvungen att balansera mot verkligheten och visa lite  respekt mot sina kristna och mer socialt orienterade väljare. Men det råder ingen tvekan om att Marine Le Pen nu har ett synnerligen gott utgångsläge för att ytterligare stärka sin ställning i opinionen.

Kan Nationella fronten bli ett regeringsparti? Knappast. Dels är valsystemet sådant att det missgynnar detta parti. Det har svårt att överhuvudtaget bli representerat i parlamentet. För det andra vill partiets ledning fortsätta som ett missnöjesparti och slippa ta ansvar. Självfallet finns alltid risken att partiet växer så mycket att det verkligen kan spela en roll i de demokratiska församlingarna och då utöva påtryckningar på andra partier.

Nationella fronten är ett folkligt högerextremt parti. Som Sverigedemokraterna hotar det att ta väljare från många sociala skikt och därmed åderlåta såväl högern som socialister och kommunister på röster. Det finns ingen anledning än att hissa den stora varningsflaggan för Nationella Fronten men tecknen i skyn är tillräckligt bekymmersamma för att inte alla demokrater ska följa utvecklingen med stor noggrannhet.

Dyrare att bo i Paris
Dyrare att bo i Paris 150 150 Tomas Lindbom

Det blir allt dyrare att bo i Paris, en stad där redan andelslägenheterna skrämmer de flesta. Nu slås nya rekord och medeltalet i stan når upp till 8 000 € per kvadratmeter i början av nästa år, enligt bedömare.

I de franska städerna är boendet en uppenbar form av penningplacering. Till skillnad från Sverige äger privatpersoner de lägenheter de köpt och kan också hyra ut dem som de önskar. Trycket på bostadsmarknaden är tungt och många hyresgäster hyr i en form av andrahandskontrakt av en privat lägenhetsägare.

Stan är stor och fortfarande finns det områden i periferin som bebos av låginkomsttagare. Lägenheterna köps till lägre pris,  hyrs sedan ut och blir en bra inkomstkälla för ägaren. I de centrala delarna av stan är köpeskillingen hög och här är det många som också bor i de lägenheter som de äger.

En ung familj i dag behöver två rejäla heltidslöner för att klara boendet oavsett om de vill köpa eller hyra och föredrar att bo i själva Paris. Priserna kryper snabbt uppåt. Senste året var ökningen 13 procent. Nu räknar bedömare med att priserna går upp med 20 procent. Medelvärdet på en lägenhet i Paris stiger till 8 000 € men då måste man räkna med att priserna i de stadsdelar som gränsar till mindre attraktiva förorter, främst i norr och öster, drar ner medelvärdet. En lägenhet i Marais, kring Boulognerskogen, i Quartier Latin för att inte tala om Jean-Paul Sartres berömda kvarter, Saint-Germain des Près, säljs nu lätt för 10 000 € och mer.

Kvaliteten på lägenheter i de gamla klassiska husen från 1800-talet, de som ger Paris sin omisskännliga prägel, är ofta i dåligt skick. Inte sällan hör  jag människor som bor i dessa hus klaga över problem med särskilt el och vatten. Det läcker, det drar och proppar går. Det kostar inte bara att köpa. Det kostar mycket pengar men framförallt tid och tålamod att hålla lägenheten i hyggligt skick.

Priserna på lägenheter stiger i ett land med stora ekonomiska problem. Men som allt annat är andelslägenhetsmarknaden ett område för dem som har pengar. Fastighetsmäklare som tidningen Le Monde talat med säger att orsaken till de stora prishöjningarna det senaste året är främst den låga räntan men också att utlänningar driver upp priserna. Sant eller inte men det speglar en konfliktuell sida av Paris. Invandrarna och så utlänningarna. Två grupper som inte kan stå längre ifrån varandra. Den ena gruppen får snällt klämma ihop sig i trista hyreskomplex, ofta kommunalägda, långt utanför stan. Den andra gruppen är så rik att den trissar upp priserna i de magnifika husen på Avenue Foch och Boulevard Saint Germain.

PISA-rapporten tung läsning i Frankrike
PISA-rapporten tung läsning i Frankrike 150 150 Tomas Lindbom

Sverige tappar i den nya PISA-rapporten som mäter kunskap hos 15-åriga skolelever  i OECD-länderna. Det går långsamt utför sedan första mätningen år 2000 oavsett regering uppenbarligen. Precis samma utvecklingen kan spåras i Frankrike. Medan Tyskland och även Italien och Portugal stärker sina positioner och Tyskland nu går om Frankrike pekar det alltså neråt för det land i Europa som starkare än andra hävdar skolans roll i samhället.

Förklaringar och ursäkter är att vänta från regeringen. Resultaten av PISA-mätningarna pekar på att klyftorna mellan de duktiga och de svaga eleverna ökar i ett land som alltid haft starka sociala och kunskapsmässiga spänningar mellan överklassen och de breda folkliga grupperna. Enligt ett utbrett synsätt i Frankrike ska klyftorna minska om alla har rätten till samma utbildning oavsett social bakgrund och ekonomiska villkor. Den offentliga skolan är hyllad. Den är kostnadsfri och läroplanerna standardiserade in i minsta detalj. Kontrollen sker av flinka skolkonsulenter som åker landet runt och granskar vad lärarna undervisar om, inte hur de undervisar eller om undervisningens innehåll når fram till eleverna och är meningsfullt i deras värld.

Denna filosofi om jämlika förutsättningar som grund för den franska skolan har nu åter fått sig en törn. Det visar sig alltså att denna skola fortsatt befäster de sociala klyftorna. Under 2000-talet har de till och med fördjupats. Barn från arbetarklass för att inte tala om barn med invandrade föräldrar får allt svårare att hävda sig och kommer på efterkälken redan innan skolan slutar och arbetslivet ska ta vid.

De franska 15-åringarna tappar generellt i konkurrensen med andra länders jämnåriga. I matematik har fallet blivit uppseendeväckande stort men ännu mer svider det nog för många vuxna att läsförståelsen också sjunker. Ett folk som kulturellt lutat sig mot Diderot och de så kallade encyklopedisterna på 1700-talet och hela upplysningstraditionen med det litterära verket i centrum ska inte behöva se hur dess 15-åringar hamnar på en mätnivå i detta ämne som  ligger under medelvärdet i alla undersökta OECD-länder.

Den franska skolan lider av en ålderdomlig katederpedagogik och en mycket  traditionell syn på kunskap. Dessutom finns det inte resurser till stödundervisning för de svaga eleverna. Den som inte klarar betygen får istället gå om klassen. Betygssystemet är däremot effektivt. Betyg från första klass och en tjugogradig betygsskala. Och proven är många och omfattande och bygger på konkurrens mellan eleverna.

Frankrike har allt det i överflöd som Sverige nu drömmer om att återinföra. Och ändå sjunker båda länderna i kunskapsmätningarna medan klyftorna mellan starka och svaga elever ökar. Den nya PISA-rapporten lär tyvärr inte  intressera Jan Björklund.

  • 1
  • 2