Monthly Archives :

mars 2011

Frankrike stor kärnkraftsproducent
Frankrike stor kärnkraftsproducent 150 150 Tomas Lindbom

Ett litet tillägg till min bloggtext om elförsörjning med kärnkraft  i Frankrike. Det finns enligt mina källor 38 reaktorer i drift i Frankrike. Cirka 75 procent av elektriciteten i landet drivs av kärnkraft. Den extrema satsningen på kärnkraft motiveras med att landet på det sättet kan undvika kolkraften som annars skulle varit en betydande energikälla. Frankrike år också en stor exportör av energi från sina kärnkraftverk, bland annat till Italien.

Krisen i Japan skapar av naturliga skäl en laddad stämning i fransk debatt dessa dagar. Som socialisten Pierre Moscovici skriver i sin blogg i dag: “Det finns ett före och ett efter kärnkraftsolyckorna i Japan för Frankrikes förhållande till sin energiförsörjning.”

Nyvaken kärnkraftsdebatt i Frankrike
Nyvaken kärnkraftsdebatt i Frankrike 150 150 Tomas Lindbom

Sedan 1980-talet och socialistregimen under Francois Mitterands ledning har det rått konsensus i kärnkraftsfrågan i Frankrike. Nu kan denna samsyn luckras upp.

Den sittande regeringen har tagits på sängen av krisen i Japan. De första kommentarerna var snarare en vädjan om lugn till dem som oroade sig över utvecklingen för kärnkraften i Japan. Nu tvingas regeringen att också se över sina egna kärnkraftverk och svara på frågor från vänsteroppositionen  i parlamentet.

Eric Besson är för närvarande industriminister. Han har i många år varit parlamentsledamot för ett distrikt som ligger intill ett kärnkraftverk. Hans första kommentarer var nästan uppseendeväckande loja gentemot utvecklingen i Japan när det gäller faran med kärnkraften. Han sa också i en intervju att han inte kände till att det fanns en kärnkraftslobby i Frankrike. “Jag har aldrig mött någon sådan”, var hans kommentar.

Under trycket av utvecklingen i Japan det senaste dygnet har han modifierat sin inställning förmodligen också under tryck från President Sarkozy som snabbare anat denna frågas plötsliga sprängkraft.

Vänstern är splittrad mellan de gröna som kräver folkomröstning om kärnkraften och socialisterna som snarare står på regeringens linje. Vaksamhet men inga överilade beslut, säger de ledande socialisterna. Ségolène Royal har attackerat de gröna för att “göra politik av en fråga där vi just nu bör visa respekt för människors lidande och inget annat.”

Kärnkraftsfrågan kan nu bli en politiskt het fråga i Frankrike. Det har den aldrig varit sedan President de Gaulle beslutade att bygga kraftverken på 60-talet. Vänstern är i dag mycket mer medveten om miljö- och klimatfrågor. De gröna spelar också en större roll inom den samlade vänstern än förr. Högern är i allmänhet kärnkraftsvänlig men kan tvingas att under tryck av allmän folklig oro flytta sina positioner i riktning mot mer försiktighet i detta känsliga ämne.

Tragedin i Japan och fransk vänsterdebatt
Tragedin i Japan och fransk vänsterdebatt 150 150 Tomas Lindbom

Vi vet ännu inte konsekvenserna av den fruktansvärda klimatkatastrofen i Japan. Den politiska debatten om kärnkraften har trots det tagit fart på nytt. Det är mest på ont kan vi utomstående tycka men samtidigt är det uppenbart att partier tvingas  positionera sig snabbt för att vinna poäng eller rädda ansiktet innan de blir överkörda och medialt förnedrade av sina motståndare.

Eva Joly som är trolig presidentkandidat för de gröna i Frankrike framför nu uppfattingen att kärnkraften måste avskaffas i detta land senast om tjugo år. Hennes partikamrater Cecile Duflot och Daniel Cohn-Bendit kräver förberedelser för en folkomröstning om kärnkraftens framtid.

Det finns inom den franska vänstern en klar skillnad i energifrågan mellan de gröna och socialisterna. De senare har som alla traditionella vänsterpartier värnat industrin och tillväxten. De har också sin styrka i dag i de gamla industriområdena i landet. De gröna är ett storstadsparti fyllt av människor inom tjänste- och kunskapssektorerna med större intresse för en alternativ livsföring som i varje fall i teorin stavas klimatsmart och grönt.

Benoit Hamon, talesmannen för Martine Aubry, konstaterar därför ganska förväntat i ett pressuttalande att det inte går att avskaffa kärnkraften över en dag. Socialisterna vill skaffa sig tid och kommer i denna fråga att värna om sans och måtta. Tillväxt är lika viktigt för en socialist som för en anhängare av Sarkozy och hans högerregering.

Kärnkraften har inte varit samma heta fråga i Frankrike som i Sverige. Antikärnkraftsrörelsen fick inte under 80-talet den förankring inom vänstern som i Sverige. Franska socialistpartiet har varit delat i två delar, en mer marknadsvänlig linje företrädd av Michel Rocard och senare av Dominique Strauss-Kahn och en marxistisk företrädd av Lionel Jospin och i dag i modererad form av Martine Aubry och hennes stödperson Benoit Hamon. Ingen av dessa två falanger har lockats av den idealistiska linjen som i Sverige haft framgång i rörelser som Nej till EU och Nej till kärnkraft. Idealismen finns företrädd i minoritetspartier och grupperingar på vänsterkanten utan nämnvärt  inflytande i de traditionellt stora partierna, Parti Socialiste och Parti Communiste.

Det blir intressant att följa de gröna i deras fortsatta agerande i kärnkraftsfrågan. Kommer vänsterns väljare att attraheras av en mer systematisk kritik av kärnkraften och tillväxten som överordnad ekonomiska princip? I så fall måste socialistpartiet överge stora delar av sin gamla politiska hållning. Den stora tragedin i Japan kan mycket väl skynda på det ideologiska paradigmskiftet inom den franska vänstern.

Vem kan stoppa Marine Le Pen?
Vem kan stoppa Marine Le Pen? 150 150 Tomas Lindbom

Harris, ett franskt undersökningsföretag, meddelade i förra helgen att Marine Le Pen av alla kandidater låg i topp i deras senaste mätning av  första valsomgången i kommande presidentval. Om det vore val i dag, är det säkrast att tillägga. Denna uppgift har självfallet spridit oro i det officiella politiska Frankrike. Men finns det då anledning att på allvar oroa sig och vem kan stoppa Marine Le Pen?

Många journalister vänder sig mot vänsterpolitikerna och frågar främst socialistpartiets företrädare varför detta oppositionsparti inte är en mer framgångsrik motkraft till Marine Le Pen i opinionen. Svaren är kända sedan tidigare och journalisterna kan själva dra sina slutsatser: Partiet är splittrat och saknar ett trovärdigt alternativ. Samtidigt finns det en kandidat som i en lika tänkt andra valomgång enligt undersökningsföretaget Harris skulle besegra Marine Le Pen; det är Dominique Strauss-Kahn. Han är förmodligen i dag räddningen mot den eskalerande högerpopulismen i landet. Någon sådan bra motkraft mot Front National däremot inte Nicolas Sarkozy som alltmer kommit att likna en dålig kopia av Marine Le Pens och hennes pappas invandringspolitik.

Dominique Strauss-Kahn representerar en liberalt inriktad socialdemokrati. Han talar om ett socialare Europa. Han vill bekämpa de sociala orättvisorna men han är samtidigt inte mannen som tar ord som socialism och protektionism i sin mun. Flera av hans konkurrenter inom vänstern tror mer på klasskampspolitik – framförallt klasskampsretorik – och regleringar.

Det går uppenbarligen att få stöd i opinionen för en inställning som innebär en kristallklar front mot högerextremism men med ett socialt inriktat marknadstänkande och ett globalt perspektiv på de politiska frågorna.

Svensk socialdemokrati har precis valt en ledare som aldrig varit mantalsskriven någon annanstans än i sin hemstad Oskarshamn. Det behöver naturligtvis inte vara fel i sig fast det är ett faktum som är symboliskt. Mot bakgrund av det svenska socialdemokratiska partiets val av ledare vore det intressant om Frankrikes socialistparti till sin företrädare i presidentkampanjen väljer en man av judisk börd, född i Nordafrika, ständigt resande och med en starkt kosmopolitisk livsföring. Det vore lika intressant om denne man av folket väljs till president och om segern säkras genom att han lockar över en tillräckligt stor andel arbetarväljare från Front National till sin moderna variant av radikal samhällssyn.

Högerextremism bekämpas inte med en blek kopia av samma program som Nicolas Sarkozy erbjuder väljarna. Presidentens siffror dalar och Marine Le Pens stiger. De väljare som hon hämtar från arbetarklassen verkar inte heller lockade av en traditionell socialism i den tappning som nuvarande ledning inom socialistpartiet står för i stor utsträckning.

Svensk socialdemokrati har valt en traditionell politiker till sin ledare. En man som bott hela sitt liv i Oskarshamn. Folklig och allmänt sympatisk i sin framtoning  men med snäva utblickar och ett begränsat politiskt register. Vilka kommer han att attrahera med sin profil och sitt program – hur det nu i detalj kommer att utformas? Hur stark kommer han att vara i en framtida strid med en liberal allians och en främlingsfientlig höger i Sörgårdentappning? Människors politiska val går inte i gamla hjulspår och det kan visa sig att en kosmopolitisk socialdemokrat i Frankrike kan hejda högervågen i sitt land bättre än en småländsk helyllegrabb i Sverige kommer att klara av i sitt.

Marine Le Pen leder
Marine Le Pen leder 150 150 Tomas Lindbom

I dagens mätning av hur väljarna skulle fördela sina röster vid ett presidentval leder Marine Le Pen med 23 procent följt av Nicolas Sarkozy och nuvarande generalsekreteraren för Parti socialiste, Martine Aubry, båda på 21 procent.

Mätningen är den andra på några dagar som pekar mot en påtaglig ökning av väljarstödet för Front Nationals ledare. Det är två mätningar som kommer under en period när presidentens popularitet är i botten. Aldrig tidigare under hela den femte republiken – från 1958 – har en sittande president haft så dåliga siffror. Det är knappast troligt att Sarkozy kommer att ha samma låga siffror när valet närmar sig.

Marine Le Pens framgångar är ändå en varningssignal för hela den moderata högern och den demokratiska vänstern. Frankrike befinner sig i en social och ekonomisk kris som Front National drar fördel av med sin aggressiva hållning i invandrarfrågan och en populistisk hållning i fråga om social rättvisa