Efter DSK och om jämställdhet

Efter DSK och om jämställdhet 150 150 Tomas Lindbom

Det har nu brutit ut en väldig debatt i Frankrike kring främst relationen mellan framgångsrika män med makt och kvinnor  i olika beroendeställning till dem. Debatten är nymornad och förvirrad men också hoppingivande.

Frankrike lever officiellt i föreställningen att kön och könsroller hänger ihop och att detta i viss mening är kulturellt men ändå i grunden biologiskt betingat. Män förför och kvinnor blir förförda. Vad som sker i denna genom sekler nedärvda och självklara form av relation mellan könen påverkar inte jämställdheten i samhället. Kvinnor i Frankrike har samma möjligheter som män att göra sin röst hörd och ta plats i det offentliga livet. Så säger i alla fall den elit som formar samhällsordningen. Så tänker i grunden säkert också en majoritet av befolkningen. Möjligen oreflekterat men väl integrerat i den vanlige fransmannens och fransyskans sätt att förhålla sig i detta sammanhang.

Något händer ändå i spåren av DSK-affären. En fråga som nu ligger som artikel på första sidan i Le Mondes nätupplaga är relationen mellan manliga politiker och kvinnliga journalister. Det visar sig inte oväntat att dessa relationer ansträngs av sexistiskt beteenden från en del av de manliga politikerna. Problemet är enligt tidningen inte att en del män gör sexistiska utspel utan att kvinnliga journalister som till exempel intervjuat någon som bedöms som “en tung förförare” inte tas på allvar. Kollegor och läsare kan ha anledning att misstänka  att den kvinnliga journalisten inte gjort ett hedervärt jobb. Hon har möjligen låtit sig duperas,  förförts både fysiskt och intellektuellt av den manliga politikern. Mannen utnyttjar sitt övertag i makthierarkin genom att göra sexistiska utspel men ansvaret kommer i efterhand att läggas på den kvinnliga journalisten som inte är trovärdig och objektiv i sin yrkesroll.

Tydligare än så kan väl inte ett manligt maktövertag beskrivas. Fortfarande hävdar de flesta i Frankrike att det offentliga och det privata är åtskilda. Det som sker i sängkammaren har inget att göra med det som sägs och görs i politiska rum. Denna strikta uppdelning ger skydd åt de män som vill utnyttja sin maktställning mot journalister, sekreterare eller varför inte hotellstäderskor. Exemplet från Le Monde visar att denna uppdelning inte går att upprätthålla om viljan finns att möten mellan män och kvinnor i det offentliga rummet ska ske på jämställd grund.

Händelserna kring Dominique Strauss-Kahn lär få stora konsekvenser för fransmännens syn på manlig makt, i varje fall på hög nivå inom staten. Nu är diskussionerna igång och en hel del av männen med makt har faktiskt börjat problematisera  traditionella värderingar på området. Det gäller glädjande nog en del manliga journalister.

Vad säger då kvinnorna själva? Vad säger de kvinnliga journalisterna? Den som följer den offentliga debatten i tv eller i tidningar kan inte svara på frågan. Jag ägnar mig åt lite enkel statistik. I ett program i tv-kanalen France 2 i tisdags kring ämnet bestod panelen av fyra män och en manlig programledare. Ingen kvinna. I tv-kanalen France 5 går ett timslångt program varje eftermiddag med titeln C´est dans l´air. Jag har sett två av dem som specifikt tog upp affären DSK. En manlig programledare och fyra män i det ena programmet. Fyra andra män och samma manliga programledare i det andra. Ingen kvinna. Jag har också sett ett  annat längre kvällsprogram i France 2 kring ämnet DSK. Programmet pågick i tre timmar. Vissa debattörer kom och gick under programmets gång. Jag räknade till nio eller tio deltagare. Alla var män utom två, Den ena av kvinnorna var journalist på The Guardian men hon fick mycket lite talartid, högst ett par minuter. Den andra kvinnan hade uppenbarligen bjudits in för att berätta om sina egna erfarenheter av sexuellt ofredande. Men modet svek henne. Trots följdfråga från programledaren vek hon undan och talade bara i allmänna ordalag.

Slutligen läser jag den vänsterorienterade veckotidningen Le Nouvel Observateurs senaste nummer. Flera bra artklar och fyra signerade politiska krönikor. Alla krönikor är skrivna av män. Det är för övrigt inget unikt för detta nummer av tidningen. Det förekommer i princip aldrig en kvinna som kolumnist i den tidningen.

Frankrike har  verkligen en resa att göra. Bara att lyckas öppna sina ögon och börja revidera sin självbild.  Ändå tror jag att DSK-affären har fått stenen att börja rulla. Det kan inte bli sämre. Det kommer att bli bättre.

Leave a Reply

Your email address will not be published.