Ingen har lösningen på den ekonomiska krisen

Ingen har lösningen på den ekonomiska krisen 150 150 Tomas Lindbom

Den politiska debatten är alltid intensiv i Frankrike. Det finns länder där den kokar över i större känsloengagemang men knappast något där människor från alla sociala kategorier bryr både sin hjärna och sitt hjärta i sådan omfattning med samhällsfrågor. En utomstående betraktare frågar sig dock: Hittar människor någonsin en lösning?

Ekonomerna spekulerar om gamla eller nya modeller för tillväxt och ökad köpkraft för människor. Politikerna lovar samma sak. Media hänger på  men verkar sällan ställa den viktigaste frågan: Finns det någon lösning på den ekonomiska krisen i Frankrike?

Frankrike har haft hög arbetslöshet sedan 70-talet och den har inte minskat. Snarare har den bitit sig fast ännu hårdare genom att ungdomen är mer drabbad i dag. Köpkraften har blivit svagare. Hjulen snurrar inte som under de trettio goda åren efter andra världskriget. Är det inte dags att efter fyrtio år av kris börja fundera i helt andra banor?

Tänker i andra  banor gör också många fransmän som söker sig tillbaka till en dröm om “det riktiga Frankrike” utan invandring där de urgamla franska värdena odlas. Denna dröm finns både hos överklassen och arbetarklassen. Dessa fransmän misstror liberalismen som vill öppna gränserna och tror på Europa och på globaliseringen. Samma fransmän misstror socialismen som förklarar krisen i termer av ökade sociala och ekonomiska klasskillnader men som i dag saknar konkreta förslag på hur det goda och jämlika samhället ska återupprättas.

De flesta franska medborgare vill inte eller vågar inte pröva en helt ny modell för att lösa den aktuella krisen i samhället. Motståndet mot globaliseringen och nostalgin kring det vita Frankrike är naturligtvis att stoppa huvudet i sanden bortsett från alla andra obehagliga följder.

Bekymret är att endast den extrema högern har en lösning som kan entusiasmera en del väljare, främst inom den traditionella arbetarklassen. Frankrikes invandrare känner hoten mot sin existens och inga ledande politiker träder fram och försvarar dem modigt och på allvar. Den stora vanliga medelklassen som inte bejakar de högerradikala locktonerna kan knappast entusiasmeras av vare sig vänster- eller centerpolitiker. President Sarkozy är impopulär hos den traditionella moderata högern. Dessa väljargrupper ser inte heller någon framtid i hans utspel och löften.

I ett politiskt tv-samtal häromdagen konstaterade ekonomen Jean-Marc Daniel att en avgörande faktor för framtiden är budgetunderskottet. Med denna tunga ballast kan ingen regering för närvarande  föra en reformpolitik som kan stimulera till ökad köpkraft och till ett positivare näringsklimat.

Det är uppenbart att många människor slutat tro på de ekonomiska lösningarna på samhällsproblemen. De klassiska partierna har i ett sekel levt på denna självklara grundsyn att politik handlar om att stimulera tillväxten och fördela den någorlunda rättvist. När förutsättningarna för att agera rationellt ekonomiskt verkar svikta kommer andra frågor i centrum; främst de kulturella med inriktning på invandringen. Frankrike stannar. Frankrike sluter sig.

En lösning på krisen: Vem har den? Förmodligen politiker som vi ännu inte sett och hört. Förhoppningsvis politiker med mod att utmana de svåra samhällsfrågorna. Förhoppningsvis mer ansvarsfulla politiker än Marine Le Pen.

Leave a Reply

Your email address will not be published.