oktober 2011

Det blev som väntat Francois Hollande som tog hem segern i den första valomgången av det franska socialistiska primärvalet på söndagen. Han fick 39 procent av rösterna följd av Martine Aubry med 31 procent. De båda går vidare till en andra valomgång. Den tredje mannen, Arnaud Montebourg, med 17 procent, är den stora överraskningen och kan avgöra hela valet som avgörs  nu på söndag.

De franska socialisterna jublar över valdeltagandet. Närmare 2.5 miljoner fransmän som förklarat sig stödja vänsterns värderingar och betalat 1 euro har gått och röstat. Det är en bra siffra i ett primärval och kastar också en skugga över Nicolas Sarkozy som pressas av pinsamma affärer och som senare i höst hotas av sänkt kreditbetyg av de amerikanska kreditinstituten. Ett primärval ger inte samma siffror som ett regelrätt val men denna manifestation av vänstern visar att missnöjet med den förda politiken är stort och det är lyckligtvis inte bara den extrema högern som vinner på Sarkozys tillkortakommanden.

Missnöjet med den rådande ekonomiska situationen i Frankrike är en rimlig förklaring till att den radikalaste av de sex kandidaterna i primärvalet, Arnaud Montebourg, fick ett så överraskande stort stöd. Han var den enda som förde en systemkritik som globaliseringskritiker med förslag om ett starkare nationellt politiskt grepp över bankerna. Förbud mot bankspekulation har varit ett av hans krav. Under den månad som den interna socialistiska valrörelsen har förts har de franska vänsterväljarna sett hur politiken i länderna i södra Europa varit maktlös mot marknaden. Montebourg har därför av ganska naturliga skäl lockat fler än annars att stödja en alternativ och mer ortodox socialistisk hållning i ekonomiska frågor.

Övriga kandidater har talat mer om statsskulden som ett hot mot landet. Francois Hollande har varit särskilt tydlig på den punkten och kan ha förlorat ett par procent i slutet av valkampanjen på sin mer mittenorienterade hållning. Martine Aubry, som försökt balansera sparande med försiktigt tillväxtstimulerande åtgärder, har knappat in lite Hollandes försprång i opinionsmätningarna veckorna före valet.

Det blir en dramatisk andra valomgång. Det skiljer bara 8 procent mellan Hollande och Aubry. Arnaud Montebourg uppträder ikväll i en av tevekanalernas nyhetsprogram och förväntas tala om hur han tycker att hans väljare ska förhålla sig i valet mellan de två kvarvarande kandidaterna. Alla tror att han rekommenderar dem att rösta på Aubry. Det är rimligt att tro att också Ségolène Royals väljare (7 procent) i större utsträckning röstar på borgmästaren från Lille och den kvinna som i fransk politik alltid förknippas med reformen med 35-timmarsvecka. Manuel Valls som fick 5 procent i första valomgången har redan rekommenderat sina väljare att rösta på Hollande.

Enkel matematik säger då att Martine Aubry står som slutlig segrare. Så enkelt är det förstås inte. Vi vet inget om valdeltagandet på söndag. Är många trötta att gå och rösta en andra gång på en vecka? Går det att mobilisera de väljare som röstat på kandidater som är nu är utslagna? Förhåller sig Montebourgs väljare iskalla mot både Aubry och Hollande som för dem kan uppfattas som alltför pragmatiska i förhållandet till marknaden och till den nuvarande högerregeringens politik?

För en vecka sedan föreföll Francois Hollandes försprång betryggande trots att det fanns anledning att varna för Martine Aubry i en andra valomgång. Arnaud Montebourgs framångar i gårdagens första valomgång gör  Aubry till en mycket farlig – alltför farlig – utmanare till Hollande på söndag. Nu följer en vecka av politiskt rävspel, spekulationer i media och en nervös väntan på väljarnas dom.

En personlig reflektion: Jag tvivlar på Francois Hollandes förmåga att bli vinnare. Han är blek, han är för försiktig. Hela valkampanjen har präglats av denna försiktighet; att aldrig säga fel och smyga sig i mål som nummer ett. Jag tror det straffar sig. Dessutom har han lagt sig i en position som kan betraktas som närmare mitten och högern än Aubry. Vänstersympatisörerna i allmänhet bör ändå ha en reflex att markera avstånd till nationens president som de starkt ogillar. Martine Aubry är kraftfull och rak. Hon kan också samla vänstern och inte minst partiets vänsterflygel med större trovärdighet än Hollande.

Jag sticker ut hakan redan nu på måndag morgon och håller en euro på att Martine Aubry blir socialisternas presidentkandidat 2012.

Kommande söndag genomför socialistpartiet den första av två valomgångar i det så kallade primärvalet för att utse dess kandidat till presidentvalet i april och maj nästa år. Tre kandidater har en chans att bli valda men egentligen tror alla att det står mellan två av sex kandidater, Martine Aubry och Francois Hollande.

Det är ett historiskt primärval för socialisterna i Frankrike när inte bara medlemmar utan även sympatisörer inbjuds att gå till valurnorna runt om i landet och välja presidentkandidat. Det finns förhoppningar om uppemot 2 miljoner väljare. Sex kandidater tävlar om första och andra platsen vilket ger rätten till en andra valomgång om inte segraren i första valomgången får mer än 50 procent av rösterna.

Francois Hollande leder i mätningarna. Han var generalsekreterare i PS under tio år fram till valet 2007 men har aldrig suttit i en regering och sägs av många vara politikern som varit aktiv i trettio år och aldrig fått något gjort. Hans insats har varit att under en svår tioårsperiod hålla ihop partiet som alltid spretat mellan en radikal mer dogmatisk gren, dit de gamla Mitterandsympatisörerna räknats, och en mer pragmatisk socialdemokratisk, traditionellt förenade bakom Francois Mitterands partifiende Michel Rocard. Hollande lyckades ganska bra med detta men å andra sidan kom partiet under hans tid som generalsekreterare att tappa den politiska  ledningen över landet.

Francois Hollandes program kan betecknas som traditionellt försiktigt med en öppning mot den poltiska mitten . Han sticker inte ut med några uppseendeväckande förslag. Han lyfter fram utbildningsfrågorna, ett gammalt socialistiskt huvudämne. Han föreslår upp till 70 000 nya tjänster inom skolan. Han är i motsats till Martine Aubry kärnkraftsvänlig även om han föreslår att Frankrike ska minska sitt kärnkraftsberoende till 50 procent av dagens nivå fram till 2025. Aubry vill helt avskaffa kärnkraften inom 20- 30 år.

Martine Aubry är partiets nuvarande generalsekreterare. Hon ligger för närvarande på andra plats i mätningarna. Hon står något till vänster om Hollande. Hon är den enda kandidaten som vill ha delad föräldraförsäkring mellan pappor och mammor. Hon kan också tänka sig att avkriminalisera bruket av cannabis.

I de ekonomiska och sociala frågorna är det svårt att hitta skillnader mellan de främsta kandidaterna. Tidigare generationers socialister propagerade för fler och frikostigare sociala reformer. Det finns varken ekonomiskt utrymme för detta eller stöd i opinionen. På marginalen kan kandidaterna föreslå vissa skattehöjningar för de rika men det är verkligen på marginalen. Alla socialister minns hur Mitterands hårda skattepolitiska linje 1981 ledde till en så stor utflyttning av kapital ur landet att han redan efter 18 månader tvingades slå på bromsen.

Ségolène Royal ligger på tredje plats en bra bit efter Aubry. Hennes program är mittenorienterat som Hollande kryddat med högerorienterade förslag om hårdare tag mot brottslingar och invandrare. Hon driver en fråga som upprör många socialister; att ungdomar som begått  brott ska låsas in i institutioner som leds av militärer. Hon är också uttalad motståndare till en generös invandringspolitik på samma sätt som Manuel Valls, för övrigt borgmästare i en invandrartät förort till Paris. Valls betraktas som den mest högerorienterade av socialisternas kandidater.

Arnaud Montebourg representerar partivänstern. Han är en uttalad kritiker av  globaliseringen. Han är samtidigt mer liberal i moralfrågor. Han vill avkriminalisera cannabis och vill att Frankrike får en lagstiftning som öppnar för samkönade äktenskap och adoption.

Alla kandidater står bakom den valplattform som partiet antog tidigare i år. Det innebär att skillnaderna trots allt inte är särskilt stora mellan dem. Hollande och Aubry representerar partiapparaten. De flesta inom partiets nomenklatura stöder någon av dessa två. Möjligen går det att utläsa att fler av de mer vänsterorienterade politikerna stöder Aubry som till exempel Benoit Hamon och Laurent Fabius. Men hon stöds också, om än diskret, av Dominique Strass-Kahn som är en uttalade högersocialdemokrat. Francois Hollandes valkampanj leds av Pierre Moscovici som står DSK nära.

Ségolène Royal står friare från partiapparaten och har ett svagt stöd bland de inflytelserika socialistpolitikerna. Detsamma gäller övriga kandidater.

Allt tyder på att Francois Hollande vinner första valomgången på söndag med Martine Aubry på andra plats. Många bedömare anser att han också kommer att ta hem den andra valomgången och därmed representera PS i nästa års presidentval. Det finns stor anledning att gardera med Martine Aubry. Hon är mer färgstark än Hollande och har greppet om partiet i dag och egentligen starkare namn runtomkring sig. Hon kan också mycket väl få merparten av de röster som i första valomgången tillfaller övriga fyra kandidater. Många kvinnor som röstar på Royal i första omgången kan rösta på Aubry i andra. Montebourgs röster går säkert till Aubry. Det mesta pekar på Hollande men hans färglöshet kan försvaga honom de sista veckorna. Det är inte fel att satsa en slant på den starka kvinnan i ledningen på partihögkvarteret på Rue Solférino.