Monthly Archives :

december 2011

Nytt år med nya pålagor
Nytt år med nya pålagor 150 150 Tomas Lindbom

Bonne année, säger fransmännen till varandra i morgon kväll när det nya året ringer in på samma sätt i Paris som i byn St Bonnet du Gard i Provence, i Lyon som i den lilla bretagnska kuststaden Cabourg. Men trots bubblet i glasen och det ivriga pussandet på alla glada fester så lurar där alltid oron inför framtiden och både timmarna före och timmarna efter tolvslaget hörs kritiken mot giriga arbetsgivare och mot makthavarna i Paris. ”Tiderna har blivit sämre. Allt blir dyrare men våra löner står still. Om jag inte blir friställd nästa år. Och mina barn har det ännu sämre än jag. Våra politiska ledare är en skam för vårt land.”

Det är vanskligt att jämföra länder men när jag nu tittar på nyheterna i fransk teve dagarna före nyår slås jag av hur ofta inslagen handlar om höjningar av skatter och priser. Den 1 januari höjs momsen på från 5,5 procent till 7, bland annat för bröd och böcker. Och gaspriset stiger med någon procent. Det blir också dyrare att åka tåg. Det rör sig även där om någon procent. Rimligt kan tyckas men inte för de fransmän som intervjuas i teveinslagen. ”Nu får jag låta bli att köpa böcker,” säger en kvinna. ”Jag har inte längre råd att åka tåg”, säger en annan.

Frankrike är fortfarande ett centraliserat land. Staten äger i huvudsak järnvägarna och privatiseringen av elbolagen är bara i sin linda. Framförallt är fransmännen vana vid att staten styr välståndet. Nivån på minimilönen, smic, regleras genom beslut i regering och parlament. En svensk tror sig inte längre kunna vända sig mot staten för att klaga över att det är tomt i plånboken. Det liberala tänkandet är så utbrett hos oss. I Frankrike är det alltid regeringens fel. En fransman tänker i det avseendet som Sverige på 70-talet. Utvecklingen går förstås i liberal riktning även i Frankrike men under stort motstånd.

I svenska media riktas kritiken mot samhällets orättvisor i stor omfattning mot enskilda grupper. Vi tittar på kvinnornas ställning, mot ensamstående kvinnor med barn, mot glesbygdsbor och så vidare. I Frankrike handlar det om eliten mot folket. När priset på baguetten ökar framställs det i tevenyheterna som ett hot mot folket och folket är nästan hela befolkningen. Likadant med höjd avgift på gasen eller dyrare tågbiljetter.

Det förefaller ofta som om franska media och franska medborgare silar mygg och sväljer kameler. Alltför många fransmän lever under existensminimum, de hemlösa blir fler, kvinnor är diskriminerade i arbetslivet och tjänar 15 till 20 procent sämre än män. Och så vidare. Detta kommer inte fram i samma omfattning. Det bryter mot republikens värderingar om att landet omfattar alla medborgare. Alla har samma förutsättningar enligt franskt synsätt. En momshöjning på 1 procent slår lika hårt mot alla och ska uppmärksammas men kvinnors lägre löner är en fråga om särintressen som inte har med politik att göra utan med dessa kvinnors oförmåga att skaffa sig utbildning och därmed ett arbete med bättre lön.

Fransmän är väldigt bra på att festa. Fattiga och rika kommer att höja ett glas i morgon kväll och skratta och vara glada. Men det är helt uppenbart att 2012 blir ett tufft år. Europa är mitt inne i en svår ekonomisk kris och Frankrike är inget undantag. Missnöjet mot sittande president och regering är massivt och klagomålen är inte bara det  gamla vanliga franska gnället. Huvudvärken på morgonen den 1 januari handlar inte bara om ett glas champagne för mycket på nyårsnatten och de folkvalda lär ha fortsatt huvudvärk ett bra tag in i framtiden.

.

Sarkozys vänner som vill bli president
Sarkozys vänner som vill bli president 150 150 Tomas Lindbom

Det är lätt att tro att UMP är ett parti och att President Sarkozy har hygglig koll på sina partivänner. Men ack, fransk politik hålls ihop av en konstitution som premierar en stark ledare (=president) och motarbetar många partier. En svensk parlamentarisk konstitution skulle annars leda till ständiga nyval och regeringsombildningar. Den fjärde republiken som General de Gaulle med ett pennstreck förpassade till historien 1958 fyller fortfarande många vänner av starka regeringar av fasa. Aldrig mer en konstitution som lämnar fritt för småpartier som hindrar en fungerande maktutövning i landet. Låt oss titta på hur det ser ut inför valet 2012 när det gäller kandidater inom UMP-gruppen:

UMP är sammansatt av ett antal mindre eller större partier inom centern och högern. De politiker som ansluter sig till denna breda riktning inom fransk politik tävlar ständigt om att skaffa sig personligen den starkaste ställningen och få så många som möjligt av sina kollegor att ansluta sig. En fransk president inom fransk center-höger måste vara en extremt stark personlighet med nästan övernaturlig förmåga att manipulera sin omgivning. Nicolas Sarkozy har den förmågan – tänker politiskt-strategiskt 24 timmar om dygnet – och har också fördelen av tillhöra det största partiet inom denna familj, gaullisterna (RPR).

Fem politiker förutom Nicolas Sarkozy har nu visat intresse att bli presidentkandidat inom denna höger-center-familj. Två av dem är närmast okända och lär inte klara inträdesprovet för alla kandidater; en insamling av 500 signaturer från förtroendevalda i landet på nationell, regional och kommunal nivå. Det gäller Frédéric Nihous som företräder en europavänlig högergrupp och är jägarnas (!) kandidat i kampen mot främst landets miljövänner. Nicolas Dupont-Aignan är den andre som lär få svårt att uppnå 500 signaturer. Hans åsikter närmar sig Nationella Fronten. Har skapat ”Debout la République” med ett eurofientligt och nationellt program.

Christine Boutin har också svårt med stödet från de folkvalda för att få ihop sina 500 namn. Hon är ordförande i det franska kristdemokratiska partiet. I ett sekulärt land där kyrka och samhälle ska hållas åtskilda till varje pris är kristdemokraterna en marginell företeelse. Christine Boutin satt under några år i regeringen efter valet 2007 och hade ansvar för bostadsfrågorna. Nu letar hon efter att återfå en boplats i det politiska landskapet. Hon kräver  att äktenskapet mellan man och kvinna ska skrivas in i konstitutionen som enda accepterade samlevnadsform.

Hervé Morin är nummer två i partiet Nouveau Centre som ingått i UMP-familjen men kanske inte gör det inför valet 2012. Morin lär bryta med Sarkozy och ange sin kandidatur i början av nästa år. Han kan mycket väl karva röster av Sarkozy, en eller möjligen två procent är vad den förre försvarsministern i Sarkozys regering kan räkna med.

Nu har också förre premiärministern under Jacques Chirac, Dominique de Villepin, anmält sin kandidatur. Dominique de Villepin är urtypen för en klassisk gaullist. Han går till val på att representera alla fransmän. Politiker ska inte driva intressepolitik utan företräda allmänintresset hos det franska folket, säger han. Detta är förstås en klassisk konservativ hållning men de franska klassiska gaullisterna har också en tydlig social agenda som är mer egalitär och etatistisk än den politik som de mer liberala, moderna gaullisterna vill föra. Den aristokratiske Dominique de Villepin hamnar därför till vänster om Sarkozy som ser sig och som ses som en underdog och som beundrar de som redan är rika och framgångsrika. Chiracs premiärminister under slutskedet av hans presidentperiod har redan allt och sveper fram i de förgyllda salongerna med en social självsäkerhet som retar gallfeber på den nuvarande presidenten.

I procentsiffror kommer dessa fem kandidater inte långt. Två eller tre av dem kommer aldrig ens till tävlingsplatsen. De övriga skrapar i bästa fall ihop två procent. Totalt försvinner möjligen tre eller fyra procent av Sarkozys optimala väljarstöd  på grund av dessa utbrytare ur UMP-familjen. Ändå är det störande för den sittande presidenten att behöva hantera alla attacker från sina egna och landets alla politiska journalister älskar att spekulera om motsättningar inom alla politiska grupperingar.

De större hoten mot Nicolas Sarkozy finns bland  tyngre elefanter. Francois Bayrou representerar MoDem som är ett centerparti som valt att stå utanför UMP.De grönas kandidat Eva Joly representerar visserligen vänstern men har också stöd bland förhållandevis centerorienterade väljare. Framförallt kommer  hoten från Marine Le Pen och Francois Hollande. Skulle Nationella frontens kandidat kunna plocka ytterligare fem procent av Sarkozys traditionella väljarunderlag kan han riskera att bli nummer tre i den första valomgången och få inta åskådarplatsen när valet avgörs den 6 maj.

Mjuka sladdriga julklappar i år
Mjuka sladdriga julklappar i år 150 150 Tomas Lindbom

I morgon är det bara fyra månader kvar till första valomgången i det franska presidentvalet. Det är jul och väöjarna borde normalt kunna förvänta sig hårda klappar med vackert omslagspapper och en elegant knut på snöret från alla kandidaterna. Istället är paketen mjuka och så slarvigt inslagna att det inte ser särskilt lockande ut där de ligger under en barrande gran.

Nicolas Sarkozy har ägnat hela hösten åt eurokrisen och trots en uppgörelse som han påstod skulle bli avgörande för Europas ekonomi och välstånd så blev det ett fördrag vars innehåll är oprecist. Ingen vet om europeiska centralbanken och IMF får de pengar de behöver för att rädda länder i kris. Ingen vet heller om de utsatta länderna kommer att följa EU:s krav på budgetdisciplin och ingen vet heller om detta är rätt väg att gå. Egentligen är inte ens Frankrike och Tyskland överens om strategin för att lösa krisen. Ännu mindre vet vi i dag hur övriga euroländer och EU-länder ställer sig till innehållet i fördraget.

Den franska ekonomin är i dåligt skick och ingen presidentkandidat eller parti kan lova reformer som det franska folket drömmer om. Partierna tävlar istället om att skylla krisen på någon annan. Regeringen tar tacksamt emot David Camerons vägran att ställa upp på uppgörelsen i Bryssel häromveckan. En smärre antibrittisk kampanj har dragits igång av premiärminister Francois Fillon och hans ministrar. Socialisterna talar om nödvändigheten av att också skapa tillväxt i ekonomin, inte bara spara och anklagar regeringen för att gå i Angela Merkels ledband. Nationella fronten skyller på alla men särskilt på marknaden och på EU och förordar en nationalistisk politik med en återgång till francen som valuta. Alla har någon att lägga skulden på men ingen har ett eget program som känns tillräckligt trovärdigt. Krisen är för stor och komplex för att brytas ner till enkla paroller som det går att vinna ett val på.

Medan politikerna skyller på varandra upplever stora delar av franska folket en jul med sämre köpkraft än på länge. Arbetslösheten stiger igen. Tillväxten har mer eller mindre helt avstannat och ekonomer talar om en stundande recession. Fransmännen drar åt svångremmen ännu mer. För många väljare står det klart att valet nästa år blir ett val mellan dåliga alternativ där det minst dåliga kommer att vinna.

Julen firas bara under ett dygn i Frankrike. Den börjar med middag och julklappsutdelning sent på julaftons kväll och slutar på juldagen. Annandag jul är en vanlig arbetsdag. Det är nog tur för politikerna att fransmännen inte har så mycket tid att fundera över de dåliga tiderna. Fast strejkerna pågår som vanligt och över tre miljoner fransmän kan som arbetslösa reflektera dagligen över sin och landets prekära situtaion. Ett land med tung statlig skuldbörda och svag motor i ekonomin är ingen bra utgångspunkt för 2012.

Dessutom ska Frankrike tillsammans med Tyskland försöka behålla sin roll som Europas ledarnation med ansvar att lyfta hela kontinenten och skapa ordning i ekonomin och ökad tillväxt på sikt. Frankrikes självbild är att vara en stormakt. Sarkozy lägger in all sin kraft för att denna bild ska bestå och på det sättet ska han också vinna valet.

Författare tar död på sig själv i hyllad roman
Författare tar död på sig själv i hyllad roman 150 150 Tomas Lindbom

MIchel Houellebecq är ingen romanförfattare som gullar med sina läsare. Han gör det inte i sina romaner och inte i sina framträdanden i offentligheten heller. Provokativ och närmast outhärdlig i de teveintervjuer han ger. Samtidigt begåvad, fräck och rolig att läsa.

Michel Houellebecqs senaste roman La carte et le territoire har utkommit på svenska på Bonniers förlag med titeln Kartan och landskapet. Huvudpersonen är konstnär, Jed Martin, som gör sig en snabb och stor förmögenhet på ett antal porträtt av olika yrkesutövare och bland dem på – Michel Houllebecq. I övrigt lever Jed ett trist liv i en liten lägenhet i 13:e arrondissemanget – finns det något tristare arrondissemang i Paris? – och verkar bitvis knappt ha annat umgänge än med sin far på julafton och en gallerist som han träffar på sitt stamcafé. Av outgrunnliga skäl träffar han senare också en vacker ryska som för in honom i Paris eleganta och depraverade salonger.

Författaren Houellebecq låter sin karaktär träffa honom själv och det är sannerligen inget vackert porträtt Houellebecq tecknar av Houellebecq. Ännu mer absurt: Författaren låter någon mörda sig själv i romanen och på ett makabert sätt. Kroppen är så lemlästad att det enligt poliserna på mordplatsen är den mest vidriga människoslakt de någonsin sett.

Houellebecqs styrka är inte att skriva deckare trots att han brer på med mycket  blod. Nej, det är hans skildringar av människorna, verkliga och uppdiktade, som ger en nästan feberaktig lust att fortsätta vända blad i boken. Han lånar till läsaren av sin egen uppenbara dekadens och läsaren får rikligt med material kring människans litenhet på livets olika centrala områden.

Michel Houllebecq är tillräckligt cynisk för att kunna visa hur bottenlöst tomt kändislivet är i Paris och hur uttråkade eller misslyckade också de flesta vanliga människor är. Ändå kan läsaren inte motstå att följa hans karaktärer. Författaren har någon form av humor som piggar upp i eländet och en förmåga att gestalta som är lysande. Han blev också förra årets Goncourtvinnare med denna roman.

Ett litet exempel på hans förgörande elakhet: Han beskriver i romanen en präst som konstnären Jed och hans älskarinna möter under en mässa i en kyrka i Montparnasse. ”Han påminde lite grand om politikern Francois Hollande, men till skillnad från honom hade han blivit Guds eunuck.”

Marine Le Pen i farligt linjetal
Marine Le Pen i farligt linjetal 150 150 Tomas Lindbom

Den nationella frontens ledare, Marine Le Pen, höll i dag ett viktigt tal i Metz i östra Frankrike, en konservativ region där myllan är god för nationalistiska och främlingsfientliga åsikter. I dag slog Le Pen hårt mot vänstern men också mot President Sarkozy. Det borde vara hennes huvuduppgift att med stöd av besvikna väljare både till höger och till vänster bli en av två kandidater till den andra valomgången; helst då i en avgörande strid mot Francois Hollande.

Marine Le Pen har till stora delar ett gyllene läge att fånga upp många missnöjda väljare inför nästa års presidentval. Krisen i Europa där ett ekonomiskt sargat Frankrike engagerar sig för att rädda eurosamarbetet får många fransmän att söka lösningar i nationalistisk och separatistisk riktning. Mer än var tredje fransman vill lämna euron och återgå till francen som betalningsmedel. Skepsisen mot Sarkozys och socialisternas Europavänlighet ökar. Francois Hollande ligger trots allt politiskt nära Nicolas Sarkozy i Europafrågan och det ger Le Pen manöverutrymme.

Såväl socialisterna som Sarkozys parti UMP representerar makten i Paris. Korruptionsskandalerna i båda lägren avlöser varandra. För många väljare i den lägre medelklassen och arbetarklassen framstår båda partiernas ledare som företrädare för en kast som skor sig på makten och som tjänar varandra, inte folket. Denna känsla har alltid varit starkt utvecklad i landet men frågan är om den inte stärkts ytterligare under denna mandatperiod.

Marine Le Pen vänder sig till de glömda medborgarna, de osynliggjorda. Till dem som blivit svikna av en president som inte uppfyllt sina vallöften om att öka köpkraften och trygga de offentliga miljöerna. Till de medborgare som hon säger svikits av en vänster som allt mer tar ställning för den välmående medelklassen och som förespråkar en ohejdad invandring och en för mjuk hållning till kriminaliteten i de fattigare, invandrartäta områdena.

Nationella fronten arbetar som alla missnöjespartier med obehagliga och karikatyrmässiga fiendebilder och avstår från att ta reellt ansvar genom att presentera ett  tydligt konkret program. Men kritiken är samtidigt inte helt tagen ur luften. Avståndet mellan den politiska klassen i Paris och stora delar av befolkningen i landet är stort. Många väljare känner igen sig i Nationella frontens beskrivning av globaliseringens avigsidor och ser invandrarna som ett avgörande hot.

För närvarande ligger Marine Le Pen en bra bit bakom Sarkozy och Hollande i opinionsmätningarna men de senares ledning är långt ifrån kassaskåpssäker. Det krävs att dessa båda kandidater lyckas visa hur de ska kunna vända en dålig trend i landets ekonomi. De måste kunna ge människor mer framtidstro på en rad områden; arbete, välstånd och trygghet i närmiljön. De måste kunna övertyga om att samverkan och solidaritet med andra folk i Europa är en god sak också för Frankrike.

Om Sarkozy och Hollande inte lyckas kan Le Pen äta upp deras försprång och springa förbi en av dem lagom till valet i april och maj nästa år. För Nicolas Sarkozy gäller det att Standard & Poors sänker kreditbetyget tillräckligt lång tid före valet för att det ska glömmas bort och att väljarna också glömmer alla svikna vallöften från 2007.  För Hollande handlar det om att göra trovärdigt att hans politiska program gör skillnad mot den nuvarande regeringens. Folk måste tro att han kan bidra till minskad arbetslöshet, ökad köpkraft och mer rättvisa. Det är uppförsbacke för båda. Marine Le Pen flåsar dem i nacken och kommer att fortsätta göra så fram till valdagen.

  • 1
  • 2