Nytt år med nya pålagor

Nytt år med nya pålagor 150 150 Tomas Lindbom

Bonne année, säger fransmännen till varandra i morgon kväll när det nya året ringer in på samma sätt i Paris som i byn St Bonnet du Gard i Provence, i Lyon som i den lilla bretagnska kuststaden Cabourg. Men trots bubblet i glasen och det ivriga pussandet på alla glada fester så lurar där alltid oron inför framtiden och både timmarna före och timmarna efter tolvslaget hörs kritiken mot giriga arbetsgivare och mot makthavarna i Paris. “Tiderna har blivit sämre. Allt blir dyrare men våra löner står still. Om jag inte blir friställd nästa år. Och mina barn har det ännu sämre än jag. Våra politiska ledare är en skam för vårt land.”

Det är vanskligt att jämföra länder men när jag nu tittar på nyheterna i fransk teve dagarna före nyår slås jag av hur ofta inslagen handlar om höjningar av skatter och priser. Den 1 januari höjs momsen på från 5,5 procent till 7, bland annat för bröd och böcker. Och gaspriset stiger med någon procent. Det blir också dyrare att åka tåg. Det rör sig även där om någon procent. Rimligt kan tyckas men inte för de fransmän som intervjuas i teveinslagen. “Nu får jag låta bli att köpa böcker,” säger en kvinna. “Jag har inte längre råd att åka tåg”, säger en annan.

Frankrike är fortfarande ett centraliserat land. Staten äger i huvudsak järnvägarna och privatiseringen av elbolagen är bara i sin linda. Framförallt är fransmännen vana vid att staten styr välståndet. Nivån på minimilönen, smic, regleras genom beslut i regering och parlament. En svensk tror sig inte längre kunna vända sig mot staten för att klaga över att det är tomt i plånboken. Det liberala tänkandet är så utbrett hos oss. I Frankrike är det alltid regeringens fel. En fransman tänker i det avseendet som Sverige på 70-talet. Utvecklingen går förstås i liberal riktning även i Frankrike men under stort motstånd.

I svenska media riktas kritiken mot samhällets orättvisor i stor omfattning mot enskilda grupper. Vi tittar på kvinnornas ställning, mot ensamstående kvinnor med barn, mot glesbygdsbor och så vidare. I Frankrike handlar det om eliten mot folket. När priset på baguetten ökar framställs det i tevenyheterna som ett hot mot folket och folket är nästan hela befolkningen. Likadant med höjd avgift på gasen eller dyrare tågbiljetter.

Det förefaller ofta som om franska media och franska medborgare silar mygg och sväljer kameler. Alltför många fransmän lever under existensminimum, de hemlösa blir fler, kvinnor är diskriminerade i arbetslivet och tjänar 15 till 20 procent sämre än män. Och så vidare. Detta kommer inte fram i samma omfattning. Det bryter mot republikens värderingar om att landet omfattar alla medborgare. Alla har samma förutsättningar enligt franskt synsätt. En momshöjning på 1 procent slår lika hårt mot alla och ska uppmärksammas men kvinnors lägre löner är en fråga om särintressen som inte har med politik att göra utan med dessa kvinnors oförmåga att skaffa sig utbildning och därmed ett arbete med bättre lön.

Fransmän är väldigt bra på att festa. Fattiga och rika kommer att höja ett glas i morgon kväll och skratta och vara glada. Men det är helt uppenbart att 2012 blir ett tufft år. Europa är mitt inne i en svår ekonomisk kris och Frankrike är inget undantag. Missnöjet mot sittande president och regering är massivt och klagomålen är inte bara det  gamla vanliga franska gnället. Huvudvärken på morgonen den 1 januari handlar inte bara om ett glas champagne för mycket på nyårsnatten och de folkvalda lär ha fortsatt huvudvärk ett bra tag in i framtiden.

.

Leave a Reply

Your email address will not be published.