Sarkozys vänner som vill bli president

Sarkozys vänner som vill bli president 150 150 Tomas Lindbom

Det är lätt att tro att UMP är ett parti och att President Sarkozy har hygglig koll på sina partivänner. Men ack, fransk politik hålls ihop av en konstitution som premierar en stark ledare (=president) och motarbetar många partier. En svensk parlamentarisk konstitution skulle annars leda till ständiga nyval och regeringsombildningar. Den fjärde republiken som General de Gaulle med ett pennstreck förpassade till historien 1958 fyller fortfarande många vänner av starka regeringar av fasa. Aldrig mer en konstitution som lämnar fritt för småpartier som hindrar en fungerande maktutövning i landet. Låt oss titta på hur det ser ut inför valet 2012 när det gäller kandidater inom UMP-gruppen:

UMP är sammansatt av ett antal mindre eller större partier inom centern och högern. De politiker som ansluter sig till denna breda riktning inom fransk politik tävlar ständigt om att skaffa sig personligen den starkaste ställningen och få så många som möjligt av sina kollegor att ansluta sig. En fransk president inom fransk center-höger måste vara en extremt stark personlighet med nästan övernaturlig förmåga att manipulera sin omgivning. Nicolas Sarkozy har den förmågan – tänker politiskt-strategiskt 24 timmar om dygnet – och har också fördelen av tillhöra det största partiet inom denna familj, gaullisterna (RPR).

Fem politiker förutom Nicolas Sarkozy har nu visat intresse att bli presidentkandidat inom denna höger-center-familj. Två av dem är närmast okända och lär inte klara inträdesprovet för alla kandidater; en insamling av 500 signaturer från förtroendevalda i landet på nationell, regional och kommunal nivå. Det gäller Frédéric Nihous som företräder en europavänlig högergrupp och är jägarnas (!) kandidat i kampen mot främst landets miljövänner. Nicolas Dupont-Aignan är den andre som lär få svårt att uppnå 500 signaturer. Hans åsikter närmar sig Nationella Fronten. Har skapat “Debout la République” med ett eurofientligt och nationellt program.

Christine Boutin har också svårt med stödet från de folkvalda för att få ihop sina 500 namn. Hon är ordförande i det franska kristdemokratiska partiet. I ett sekulärt land där kyrka och samhälle ska hållas åtskilda till varje pris är kristdemokraterna en marginell företeelse. Christine Boutin satt under några år i regeringen efter valet 2007 och hade ansvar för bostadsfrågorna. Nu letar hon efter att återfå en boplats i det politiska landskapet. Hon kräver  att äktenskapet mellan man och kvinna ska skrivas in i konstitutionen som enda accepterade samlevnadsform.

Hervé Morin är nummer två i partiet Nouveau Centre som ingått i UMP-familjen men kanske inte gör det inför valet 2012. Morin lär bryta med Sarkozy och ange sin kandidatur i början av nästa år. Han kan mycket väl karva röster av Sarkozy, en eller möjligen två procent är vad den förre försvarsministern i Sarkozys regering kan räkna med.

Nu har också förre premiärministern under Jacques Chirac, Dominique de Villepin, anmält sin kandidatur. Dominique de Villepin är urtypen för en klassisk gaullist. Han går till val på att representera alla fransmän. Politiker ska inte driva intressepolitik utan företräda allmänintresset hos det franska folket, säger han. Detta är förstås en klassisk konservativ hållning men de franska klassiska gaullisterna har också en tydlig social agenda som är mer egalitär och etatistisk än den politik som de mer liberala, moderna gaullisterna vill föra. Den aristokratiske Dominique de Villepin hamnar därför till vänster om Sarkozy som ser sig och som ses som en underdog och som beundrar de som redan är rika och framgångsrika. Chiracs premiärminister under slutskedet av hans presidentperiod har redan allt och sveper fram i de förgyllda salongerna med en social självsäkerhet som retar gallfeber på den nuvarande presidenten.

I procentsiffror kommer dessa fem kandidater inte långt. Två eller tre av dem kommer aldrig ens till tävlingsplatsen. De övriga skrapar i bästa fall ihop två procent. Totalt försvinner möjligen tre eller fyra procent av Sarkozys optimala väljarstöd  på grund av dessa utbrytare ur UMP-familjen. Ändå är det störande för den sittande presidenten att behöva hantera alla attacker från sina egna och landets alla politiska journalister älskar att spekulera om motsättningar inom alla politiska grupperingar.

De större hoten mot Nicolas Sarkozy finns bland  tyngre elefanter. Francois Bayrou representerar MoDem som är ett centerparti som valt att stå utanför UMP.De grönas kandidat Eva Joly representerar visserligen vänstern men har också stöd bland förhållandevis centerorienterade väljare. Framförallt kommer  hoten från Marine Le Pen och Francois Hollande. Skulle Nationella frontens kandidat kunna plocka ytterligare fem procent av Sarkozys traditionella väljarunderlag kan han riskera att bli nummer tre i den första valomgången och få inta åskådarplatsen när valet avgörs den 6 maj.

Leave a Reply

Your email address will not be published.