januari 2012

Presidentvalet 2012 närmar sig med stormsteg. Nu är det bara 113 dagar kvar till första valomgången den 22 april. Men valet avgörs sannolikt i en andra valomgång fjorton dagar senare. Kommer president Nicolas Sarkozy att vara president efter den 6 maj? Slås han till och med ut redan i den första valomgången som ska urskilja två slutkandidater? Alldeles uteslutet är det inte att den sittande presidenten går ett sådant unikt öde till mötes. Hans ställning i väljarkåren är långt ifrån positiv.

Häromdagen konstaterade Le Mondes ledande inrikespolitiska journalist Raphaëlle Bacqué i en tevediskussion att tiden nu är hotfullt knapp för presidenten. Han ligger mellan fem och tio procent efter socialisternas kandidat Francois Hollande i opinionsmätningarna. Han har, som jag konstaterade i mitt förra blogginlägg, konkurrenter i mitten av det politiska landskapet och han har en svår opponent till höger om sig, i Nationella Frontens ledare Marine Le Pen.

Värre ändå är att han inte lyckas stärka sin popularitet genom de utspel han gör. Han ägnade december åt eurokrisen. Nu finns han dagligdags i teve och på tidningarnas förstasidor med utspel om skolan, om brottsligheten. Han drar en lans för de svaga i samhället. Han lovar reformer för att stärka köpkraften. Han gör allt för att blidka opinionen men hittills har han bara höjt sina opinionssiffror med några enstaka procent. Hollande och Le Pen ligger stabila på alltför höga nivåer i väljarundersökningarna.

Presidenten agerar fortfarande som president och inte som kandidat till presidentvalet. Han upprepar ständigt att han är en president ända till slutet. Med maktens verktyg och möjligheten att göra skillnad som landets ledare vill han visa att han är starkare än alla övriga kandidater som bara kan tala om vad de vill göra om de vinner valet.

Nicolas Sarkozy lever med ett stort handikapp. Han profilerade sig före valet 2007 som den ledare som skulle leverera resultat på i princip alla politikområden. Han är knappast ideologisk. Han lutar sig inte mot ett parti eller mot vissa grupper i samhället. Han vill förändra för alla och det ska märkas i alla människors vardag. Domen mot honom blir ännu hårdare när människor konstaterar att Frankrike mår ännu sämre 2012 än 2007. Landets ställning internationellt har försvagats ytterligare när Angela Merkel styr Europa. Köpkraften har minskat. Arbetslösheten ligger kvar på samma nivå om inte högre. Ungdomarna är särskilt utsatta. Spänningarna mellan invandrare i första och andra generationen och övriga befolkningen ökar. Listan kan göras lång.

Sarkozy kan nu inte gå till val på nya löften eftersom de gamla bara delvis infriats. Han kan inte heller gå till val på visioner och ideologiska paroller eftersom han investerat all kraft i att vara en handlingens man som ska mätas efter konkreta, vardagliga resultat.

Många väljare är också kritiska mot hans person och hans sätt att dominera landets ledning. En Mitterand eller en Chirac lät sina premiärministrar sköta mycket av det inrikespolitiska grovgörat. Sarkozy har lagt sig i det mesta och det irriterar många. Han har inte dragit sig för att också utse sina vänner till viktiga poster inom mediavärlden, ett område som fransmännen i allmänhet tycker ska vara fristående från den politiska makten.

Ingen betvivlar Sarkozys förmåga att vinna val. Han är oerhört skicklig på det politiskt-taktiska fältet. Han har en huvudmotståndare som saknar samma skoningslösa inställning till strid om makten. Kanske kan det hjälpa den sittande presidenten att gå segrande ur valkampen. Men som Rapahaëlle Bacqué sa i teve: ”Tiden håller på att rinna ut”. Snart är det bara skandaler hos motståndaren eller extrema yttre händelser som kan rädda Sarkozy. I fransk politik händer ofta det irrationella, det överraskande. Han får skapa skandaler om sina motståndare eller hoppas att världen hjälper honom i rätt riktning.