Monthly Archives :

juni 2012

Hollandes sambos knivhugg i ryggen på Ségolène
Hollandes sambos knivhugg i ryggen på Ségolène 150 150 Tomas Lindbom

En riktigt besvärlig intern affär inom socialistpartiet rullas upp inför den andra omgången av valet till nationalförsamlingen som genomförs på söndag. Ségolène Royal ställer upp i en valkrets i La Rochelle vid atlantkusten. Hon ställs i den andra valomgången mot en socialist från regionen, Olivier Falorni som fick fler röster än Royal i den första valomgången. Han är formellt en fristående kandidat och hävdar sin rätt att fortsätta striden nu på söndag och kunna snuva presidentkandidaten från 2007 på ett mandat i nationalförsamlingen. Hans chanser är goda, särskilt som den utslagna kandidaten från UMP, högerpartiet, har rekommenderat sina väljare att rösta på den lokala socialistkandidaten. Dessutom har han fått oväntat stöd. I ett tweet från President Hollandes sambo, Valérie Trierweiler, får han lyckönskningar inför valet på söndag.

Striden i La Rochelle har flera bottnar vilket gör kampen på söndag om mandatet extra laddat. För det första handlar det om Ségolène Royals framtid som politiker. Sedan valförlusten 2007 har hon upplevt flera betydande nederlag. Hon förlorade slaget om makten över socialistpartiet (generalsekreterarposten) till Martine Aubry för några år sedan. Förlusten var hårfin och ryktena gick heta om att det förekommit valfusk, bland annat i Aubrys hemstad Lille. Därefter fick Royal en förnedrande låg placering i det socialistiska primärvalet förra året.

Francois Hollande, hennes förre sambo och far till hennes fyra barn, lovade henne talmansposten i nationalförsamlingen om vänstern vann valet. Partiet gav henne också en valkrets där hon borde kunna vinna säkert, i La Rochelle. Förlorar hon på söndag kommer hon därför också att gå miste om sin eftertraktade talmanspost. Mycket talar då för att hennes politiska karriär på det nationella planet är över.

Striden om väljarnas gunst i La Rochelle handlar om kampen mellan en lokalt respekterad socialist och en känd rikspolitiker som placerats i valkretsen av sin partisledning. Många väljare reagerade mot detta särskilt som Ségolène Royal är en omstridd person. Det var lite för uppenbart att partiledningen placerat ut henne i en valkrets –  som har en röd profil – för att ge henne en statusfylld post som kompensation för de senaste årens nederlag. Talmansposten är ett ärofullt uppdrag. Talmannen i den franska nationalförsamlingen tilldelas ett palats mitt inne i Paris med gentila salar och en källare som ständigt fylls på med de mest utsökta årgångsviner. Varje gång talmannen ska förflytta sig från sitt palats till sessionssalen leds han eller hon av soldater i den republikanska armén, i högtidsuniformer. Ståtligt och mäktigt .Det verkar begripligt att en och annan av socialistväljarna i La Rochelle föredrar att rösta på en lokal förmåga som förmodligen bryr sig mer om staden och invånarnas behov. På söndag kommer de båda socialisterna att stå mot varandra. Royals möjlighet att få majoritet mot Olivier Falorni verkar snarare liten än stor. Många högerväljare kommer att rösta på Falorni i ren förtjusning över att kunna sätta ett krokben för Ségolène Royal.

Ségolène Royal fick igår besök i La Rochelle av både Martine Aubry och ledaren för de gröna, Cécile Duflot. Uppslutningen från partiapparaterna är mäktig. Men samma morgon som de båda partiledarna sätter sig på tåget från Paris går det att läsa på twitter om hur Francois Hollandes nya sambo Valérie Trierweiler stöder Falorni i valet på söndag. Detta inspel i valrörelsen kunde ingen ha ens drömt om. Det är omöjligt att förstå utifrån politiska utgångspunkter. Vilka än skälen var till Trierweilers utspel får det politiska konsekvenser. Sannolikt minskar Royals segerchans ytterligare.

Rollen för Frankrikes första dam ställs nu på sin spets. Hon är formellt en icke-person på den politiska scenen men den här typen av utspel ställer nya frågor om hur rollen bör definieras i framtiden. Det är naturligtvis extra pikant att presidentens förra och nuvarande sambo ligger i öppen konflikt kring ett politiskt viktigt val. Och att Valérie Trierweiler till yrket är politisk journalist. Är detta utspel början på en egen politisk karriär eller ser hon twittrandet som en del i en politisk journalists roll att bedriva opinionsbildning i sociala medier?

Vänstern mot seger i val till nationalförsamlingen
Vänstern mot seger i val till nationalförsamlingen 150 150 Tomas Lindbom

Franska folket röstar vänster även i valet till nationalförsamlingen. Den första valomgången som genomfördes i dag visar att det med största sannolikhet blir vänstermajoritet i den direktvalda delen av det franska parlamentet. Senaten har redan socialistisk majoritet. Först nästa söndag, efter den andra valomgången, vet vi exakt hur fördelningen av de 577 mandaten i nationalförsamlingen ser ut.

Nationalförsamlingen utses i majoritetsval vilket innebär att de två stora blocken, Parti Socialsite och högerpartiet UMP får de flesta mandaten. Efter den första valomgången ligger de båda på cirka 35 procent var men kommer att få betydligt fler av mandaten. Socialisterna kan räkna med att uppnå majoritet med hjälp av mandat som tillfaller det gröna partiet och Front de gauche, en karteill av vänstersocialister och kommunister. UMP kan inte räkna med något stödparti i nationalförsamlingen. Partiet vägrar att samarbeta med Marine Le Pens parti, Nationella fronten.  Nationella fronten får dessutom på grund av valsystemet  inte mer än ett par mandat trots en väljarandel på 13.5 procent enligt dagens siffror.

Den första valomgången blev dramatisk i en del valkretsar. Mest intresse tilldrog sig striden i Henin-Beaumont i norra Frankrike, där bland andra Marine Le Pen och Jean-Luc Mélanchon ställde upp. Marine Le Pen gick segrande ur den kampen. Hon fick 42 procent av rösterna och kom på första plats i valkretsen. Mélanchon fick inte tillräckligt många röster för att gå vidare till den andra omgången nästa söndag. Marine Le Pen ställs nu istället mot en okänd socialistkandidat och har goda utsikter att knipa ett mandat för sig och för sitt parti.

Hennes brorsdotter Marion Maréchal- Le Pen segrade i en valkrets i Vaucluse och kan också skaffa sig en plats i nationalförsamlingen. I övrigt ser det knappast särskilt ljust ut för Nationella fronten. Som sagt två, tre mandat är vad detta främlingsfientliga parti kan räkna med.

Francois Bayrou, ledaren för Modem, har en svag position i sin valkrets inför andra valomgången. För fem år sedan var han en uppstickare i presidentvalskampanjen. Nu är hans position mycket svag. Hans parti lär knappast få några mandat i den nya nationalförsamlingen. Årets val har än en gång visat att fransk politik för det mesta handlar om vänster eller höger. Partier och grupperingar i mitten tvingas att välja sida. Annars utraderas de från den politiska kartan.

Ministrarna i den nya regeringen verkar överlag ha klarat sig bra i den första valomgången. Premiärminister Jean-Marc Ayrault och utrikesminister Laurent Fabius fick över 50 procent och behöver inte gå vidare till en ny valomgång. Flera andra ministrar som Pierre Moscovici och Manuel Valls ligger mycket bra till för att vinna nästa söndag.

Även de tunga ministrarna i den förra regeringen verkar ha klarat sig bra. Många av dem har ställt upp i valkretsar där högern traditionellt haft en stark ställning.

Francois Hollande har önskat ett valresultat som bekräftar segern i presidentvalet. Han verkar ha fått sin önskan uppfylld. För högern är förlusten lätt att bära. UMP behöver några år för att restaurera partiet och förbereda sig för presidentvalet 2017 med en ny kandidat och ett omarbetat program. Fem år i regeringsställning med en socialistisk president hade inte heller för högern varit något drömläge, tvärtom. Båda de stora blocken i fransk politik är alltså nöjda och glada.

Glad är också Marine Le Pen som nu inväntar en förändring av vallagen mot mer proportionalitet. Det kommer att ge henne en starkare ställning i framtida parlament men redan detta år lär hon och några till få tillträde till den viktiga tribun som är nationalförsamlingens.

Missnöjd och besviken är däremot Jean-Luc Mélanchon. Han kommer inte in i parlamentet. Det gör däremot  sannolikt några av kommunisterna som han samverkat med i Front de Gauche. Mélanchon förlorar nu mycket av starka position han byggde upp under presidentvalskampanjen. Hans ställning är hotad och den kraft som utvecklades till vänster om socialistpartiet är nu delvis nedbruten. Det gör livet enklare för socialisterna i dagspolitiken men en stark personlighet och ledare har lidit ett svårt nederlag.

På söndag är det val till nationalförsamlingen
På söndag är det val till nationalförsamlingen 150 150 Tomas Lindbom

Nu på söndag och nästa söndag väljer fransmännen ledamöter i den så kallade nationalförsamlingen, den direktvalda kammaren i det franska parlamentet. Senaten är den andra delen och den väljs genom indirekta val, men vid annat tillfälle. Den gamla nationalförsamlingen som nu är upplöst hade högermajoritet. Socialisterna hoppas nu förstås på egen majoritet eller åtminstone en majoritet för den samlade vänstern.

Alla opinionsundersökningar visar på vänsterseger men valsystemet är krångligt och den kandidat som vinner i en valkrets i den första valomgången är långt ifrån säker på att också vinna i den andra och avgörande. Parlamentet består av 577 ledamöter som väljs i enmansvalkretsar. De som får mer än 12.5 procent av inskrivna väljare – inte bara av dem som röstat – går vidare till en andra valomgång, en vecka senare. Den vinner som då får flest röster.

Högern får enligt undersökningar cirka 230-265 ledamöter vilket inte räcker till majoritet. Med högern menas valalliansen UMP som består främst av de gamla gaullisterna. Sarkozys parti,  och en rad mindre grupperingar till höger och i mitten. Francois Bayrou representerar en något mer vänsterorienterad center, MoDem. Hans parti lär få svårt att vinna i särskilt många valkretsar. Det är osäkert om ens partiledaren själv blir vald i sin valkrets.

Nationella fronten kan i bästa fall erhålla 3-5 mandat. Om partiet får fler vore det en skrällseger. Orsaken är återigen valsystemet. Med ett lågt valdeltagande, bedömare tror på cirka 60 procent, måste Nationella fronten upp på en faktisk röstandel på 21 procent för att gå vidare. Det kan ske i departementet Gard runtomkring staden Nimes i södra Frankrike. Där tog Marine Le Pen första platsen i presidentvalets första valomgång med 25 procent. Partiet har också en stor chans att vinna i Henin-Beaumont nära belgiska gränsen där Marine Le Pen själv ställer upp.

Valrörelsen i Henin-Beaumont har för övrigt tilldragit sig särskilt stor uppmärksamhet. Marine Le Pen tävlar där mot en annan presidentkandidat från detta år, Jean-Luc Mélanchon. Det råder en stark antipati mellan dessa båda kandidater. Mélanchon som vänstersocialist såg som sin roll att särskilt attackera Marine Le Pen i valrörelsen inför presidentvalet. Nu pågår en smutskastningskampanj från Nationella frontens sida där Mélanchon till och med polisanmält Le Pen för ett valmaterial som han anser smädat honom och hans parti på ett otillbörligt sätt.

Vänstern bör få majoritet i nationalförsamlingen. Undersökningar i dag pekar på 280-310 mandat. Med 289 mandat har vänstern majoritet. Socialisterna hoppas på egen majoritet men om det inte lyckas kan de ändå räkna med stöd från de gröna som genom valsamverkan med socialisterna kan få mellan 10 och 20 mandat, möjligen några fler. Front de Gauche, en allians av vänstersocialister och kommunister, bör också få ihop en liten egen parlamentsgrupp men utan officiell valsamverkan med socialistpartiet.

Francois Hollande och socialistpartiet hoppas att inte behöva luta sig mot Front de Gauche. Jean-Luc Mélanchon är inte beredd att ge en socialistregering fullt stöd i alla kommande voteringar i nationalförsamlingen.

Politiska bedömare anser att det franska folket kommer att välja vänster även i detta val för att undvika en så kallad cohabitation, med en socialistisk president och en högerregering. Det talas om att socialisterna fått respit hos väljarkåren fram till och med sommaren. Därefter lär den nya majoriteten känna av de snåla vindar som alltid blåser kring en president och en regering mellan valen. Francois Hollande och premiärminister Jean-Marc Ayrault står inför stora svårigheter det närmaste halvåret. Europakrisen är en sådan fråga och det egna landets ekonomi en annan. Kommande vinter lär bli intensiv med demonstrationer, strejker och ett eskalerande ordkrig mellan majoriteten och oppositionen. Så ser det alltid ut i Frankrike. Men i vinter kan dessa gräl mycket väl grundas i en betydligt allvarligare situation än på många år.

Bristande jämställdhet hot mot högern
Bristande jämställdhet hot mot högern 150 150 Tomas Lindbom

Francoise de Panafieu, sedan 90-talet framträdande ledamot i nationalförsamlingen och tidigare minister med hemvist inom högergrupperingen UMP, ryter till i Le Monde. Hon är upprörd över den bristande jämställdheten inom hennes parti. Partiledaren Jean-Francois Copé värderar “kompetens” framför jämnare könsfördelning vilket bland annat lett till att ingen kvinna kommer att representera Paris i den nationalförsamling som väljs om några veckor. I de valkretsar som högern kan vinna i Paris representeras partiet enbart av män. I de valkretsar där partiet lär förlora finns det kvinnliga kandidater.

Ett uppmärksammat fall är valkretsen som bland annat omfattar det sjunde arrondissemanget i Paris där den tidigare kvinnliga ledamoten Rachida Dati petats till förmån för förre premiärministern Francois Fillon. I en annan valkrets i Paris väljer UMP:s ledning att satsa på den 67-årige Bernard Debré framför en kvinna, Brigitte Kuster, en mycket välmeriterad politiker, en av de tunga i Paris och dessutom i en ålder av 53 år. Francoise de Panafieu slutar själv efter femton år som ledamot i nationalförsamlingen och representant för 16:e och 17 arrondissemangen i Paris.

UMP ställer upp med män i 72 procent av de 577 valdistrikten i hela Frankrike men risken är stor att snedvridningen blir ännu större när valet är genomfört. Partiledningen har makt över fördelningen av kandidater i säkra valkretsar och valkretsar där vänstern normalt kommer att segra. I den gamla nationalförsamlingen med högermajoritet bestod endast 18 procent av kvinnor.

UMP har en åldrad struktur med ett patriarkalt perspektiv. Om partiet inte snarast tar itu med jämställdheten kommer det att få återverkningar i valresultaten. Paris är en stad full av en yngre välutbildad medelklass som inte längre accepterar den könsmässiga snedfördelningen. Det är uppenbart att UMP kommer att förlora röster redan i detta val på sitt hopplöst föråldrade synsätt i frågan och på sin föråldrade partistruktur. Partiets konservatism i denna och andra värderingsfrågor hotar dess ställning i det moderna Frankrike som växer för varje år.

Partiet kommer dessutom att få betala böter för sin bristande jämställdhet. Sedan 2000 finns en lag som påbjuder balans mellan könen i kandidatlistorna inför val till olika folkförsamlingar. Det är känt att partierna ofta väljer att betala sina böter istället för att utjämna könsskillnaderna. Tron på att kompetens finns i större utsträckning bland manliga politiker lever kvar liksom det faktum att männen fortsätter att bevaka sina maktrevir. Det är bra att UMP straffas vid valurnorna i Paris i juni. Hollande fick fler röster än Sarkozy i huvudstaden i presidentvalet. Parti socialiste och de gröna kommer att få fler röster än UMP också i parlamentsvalet.

En normal president
En normal president 150 150 Tomas Lindbom

Francois Hollande har fått epitetet en normal president. Han är glad över det eftersom han i högsta grad genom egen medial profilering skaffat sig denna beskrivning av sig själv. Frågan är vad normal står för. Enkelhet men är den påklistrad? Som folk är mest men är en president som folk är mest och vill folket det? Och lever han som andra? Nja.

Franska folket lever ännu en tid i bakruset efter Nicolas Sarkozy. Hyperpresidenten som var så impopulär hos så många. Väljarna sökte en man som föreföll enklare, mer normal i sitt sätt att uppträda. Normal som en nord- och mellaneuropé skulle kalla det. Folket har fått en man som verkar arbeta jämt, uppträder korrekt och vänligt, provocerar mindre i sina uttalanden. Det är kanske normalt. Han har medvetet avstått från semester direkt efter valsegern som Sarkozy gjorde med sin lyxkryssning.

Presidenten har under de första veckorna infört vissa förändringar av symbolisk natur. Lönerna för honom och hans ministrar har sänkts med 30 procent. Han lät sig i förra veckan intervjuas i en tevestudio istället för att låta intervjun ske i Elyséepalatset som alla föregående presidenter varit noga med. Han valde häromdagen att ta tåget till Bryssel istället för eget flygplan. Han stannade framför tågkupén i Paris och talade med några helt vanliga fransmän innan han steg upp i vagnen.

Hans ministrar gör samtidigt markeringar i samma anda. Justitieministern Christiane Taubira gick till fots ett litet stycke mot Elyséepalatset före en konselj. Det väckte uppmärksamhet. De grönas minister i regeringen, Cécile Duflot, tog tunnelbanan och uppträdde i sin första konselj i jeans. Det senare upprörde högeroppositionen som ansåg valet av klädesplagg vara ett utslag av förakt för republikens värderingar.

Politiska bedömare i Paris blir inte särskilt imponerade av den normale presidenten. Han är inte ensam om att börja sin presidentperiod med att uppträda som en vanlig människa. Alla minns Valéry Giscard d´Estaing, president under åren 1974-81 och av aristokratisk börd, när han de första månaderna i ämbetet gick hem till några vanliga franska familjer och åt middag. Nicolas Sarkozy började dua folk till höger och vänster; ett annat sätt för överheten att försöka framstå som folklig. Middagsbesöken upphörde liksom duandet efter en kort tid.

Nej, de politiska bedömarna tror att Hollande snart kryper in i sitt Elyséepalats, tar regeringsplanet till Bryssel och gör sig mer osynlig.Han är tvärtom som person stramare än Sarkozy. Han är en normal president i den meningen. Han representerar i sin stil det som förväntas av den monarkiska typ av statschef som Frankrike förväntas ha. Jeansen lär Cécile Duflot vara ensam om att bära – och inte särskilt länge till. Hollande kommer garanterat att under hela mandatperioden excellera i kostymer i olika nyanser av svart med diskret matchande slipsar.

  • 1
  • 2