Monthly Archives :

september 2012

Paris i vänsterns händer
Paris i vänsterns händer 150 150 Tomas Lindbom

Frankrikes städer och byar styrs av en borgmästare. Den viktigaste av dem alla är förstås den som styr huvudstaden. Det blir val först 2014 men sedan länge pågår förberedelserna och vi vet redan med stor sannolikhet vilka huvudkandidaterna blir. Premiärministern i Sarkozy regering, Francois Fillon ställs mot Anne Hidalgo, för närvarande högra handen till den nuvarande borgmästaren i Paris, socialisten Bertrand Delanoë.

Paris är i dag en stad som röstar vänster. En stor del av den nya och yngre medelklassen röstar grönt eller rött. Den vänder sig mot den höger i Frankrike som fortfarande bär på konservativa drag som gör den mindre attraktiv för en ung urban medelklass som inte förstår motståndet mot homoäktenskap och som uppfattar högern som mindre liberal än vänstern men också mindre engagerad i miljöfrågorna.

I Paris har också den nuvarande borgmästaren Bertrand Delanoë vävt samman en politik som både arbetar för minskade sociala klyftor och för en medveten miljöpolitik, bland annat i utformandet av stadsmiljön. Anne Hidalgo som nu enligt tidningen Le Monde kandiderar till borgmästarposten 2014 kommer sannolikt att fortsätta i den andan och kommer att få de grönas stöd i den avgörande valomgången när vänstern ställs mot en högerkandidat.

Anne Hidalgo har spanska rötter. Hennes föräldrar flyttade till Lyon när hon var liten. Hidalgo har en gedigen akademisk utbildning inom samhällsvetenskap och juridik men har också ägnat kulturfrågorna stort intresse som politiker. Hon står Martine Aubry nära vilket också innebär att hon bör kunna samarbeta bra med de gröna. Francois Hollande och stora delar av den nuvarande regeringen har redan visat en hållning i miljöfrågan som ökat spänningen i samarbetet med de gröna i nationalförsamlingen. I Paris lär inte det problemet bli så tydligt.

Högern, UMP, kommer sannolikt att lansera förre premiärministern Francois Fillon som kandidat. Han är en moderatkonservativ politiker, mindre aggressiv i tonen än till exempel Nicolas Sarkozy, men traditionell i sina värderingar. Han kan få problem med att mobilisera de unga medelklassväljare som i Paris kallas bobo (bourgeois-bohème) och som utgör en viktig väljargrupp.

Mätningar har redan gjorts om valutgången 2014. Hidalgo vinner med 54-46  över Fillon om det vore val i dag. Dessvärre för högern blir det ännu sämre om väljarna får ställa Hidalgo mot andra högerkandidater. Paris verkar för närvarande vara  i händerna på vänstern.

Sarkozy ligger lågt – men är inte borta från politiken
Sarkozy ligger lågt – men är inte borta från politiken 150 150 Tomas Lindbom

Nicolas Sarkozy börjar få sitt eftermäle. Redan månaderna efter hans valförlust är de politiska analytikerna i Frankrike i full färd med att skissa på historieskrivningen över femte republikens sjätte president. Samtidigt görs också profetiska uttalanden om hans framtid. Själv håller han sig i bakgrunden och har mest haft semester.

I dagarna kungjorde Jean-Francois Copé att han ställer upp som kandidat till ordförandeskapet i UMP, den gruppering av gaullister, centerpolitiker och kristna som suttit i majoritet i Frankrike under större delen av 2000-talet. Han kommer då tävla om makten med förre premiärministern Francois Fillon. Fler kan komma att anmäla sin kandidatur, bland annat förre utrikesministern Alain Juppé. Frågan är vilken roll Sarkozy spelar i denna kamp om makten i partiet efter hans valförlust.

Många bland UMP:s partiaktiva saknar Sarkozy. Han stöddes in i det sista i våras av de flesta högerväljare. Kritiken mot honom kom främst från vänstern och från Nationella fronten. Visst stördes också en del av hans egna väljare på hans oortodoxa presidentskap. Han var för yvig, trodde han skulle klara alla politiska uppgifter själv. Han var för vissa konservativa väljare helt enkelt inte tillräckligt värdig som president. En del av centerväljarna stördes också över hans aggressiva ton mot invandrare och unga småbrottslingar. Men Hollandes valseger var ändå måttligt stor och mot slutet av valkampanjen knappade Sarkozy in på socialistkandidatens försprång. Ingen vet i vilken riktning valet hade gått om valrörelsen sträckt sig ännu ett par veckor.

Sarkozy har inte stängt några dörrar för framtiden. Han vet att han inte ska visa upp sig nu, inte göra några uttalanden utan sitta lugnt i båten och avvakta utvecklingen inom partiet och inom folkopinionen. Copé och Fillon är båda livrädda att han ska komma tillbaka. De vill förstås ha all makt och de vet att de förre presidenten har en oerhört karisma och en oerhörd vilja om han skulle bestämma sig för att kandidera igen som presidentkandidat 2017. Det är inte omöjligt att han skulle få partiet med sig

Nu är det val till ordförandeskapet i UMP i november. Sarkozy kommer inte att kandidera. Det vore att bränna sina skepp. Han vet att han bör avvakta. Han vet att folkopinonen kommer att vända sig mot Hollande. Läget i landet är för kritiskt för att en sittande president kan förbli populär. Han vet att det franska folket kommer att i allt högre utsträckning döma Hollande för att vara för försiktig. Han vann valet på att vara den normale presidenten. Hans framtoning är närmast nordisk. Lite försiktig, reflekterande. När han yttrar sig i en fråga är det efter det att en kommission analyserat den. Motsatsen till Sarkozy som alltid reagerar spontant och känslomässigt. Den franska opinionen pendlar mellan att föredra klokskap och spontanitet. Varför skulle inte landet vara öppet för en återgång till en president 2017 som handlar först och tänker sedan. Om han dessutom är förförisk och besitter erfarenhet av att vara landets ledare.

Jean-Francois Copé säger nu att han vårdar Sarkozys arv. Copé vill rida på den våg som han tror växer inom UMP; nostalgin kring Sarkozy. Men Copé är förstås mycket angelägen om att det är han som får styra bilden av vad som är arvet efter den förre presidenten. Han vill absolut inte att denne man blir levande igen och på allvar börjar blanda sig i den politiska leken.

Vi får inte veta vad Sarkozy tänker och vill förrän tidigast om några år. Men så mycket står klart. Han börjar redan ha tråkigt och känner redan abstinens efter alla sina år som dominerande politiker. Han kommer inte att nöja sig med att återgå till sin advokatverksamhet. Han skulle kunna nappa på en internationell post. Men inget hindrar att en sådan post blir ett lämpligt avstamp för en ny inrikespolitisk karriär. Och en avsutten president har bara en post att sträva efter. Inte premiärminister eller utrikesminister. Det är bara presidentskapet som är värdigt en gammal president.

  • 1
  • 2