Ett land med ökade spänningar

Ett land med ökade spänningar 150 150 Tomas Lindbom

Frankrike mår bättre eller sämre genom åren. Det går i cykler. Frankrike plågades under Algerietkriget 1958-62, mådde bra under 60- och 70-talen för att sedan långsamt sjunka ner i sämre tider ekonomiskt och mentalt. Nu har landet sjunkit ner i en form av ekonomisk recession och i en allmänt social och kulturell frustration Det är mitt intryck när jag åker hem efter en veckas vistelse i landets huvudstad.

Krisen är påtaglig i Paris. Den syns på gatorna. Inte dramatiskt men tiggare och hemlösa ökar i antal. Fler i medelklassen sjunker ner mot existensminimum. Arbetslösheten fortsätter att stiga. Alla är övertygade om att 2013 blir sämre än 2012 som har varit sämre än 2011. När ska det vända?

Det är en gammal sanning att sociala och ekonomiska spänningar leder till misstro också mot främlingar och mot minoriteter. Medan medelklassen tappar i köpkraft finns det en minoritet av medborgarna som inte märker av krisen. De välklädda som rör sig på trottoarerna och i metron och njuter av god mat från läckra delikatessdiskar eller i gourmetrestauranger. De som har god utbildning och inkomster från välbetalda jobb. I Paris innerstad och i de rikare förstäderna dominerar den bilden men den störs av de hemlösa som ligger på trottoarerna med en pappmugg i handen. Längre ut från stadskärnan lever de som med knappa resurser ändå får vardagen att fungera och längst ner på skalan de  fattiga invandrarna men också de infödda fransmännen som tappat fotfästet i samhället och snabbt och handlöst fallit från familj och bostad, bokstavligen ner på gatan. Frankrike är ett land med en förhållandevis väl utvecklad välfärdsapparat men det verkar som om resurserna minskat så pass mycket att livet blir bistert också för delar av arbetarklassen och den lägre medelklassen. BNP ökar inte. Vissa kvartal råder tvärtom recession i landet. Det påverkar levnadsnivån både för de flesta som arbetar och dem som lever på bidrag.

Det är symptomatiskt att attityderna mot invandrare och mot andra minoriteter hårdnar i dessa tider. I dagens Le Monde presenteras nya siffror som rör franska folkets inställning till samkönade äktenskap. Regeringen kommer att presentera ett lagförslag i frågan på onsdag och där föreslå “äktenskap för alla” och rätt också för samkönade par att adoptera. Under hela 2000-talet har fler och fler sagt sig vara positiva till reformen. År 2000 var 48 procent positiva. År 2011 hade siffran växt till 63 procent. Nu vänder det för första gången. Andelen positiva är nu 58 procent. Samma utveckling när det gäller synen på adoption för samkönade par. Den siffran är i dag nere i 50 procent.

Högeroppositionen och kyrkan driver en hård kampanj mot lagförslaget och det kan förstås påverka nedgången. Men det säger något om stämningen i landet. Inställningen till invandrare hårdnar samtidigt. De årliga tuffa utvisningarna av romer har ett folkligt stöd. Tron på förebyggande åtgärder för att minska brottsligheten minskar medan större förhoppningar knyts till repressiva åtgärder. Muslimerna är i skottgluggen för det mesta. Samhället bryts ner i olika samhällsskikt som misstror varandra i större utsträckning än tidigare. Det handlar allt mer om vi och dom.

En viktig mätare av stämningen inom de politiska partierna blir valet av ny partiordförande för högeroppositionen UMP. Vinner Jean-Francois Copé över sin konkurrent Francois Fillon kommer högern att ta ett steg i riktning mot främlingsfientlighet och mot Nationella fronten. Det har redan kommit signaler om en gemensam demonstration mot socialistregeringen där högerfalangen inom UMP och Marine Le Pen deltar i samma tåg. Den politiska kartan kan på sikt komma att ritas om. UMP kan i framtiden komma att betrakta Nationella fronten som ett stödparti. Hittills har UMP vägrat alla former av samverkan med detta högerextrema parti.

Frankrike går med säkerhet in i en ännu djupare ekonomisk kris under de närmaste åren. Det kommer att leda till ökade sociala spänningar som påverkar synen på invandringen. Men uppenbart kan den också beröra de homosexuella. Toleransen viker och fördomarna växer. Det är bara att konstatera att ökad ojämlikhet får fler obehagliga konsekvenser än de ekonomiska orättvisorna i sig. Det är en insikt som vänstern ofta besitter men som det är svårt att realisera i praktisk politik under nuvarande förhållanden i Europa.

Leave a Reply

Your email address will not be published.