Monthly Archives :

december 2012

Arbetslösheten stiger och stiger
Arbetslösheten stiger och stiger 150 150 Tomas Lindbom

Sammanlagt 19 månader i rad har arbetslösheten stigit i Frankrike. I den senaste månadsmätningen – från november 2012 – är siffran uppe i drygt 3.1 miljoner. Det innebär att 10.3 procent av den franska vuxna befolkningen är öppet arbetslös.

Novembersiffran ligger hundratusen personer under rekordet från 1997. Varje månad ökar arbetslösheten med några tiotusentals personer. Om trenden håller i sig kommer Frankrike att uppnå sin historiskt sett högsta arbetslöshetssiffra inom några månader.

Tyvärr stannar inte eländet där. Ekonomer bedömer att ytterligare ett par miljoner fransmän går ofrivilligt utan arbete. En del har slutat att söka jobb och räknas inte in i statistiken. Andra går på en form av bidrag som inte är kopplad till arbetsmarknadsåtgärder eller krav på jobbsökande. Det finns dessutom en stor grupp som söker heltidsjobb men får nöja sig med att arbeta på deltid.

Frankrike vill se sig som en stark industrination. Det mesta tyder på att denna självbild alltmer liknar en illusion. Bilindustrin och stålindustrin är de senaste exemplen på branscher där produktionen krymper och företagen varslar personal. Det mesta har orsaker som inte går att kopplas till misstag hos den franska staten eller de franska företagen. Däremot finns det en konservatism i sättet att agera på arbetsmarknaden. Fack och arbetsgivare lever ofta i konflikt med varandra. Facken misstror arbetsgivarna och värnar sina medlemmars intressen, ibland mer de kortsiktiga än de långsiktiga. Regeringarna har en tendens att agera interventionistiskt mot företagen. Senast hotade den nuvarande regeringen med nationalisering av en fabrik inom stålföretaget ArcelorMittal

Frankrike vill också behålla en stark offentlig sektor med god service till medborgarna. Det är till exempel otänkbart för en fransman att hämta posten hos sin lokala skomakare för att minska personalkostnaderna för hela posthanteringen i landet. Varje liten by har sin borgmästare och sin administration. Det är lika otänkbart för fransmännen att gå med på kommunsammanslagningar för att effektivisera administrationen lokalt.

Frankrikes regeringar och folk slår vakt om jobben så till den milda grad att de förlorar dem. Det är inte hela sanningen att säga så men det finns faktiskt en del sanning i påståendet. Franska ekonomer sneglar hela tiden mot Tyskland som har en råare näringspolitik men i varje fall lyckas hålla uppe sysselsättningen betydligt bättre (för närvarande fem procent lägre arbetslöshet än i Frankrike).

Francois Hollande satsar nu på ett program för att öka näringslivets konkurrenskraft. Han och hans regering stramar också åt utgifterna i den offentliga sektorn. Det är klassisk liberal politik som kompletteras med skattehöjningar för dem som har bättre inkomster och för företagen. Balansgången mellan att gasa och bromsa är inte olik den politik som Sarkozy förde men den förefaller mer genomtänkt och mer långsiktig än vad den förre presidenten mäktade med. Om Hollande lyckas beror det mest på om konjunkturen i Europa vänder uppåt och om EU:s och andra finansiärers stöd till krisländerna i södra Europa får effekt. Men på marginalen kan Hollandes systematiska och genomtänkta plan för tillväxt påverka ekonomin i positiv riktning. Den franska presidenten vet att manöverutrymmet är minimalt. Det gäller för honom att ha tur med konjunkturen och ha förmågan att handla rätt när turen infinner sig.

God jul i Frankrike
God jul i Frankrike 150 150 Tomas Lindbom

I dag, den 24 december, vaknar fransmännen upp till en helt vanlig vardag. Ikväll efter en helt vanlig arbetsdag börjar julfirandet. I morgon den 25 december är det röd dag men redan den 26:e återvänder alla normalt till sina arbeten. Ett kort men intensivt julfirande i ett land där religion är en privatsak medan upplysningstidens idéer och sekularism istället är helig religion.

God jul är ingen sekulär hälsning. Men gudskelov för alla principiella sekulära uttolkare av samhället betyder God jul numera en önskan om skön vila en dag, mycket god mat och många presenter. God jul kan också innebära att vi ser varandra, våra släktingar som vi annars inte hinner träffa och en och annan vän som dyker upp i juletid. God jul kan också innebära att vi ser de utsatta människor som sitter vid trottoarkanten och tigger eller bor i bilar och i tunnelbanegångar.

Julen spelar en viktig roll. Vi kan tänka på att göra gott. Vi kan önska god jul till dem som innehar maktpositioner och påminna dem om att deras uppdrag är att göra gott för människor. God jul till Francois Hollande och hans regering med en önskan om att de lyckas minska orättvisorna i samhället med en ekonomisk politik som både minskar på underskottet i budgeten och försöker ge utrymme för viss tillväxt. Vi önskar god jul till alla frivilliga i landet som engagerar sig för de utsatta, barn och ungdomar i marginaliserade förorter och för uteliggarna på gatorna i alla större städer.

Vi ska också önska god jul till alla kristna i landet och särskilt till deras företrädare i kyrkorna. De ber för en bättre värld fylld av mer humanitet och kärlek. Låt oss be för att deras kärleksfullhet inte hindras av moralisk och dogmatisk trångsynthet. Låt 2013 bli det år när alla, även kardinaler och biskopar, vågar tro att familjen kan se ut på olika sätt och att världen faktiskt blir mänskligare och kärleksfullare om också samkönade äktenskap blir tillåtna i landet.

God jul och lägg ner de vapen som är avsedda för strider som splittrar nationen. God jul och en önskan om mer värme och kärlek, om mer respekt för medmänniskan oavsett klass, kön och etnicitet – och sexuell läggning.

Det ska fan vara president i Frankrike
Det ska fan vara president i Frankrike 150 150 Tomas Lindbom

“Det blev inte så illa med Francois Hollande som jag trodde. Det blev betydligt värre.” Det var förre presidenten Nicolas Sarkozys ord i en tidningsintervju i början av hösten. Vem brydde sig då. Sarkozy är dels part i målet och dels en man som slänger sig med många gånger överdrivna uttryck och påståenden. Florangeaffären, bråket kring driften av ståljätten ArcelorMittals fabrik  i den lilla staden Florange i nordöstra Frankrike,  har nu skapat farligt negativa rubriker kring Hollandes sätt att sköta politiken. Han verkar ha hamnat snett, har dragit på sig kritik från alla håll och många ifrågasätter nu hans sätt att regera.

“Det ska fan vara teaterdirektör”, skrev redan August Blanche. Francois Hollande och även alla hans företrädare skulle kunna säga samma sak om sin roll att vara president i Frankrike. Vissa har förstås varit bättre och lyckats skaffa sig ett gott eftermäle. Men alla presidenter lever under sin regeringstid under konstant tryck från den politiska oppositionen, alla intresseorganisationer, media och allmänheten. Francois Hollande lever nu under ett hårt tryck men frågan är också om han inte själv bär ett visst ansvar för att trycket är så hårt mot hans person och politik. Framförallt mot hans ledarstil. Florangeaffären är illa skött från regeringens sida och kritiken är stark även bland de personer och grupper som normalt stöder socialistpartiet.

Francois Hollande gick till val på att försvara arbetarna i stålfabriken i Florange. Inga jobb skulle förloras, lovade han för ett år sedan. Franska regeringar har en tradition av att intervenera kring jobben i strategiskt viktiga privata storföretag. Regeringen lyckades också för ett par veckor sedan få ett avtal till stånd med ArcelorMittals indiske ägeare och  vd Lakshmi Mittal. Problemet var att det under hösten har utvecklats en stark motsättning inom det stora finans- och arbetsmarknadsdepartementet som sitter samman i en väldig byggnad i Bercy i östra Paris. Hollandes ledarskap går ut på att kryssa sig fram till beslut mellan de olika falanger som bär upp socialistpartiet. I Bercy sitter Arnaud Montebourg som tillhör vänsterflygeln, EU-kritisk och mer av en statlig interventionist. Han är också som person ansedd som ovanligt bråkig och arrogant. En riktig maktspelare dessutom. Förhandlingarna med ArcelorMittal var hans fråga. Han är minister för landets industriella produktionsutveckling. Franska regeringar tror att det behövs en minister som styr och ställer med privata företags policy när det gäller att avskeda anställda och flytta fabriker utomlands. Jobben i industrin är en fråga där politiken i vissa lägen bör vara överordnad marknaden. En inställning som skiljer sig från den anglosaxiska eller nordiska synen.

Montebourg hotade under samtalen med Lakshmi Mittal om nationalisering av fabriken. Han mötte stort motstånd av bland andra finansminister Pierre Moscovici som tillhör högerflygeln inom partiet och av premiärminister Jean-Marc Ayrault som också kallar sig socialdemokrat. Hollande är på samma linje som Moscovici och Ayrault men vill inte skrämma bort Montebourt, bort från regeringen och ut till en öken vänsterut där till exempel Parti de gauches ledare Jean-Luc Mélanchon kan stå beredd och komma med lockande anbud om samarbete.

Hela Florangeaffären handlar mindre om regeringens avtal med ArcelorMittal och mer om hur ett avtal förvandlades från trumfkort för regeringen till en pinsamhet. Hela affären är ett exempel på hur svårt det är att hålla sams inom franska partier och regeringskoalitioner. Hollande har i denna affär inte varit tillräckligt tydlig och låtit vargarna i sin omgivning bita varandra och därmed drastiskt minska trovärdigheten för den politiska majoritetens handlande i denna symboliskt viktiga fråga.

Avtalet som nu granskas än mer kritiskt har föga trovärdighet i ögonen på arbetarna på fabriken, det politiska etablissemanget och hos allmänheten. Arbetarna på fabriken har aldrig haft förtroende för Mittal som ägare. “En lögnare som det inte går att göra affärer med”, säger de fackliga företrädarna och har hela tiden krävt att regeringen nationaliserar fabriken och sedan säljer den till en annan, mer ansvarsfull köpare. De anställda är enligt avtalet lovade att få vara kvar på fabriken men detta löfte är ett tomt löfte, menar de flesta politiska bedömare.

Arnaud Montebourg är nu sliten i stycken inom regeringen men lever vidare som minister därför att hans politik tilltalar många vänsterväljare. Den politik som Francois Hollande driver är en uttalad mittenpolitik och missnöjet med den växer. Samtidigt vill Hollande behålla vänsterflygelns representanter inom regeringen för att inte hamna i ett öppet tvåfrontskrig, med högeroppositionen på ena sidan och en förstärkt opposition till vänster. Där finns redan  Parti de Gauche  (vänsterpartiet) och med kommunisterna.  De gröna som tillhör regeringsmajoriteten blir alltmer kritiska. Skulle också vänsterflygeln inom det egna socialistpartiet sälla sig till vänsteroppositionen hamnar Hollande i ett än besvärligare läge. Han vet det men hans kryssande mellan olika falanger inom regeringen gör inget gott intryck på ett  folk som förväntar sig att en president höjer sig över regeringen och pekar med hela handen.

Högern inom UMP stärker sin ställning
Högern inom UMP stärker sin ställning 150 150 Tomas Lindbom

Tidningen Le Monde presenterar en analys av hur medlemmarna inom UMP fördelar sig på de olika riktningar som finns inom denna partikartell. Det är uppenbart att UMP drivit hårt åt höger sedan Nicolas Sarkozy tog makten för denna kartell några år före sitt tillträde som president för nationen.

UMP består av flera riktningar, från center till en tydlig högerlinje. I valet av ny ordförande – detta val som fortfarande inte är avgjort – går det att utläsa vilka riktningar som i större eller mindre grad stöds av medlemmarna. Det visar sig också att vissa av de departement (län) som företrädesvis röstat på Francois Fillon, den mer samlande av de två kandidaterna, har en majoritet av uttalad höger bland sina medlemmar.Fillon har alltså fått mycket stöd av vissa av högerfalangens medlemmar.

Den starkaste gruppen inom UMP i detta val är La droite forte (den starka högern). Den fick majoritet i mer än var fjärde län. Denna grupp är anhängare till Jean-Francois Copé som nu med ett hundratal rösters övervikt av 160 000 röstande och med många frågetecken kring valfusk nu är ordförande i väntan på eventuellt omval. Copé talar om en höger utan komplex. La droite forte står för en hård linje i invandrarfrågor och en oförsonligare oppositionspolitik mot den socialistiska regeringen.

La droite forte har också stöd av La droite populaire som är mer lik Nationella fronten.Cirka 10 procent av länen har givit sitt majoritetsstöd åt denna riktning. Den är stark särskilt i sydöstra Frankrike, Côte d´Azur, där Nationella fronten är stark.

Jean-Pierre Raffarins humanistiska och mer centerorienterade gruppering får 18 procent och La droite sociale drygt 20 procent. De har gått tillbaka i förhållande till de mer hårdföra högergrupperingarna. La droite sociale kan sägas stå Francois Fillon nära och i någon mening ligga närmare en klassisk gaullism. Den mer ortodoxa gaullistiska grupperingen som leds av förra inrikesministern Michèle Alliot-Marie lyckas endast vinna i 12 procent av länen.

Det står utom allt tvivel att UMP drivit åt höger under de senaste åren. Francois Fillon kan verka som mer mittenorienterad men är i själva verket tvingad att göra samma resa högerut för att kunna bli ledare för dagens aktiva medlemmar. Han må tala om samling men är väl medveten om att vägen till greppet över partiapparaten går över en aggressivare ton, inte minst mot invandrare och en hårdare kriminalpolitik.

Igår hölls några fyllnadsval i Frankrike. Trots UMP:s interna problem gjorde högern framsteg i dessa val jämfört med de ordinarie valen i våras. Däremot har Fillon och Copé tappat oerhört i opinionen efter kaoset kring ordförandevalet. De har tappat 18 procent var i popularitet och kan ha spelat bort sina möjligheter att i ett eventuellt omval bli segrare. Det kan till och med leda till att ingen av dessa två kommer ifråga som högerns presidentkandidat 2017. Nu finns det yngre förmågor som trampar i manegen och vill fram.

Franska regeringen i kollision med ståljätte
Franska regeringen i kollision med ståljätte 150 150 Tomas Lindbom

Världens största stålkoncern är Arcelor Mittal. Det franska Arcelor slogs 2006 ihop med indiska Mittal Steel. Den nya jätten söker sig bort från Europa mot Asien.  Nästan hälften av världens stålproduktion sker i dag i Kina medan Frankrike ligger på blygsamma femtonde plats med en procent. Den franska regeringen kämpar för att behålla så mycket som möjligt av denna produktion inom landet och på klassiskt franskt manér försöker den med alla medel att begränsa kapitalismens inneboende gränslösa agerande. En minister har hotat med socialisering av den fabrik i Florange som Arcelor Mittal ville stänga. Regeringen kan sägas ha vunnit den första delsegern men det var förmodligen en ren Pyrrhusseger.

Francois Hollande och hans socialistregering kan åtminstone inte anklagas för att driva socialistpolitik. Det finns ändå en strimma kvar av den franska marknadsnationalismen som yttrar sig i en industripolitik som de flesta västländer för länge sedan övergivit. Denna politiska vilja kvarstår i vissa industribranscher där det gäller att försöka styra marknaden att inte stänga olönsamma fabriker i landet och flytta produktionen till andra länder. Det är för övrigt en inställning som i hög grad delas av högern som också i sådana här lägen låter nationalismen styra över marknadsliberalismen.

Ledningen för Arcelor Mittal ville omedelbart stänga en fabrik i Florange. Regeringen har nu med alla medel försökt hindra detta. Francois Hollande lovade i ett möte i Florange under valrörelsen att bevara denna fabrik. Hans minister för industriell produktionsutveckling (!) Arnaud Montebourg hotade i ordkriget med företagsledningen att låta staten ta över fabriken tillfälligt och han påstod sig även ha intresserade köpare. Detta hot kanske inte skulle förverkligas även om Montebourg som tillhörande vänsterfalangen inom socialistpartiet säkert var tilltalad av tanken. Nu blev det möjligen ett skrämselskott som gjorde att Arcelor Mittals ledning valde att behålla fabriken åtminstone i fem år till och utveckla ett projekt för renare utsläpp. Företaget har lovat att investera 180 miljoner euro under dessa fem år. Regeringen lät sig nöja med detta och förklarade att de vunnit en seger för de 650 anställda, för den franska industrin och för den franska ekonomin i stort.

Hotet om socialisering var inte bara ett hot mot företagsledningen utan också mot landets ekonomi. Vad hade hänt om Arcelor Mittal inte gått med på denna överenskommelse utan att staten tvingats köpa in fabriken och driva den tills nya köpare var villiga att ta över? Hur trovärdig var Montebourg när han sa att han hade köpare? Alla vet att stålindustrin i Europa mår dåligt. Det råder överetablering av fabriker och det finns alltför många attraktiva länder  utanför Europa för de globala företagen att investera i. Risken hade varit överhängande att den franska staten suttit där med sin olönsamma fabrik och inte kunnat sälja den vidare.

Frågan om fabriken i Florange hade mer ett symboliskt värde än ett reellt. Även inom Frankrike var denna fabrik liten. Totalt är i dag 20 000 anställda inom Arcelor Mittal i Frankrike. I den nedläggningshotade fabriken jobbar alltså bara 650 personer. Men för socialisterna som vill visa solidaritet mot landets industriarbetare kan detta vara tillräckligt för att ta en politiskt betydande risk.

Genom överenskommelsen mellan ståljätten och franska staten har nu problemet skjutits på framtiden fem år. Det innebär att frågan inte behöver bli het igen förrän efter nästa presidentval som inträffar om 4.5 år. Dessvärre för Hollande och hans regering kommer diskussionen om socialisering att väckas på nytt av de fackliga organisationerna om andra stora företag hotar att stänga fabriker de närmaste åren. Och det lär hända. Bilbranschen är hotad och det finns många andra orosmoln på himlen.

Facken är inte särskilt nöjda heller med regeringens överenskommelse med Arcelor Mittal. De misstänker att företaget förr eller senare kommer att lägga ner denna och säkert ytterligare fabriker. Det går inte för en regering att tvinga globala förtagskoncerner att fortsätta producera till förlust och det finns inga statliga pengar för att hålla förlustprojekt under armarna. Det finns dessvärre för de franska regeringarn en opinion i landet som inte accepterar detta utan fortsätter att förvänta sig att staten löser deras anställningsproblem. I Frankrike har politiken en större roll än i Sverige och i de anglosaxiska länderna. Politikens roll är bland annat, menar många, att  garantera människors rätt till ett jobb.

  • 1
  • 2