Det ska fan vara president i Frankrike

Det ska fan vara president i Frankrike 150 150 Tomas Lindbom

“Det blev inte så illa med Francois Hollande som jag trodde. Det blev betydligt värre.” Det var förre presidenten Nicolas Sarkozys ord i en tidningsintervju i början av hösten. Vem brydde sig då. Sarkozy är dels part i målet och dels en man som slänger sig med många gånger överdrivna uttryck och påståenden. Florangeaffären, bråket kring driften av ståljätten ArcelorMittals fabrik  i den lilla staden Florange i nordöstra Frankrike,  har nu skapat farligt negativa rubriker kring Hollandes sätt att sköta politiken. Han verkar ha hamnat snett, har dragit på sig kritik från alla håll och många ifrågasätter nu hans sätt att regera.

“Det ska fan vara teaterdirektör”, skrev redan August Blanche. Francois Hollande och även alla hans företrädare skulle kunna säga samma sak om sin roll att vara president i Frankrike. Vissa har förstås varit bättre och lyckats skaffa sig ett gott eftermäle. Men alla presidenter lever under sin regeringstid under konstant tryck från den politiska oppositionen, alla intresseorganisationer, media och allmänheten. Francois Hollande lever nu under ett hårt tryck men frågan är också om han inte själv bär ett visst ansvar för att trycket är så hårt mot hans person och politik. Framförallt mot hans ledarstil. Florangeaffären är illa skött från regeringens sida och kritiken är stark även bland de personer och grupper som normalt stöder socialistpartiet.

Francois Hollande gick till val på att försvara arbetarna i stålfabriken i Florange. Inga jobb skulle förloras, lovade han för ett år sedan. Franska regeringar har en tradition av att intervenera kring jobben i strategiskt viktiga privata storföretag. Regeringen lyckades också för ett par veckor sedan få ett avtal till stånd med ArcelorMittals indiske ägeare och  vd Lakshmi Mittal. Problemet var att det under hösten har utvecklats en stark motsättning inom det stora finans- och arbetsmarknadsdepartementet som sitter samman i en väldig byggnad i Bercy i östra Paris. Hollandes ledarskap går ut på att kryssa sig fram till beslut mellan de olika falanger som bär upp socialistpartiet. I Bercy sitter Arnaud Montebourg som tillhör vänsterflygeln, EU-kritisk och mer av en statlig interventionist. Han är också som person ansedd som ovanligt bråkig och arrogant. En riktig maktspelare dessutom. Förhandlingarna med ArcelorMittal var hans fråga. Han är minister för landets industriella produktionsutveckling. Franska regeringar tror att det behövs en minister som styr och ställer med privata företags policy när det gäller att avskeda anställda och flytta fabriker utomlands. Jobben i industrin är en fråga där politiken i vissa lägen bör vara överordnad marknaden. En inställning som skiljer sig från den anglosaxiska eller nordiska synen.

Montebourg hotade under samtalen med Lakshmi Mittal om nationalisering av fabriken. Han mötte stort motstånd av bland andra finansminister Pierre Moscovici som tillhör högerflygeln inom partiet och av premiärminister Jean-Marc Ayrault som också kallar sig socialdemokrat. Hollande är på samma linje som Moscovici och Ayrault men vill inte skrämma bort Montebourt, bort från regeringen och ut till en öken vänsterut där till exempel Parti de gauches ledare Jean-Luc Mélanchon kan stå beredd och komma med lockande anbud om samarbete.

Hela Florangeaffären handlar mindre om regeringens avtal med ArcelorMittal och mer om hur ett avtal förvandlades från trumfkort för regeringen till en pinsamhet. Hela affären är ett exempel på hur svårt det är att hålla sams inom franska partier och regeringskoalitioner. Hollande har i denna affär inte varit tillräckligt tydlig och låtit vargarna i sin omgivning bita varandra och därmed drastiskt minska trovärdigheten för den politiska majoritetens handlande i denna symboliskt viktiga fråga.

Avtalet som nu granskas än mer kritiskt har föga trovärdighet i ögonen på arbetarna på fabriken, det politiska etablissemanget och hos allmänheten. Arbetarna på fabriken har aldrig haft förtroende för Mittal som ägare. “En lögnare som det inte går att göra affärer med”, säger de fackliga företrädarna och har hela tiden krävt att regeringen nationaliserar fabriken och sedan säljer den till en annan, mer ansvarsfull köpare. De anställda är enligt avtalet lovade att få vara kvar på fabriken men detta löfte är ett tomt löfte, menar de flesta politiska bedömare.

Arnaud Montebourg är nu sliten i stycken inom regeringen men lever vidare som minister därför att hans politik tilltalar många vänsterväljare. Den politik som Francois Hollande driver är en uttalad mittenpolitik och missnöjet med den växer. Samtidigt vill Hollande behålla vänsterflygelns representanter inom regeringen för att inte hamna i ett öppet tvåfrontskrig, med högeroppositionen på ena sidan och en förstärkt opposition till vänster. Där finns redan  Parti de Gauche  (vänsterpartiet) och med kommunisterna.  De gröna som tillhör regeringsmajoriteten blir alltmer kritiska. Skulle också vänsterflygeln inom det egna socialistpartiet sälla sig till vänsteroppositionen hamnar Hollande i ett än besvärligare läge. Han vet det men hans kryssande mellan olika falanger inom regeringen gör inget gott intryck på ett  folk som förväntar sig att en president höjer sig över regeringen och pekar med hela handen.

Leave a Reply

Your email address will not be published.