Monthly Archives :

januari 2013

Katolicism och konservatism i en salig blandning
Katolicism och konservatism i en salig blandning 150 150 Tomas Lindbom

Lagförslaget om samkönade äktenskap har blivit en stor politisk stridsfråga i Frankrike. Den öppnar dessutom för andra konflikter: om religionens roll i samhället och om skolans neutralitet i värdefrågor.

Det drar ihop sig till den stora nationella demonstrationen mot regeringens lagförslag som kallas “äktenskap för alla”. På söndag kommer den politiska högern och de religiösa samfunden att visa upp sitt motstånd mot lagen. Alla förväntar sig en kraftfull manifestation. Både den republikanska högern och Nationella fronten kommer att visa sig i demonstrationstågen även om partiledarna inte lär framträda. Katolikerna kommer också att demonstrera.

Kritiken mot lagförslaget kan sammanfattas i att dessa grupper motsätter sig att jämställa samkönade civila vigslar med heterosexuella vigslar. Äktenskapet är en förening av en man och en kvinna. Äktenskapet är också till för att fortplanta släktet och alla barn bör ha en mamma och en pappa. Erfarenheten visar att barn inte utvecklas väl om de växer upp i samkönade familjer.

På franskt vis kopplas denna fråga till andra konflikter i samhället. Landet har 8 300 privata skolor som huvudsakligen är katolska. Generalsekreteraren för dessa skolor skrev den 12 december till alla rektorerna och föreslog i vaga ordalag att varje katolsk skola borde på lämpligt sätt ta initiativ till att klargöra frågan om samkönade äktenskap. Vagt uttryckt men mellan raderna gick det att läsa ut att de privata skolornas lärare borde ta upp frågan med elever och föräldrar och – vilket regeringen tror – bedriva en kampanj mot lagförslaget.

Utbildningsminister Vincent Peillon kritiserade detta utspel i Le Monde strax efter nyår. Han manade till återhållsamhet och ansåg att skolor inte skulle vara platsen för propaganda för och emot detta lagförslag. Det bröt mot principen att även de privata skolorna måste respektera separationen mellan kyrka och stat och respektera en form av objektivitet i värdefrågor.

Olyckligtvis letade högeroppositionen upp ett nyhetsinslag i teve från oktober förra året där ministern för kvinnofrågor och regeringens taleskvinna, Najat Vallaud-Belcacem varit ute i en statlig skola tillsammans med en gay och lesbisk organisation och pläderat för samkönade äktenskap. Hennes uttalande vevas nu i teve och citeras av motståndarna.

Lagförslaget om samkönade äktenskap har nu blivit en fråga om hur skolor, privata och offentliga, ska tala om samlevnadsfrågor. De katolska ledarna i landet visar sig alltmer angelägna om att få använda skolorna till evangelisering. Flera biskopar menar att staten i dag tränger tillbaka kyrkan alltmer, att allt färre går i kyrkans mässor och att kyrkan därför behöver sina skolor för att sprida de goda kristna värderingarna till en ny generation.

Vänstern i Frankrike är av tradition kopplad till den offentliga, religionsbefriade skolan. Högern har alltid litat på de katolska rösterna samtidigt som den är angelägen om att framstå som lika stark försvarare av den sekulära staten. I den aktuella striden kring samkönade äktenskap går ändå högern hand i hand med katolikerna med undantaget för att dess ledare inte vill gå i demonstrationstågen med biskopar och andra kyrkliga ledare.

Inget tyder på att regeringen kommer att backa i sin inställning till frågan.

Gérard Depardieu – en rik man av folket
Gérard Depardieu – en rik man av folket 150 150 Tomas Lindbom

Gérard Depardieu har blivit en följetong i Frankrike och i världen. Den stenrike skådespelaren har nu bett om att bli rysk medborgare och välkomnas av sin vän Vladimir Putin. Historien om den missförstådde miljardären vars rikedom hotas av en ny skatt i sitt hemland. En skatt som nu dessutom underkänts av Författningsrådet.

Den franska regeringen förlorade popularitetspoäng i de första turerna kring Depardieus exil ur sitt hemland. Han beslöt sig först för att flytta till Belgien, fyra kilometer från franska gränsen, när regeringsförslaget om 75-procentig marginalskatt för inkomster över 1 miljon euro per år presenterades. När premiärministern gjorde ett moraliskt fördömande av Depardieus agerande beslöt sig artisten för att riva sitt franska pass.

Nu har nya turer alltså tillkommit. Depardieu vill bli rysk medborgare och lär också få bli det om han inte ändrar sig igen. Hans vän Putin är välvillig och njuter av att hans vän Depardieu offentligt sagt att Ryssland är en verklig demokrati. Till skillnad från den franska får man förmoda. Ett intressant uttalande.

Möjligen lever Depardieu kvar i tron att Ryssland fortfarande är ett statssocialistiskt land. Han är nämligen fram till de första åren av 2000-talet en öppen kommunistsympatisör som också stött det gamla franska och stalinistiska kommunistpartiet med pengar. Det var med förvåning som fransmännen tog emot beskedet att Depardieu 2007 stödde Nicolas Sarkozy  presidentvalet. Sarkozy segrade och förärade Depardieu med en orden som tack för hjälpen.

Depardieu är en gammal vänsterman som kramat om både stalinister och personligen hyllat Castro vid besök i Cuba. Men nu vill han inte betala mer skatt. Hans stora vingårdar i Frankrike lär ändå inte undgå beskattning. Hur han gör med sitt slott mitt i Paris på 35 Rue Cherche Midi återstår att se. Flera framstående ryska politiker har redan lovat Depardieu ett motsvarande slott, bland annat i Tjetjenien.

Gérard Depardieu är förstås ingen man som väger alla sina ord och handlingar på guldvåg innan han meddelar sig i media. Många är beredda att förlåta honom och vilken fransman kan inte känna sig upprörd när staten vill inkräkta på varje individs ekonomiska rörelseutrymme. Men historien om Depardieu håller på att anta så komiska proportioner att den möjligen hjälper regeringen mer än den stjälper. Åtminstone glömmer många pinsamheterna i hanteringen av regeringsförslaget om 75-procentig marginalskatt. Möjligen räddar Depardieus tokigheter regeringen från mer granskning av media och opposition. Det var kanske inte avsikten när skådespelaren drog igång hela denna cirkus i december.

Nytt år för Hollande
Nytt år för Hollande 150 150 Tomas Lindbom

Francois Hollande lär se tillbaka på 2012 med blandade känslor. Han lyckades vinna presidentvalet i våras och det var en imponerande bedrift av en politiker som fransmännen före 2011 inte tog riktigt på allvar. Hans första åtta månader som president har däremot kantats av motgångar. Den senaste var Författningsrådets underkännande av regeringens förslag om skattesatsen på 75 procent för inkomsttagare med en årsinkomst över 1 miljon euro.

Några dagar före årsskiftet fick Hollande och hans regering en smocka rakt i ansiktet. Conseil consitutionnel (Författningsrådet) underkände regeringens förslag om att lägga en skatt på 75 procent för inkomsttagare över 1 miljon euro per år. Observera att det rör sig om en inkomstskatt och inte berör förmögenheterna. För att vara korrekt: den del av inkomsten som överstiger 1 miljon euro skulle beskattas med 75 procent. Problemet enligt Författningsrådet är att beskattningen i Frankrike sker per hushåll och inte per individ. Det innebär att den familj där  båda tjänar till exempel 900 000 euro per år (totalt 1.8 miljoner) slipper den höga marginalskatten medan ett par där den ena till exempel tjänar 1.1 miljon euro och den andra 0 blir taxerad (75 procent av 100 000 euro).

Det är i ock för sig för en svensk märkligt att sambeskattningen fortfarande gäller i Frankrike men ännu märkligare att regeringen inte tänkt efter innan den la fram förslaget. Politiska bedömare menar att förslaget snickrades ihop mycket snabbt i februari förra året, mitt under valkampanjen, när vänstersocialisten Jean-Luc Mélanchon började klättra i opinionsmätningarna. Hollande behövde ett politiskt utspel av vänsterkaraktär för att övertyga marginalväljare mellan honom och Mélanchon om att Hollande var en vänsterkandidat och inte en socialliberal mittenkandidat.

Utspelet blev populärt bland stora väljargrupper och kan ha haft betydelse för valutgången. Uträkningar har visat att bara 1 500 personer i Frankrike skulle komma att beröras av reformen, främst idrottsstjärnor, några internationella artister och toppledarna inom näringslivet.Det var alltså få fransmän som kände sig hotade av förslaget för egen del.

Nu har Hollande och hans regering fått bakläxa på förslaget och ånyo visat upp en viss form av amatörism i hanteringen av politiska frågor. Gerard Déparedieu som är en av de rika fransmän som skulle beröras av reformen har redan lämnat landet för en liten by i Belgien, några kilometer efter den franska gränsen och rivit sönder sitt franska pass. Han är omåttligt populär i landet och förknippas inte med den rika överklass som kanske en hel del fransmän skulle önska en rejäl skattehöjning. Regeringen förlorar poäng dels på att vara orsaken till att Déardieu lämnar Frankrike och dels på att få underkänt rent juridiskt för sitt förslag.

Inom regeringen är förtjusningen måttlig inför hela förslaget. Nu måste regeringen komma med ett omarbetat förslag som kan accepteras av Författningsrådet. Det är möjligt att förslaget utformas så att endast de familjer där den totala inkomsten i hushållet överstiger 2 miljoner euro per år kommer att taxeras. Då blir förslaget än mer uttunnat. Det ursprungliga förslaget hade inbringat statskassan en knapp halv miljard euro. Ett reviderat förslag skulle knappast ge något tillskott alls till att minska budgetunderskottet. Det är också möjligt att Hollande och hans socialdemokratiska ministrar (högerflygeln i partiet)) som dominerar i regeringen ser till att hela förslaget begravs i tysthet.

Det viktiga för Hollande är egentligen att slippa den här typen av frågor. Han behöver visserligen göra radikala utspel ibland för att lugna en vänsteropposition som han redan har vissa problem med. Men främst måste han blidka marknaden, sina grannländer och ges förutsättningar för att i lugn och ro förbättra ekonomin i landet. Det är en svår uppgift i sig och den förenklas inte av att störas av reformer som har liten verkan i praktiken och retar upp farliga motståndare i den stora världen. Det är bara att konstatera: Manöverutrymmet för vänsterpolitik i Europa i dag är oerhört litet. Den misslyckade reformen kring de 75 procenten visar hur svårt det är att driva en verklig rättvisepolitik. Hollande liksom Blair och Schröder i Tyskland tvingas att balansera mellan en socialliberal politik och understundom göra vissa radikala retoriska utspel för att blidka den vänsteropinion som dessa politiker måste luta sig emot röstmässigt för att sitta kvar vid makten.

  • 1
  • 2