Monthly Archives :

juli 2013

Med nationaldagen tar min blogg sommaruppehåll
Med nationaldagen tar min blogg sommaruppehåll 150 150 Tomas Lindbom

Den 14 juli är som bekant Frankrikes nationaldag. Den firas på sedvanligt sätt med militärparader på Champs Elysées på dagen och fyrverkerier och smällare på kvällen. Minnet av Bastiljens stormning 1789 känns faktiskt alltmer avlägset. En sak är säker: Efter nationaldagen börjar semestern på allvar.

I år präglas paraden på Champs Elysées av kriget i Mali. Det är den malesiska armén som framförallt hyllas. Francois Hollande talar om vikten av att ta militärens frustration över dåliga anslag på allvar. Inrikesministern gläds åt att franska folket i en ny undersökning tycker om sin armé och sin polis.

Nationaldagen den 14 juli handlar inte om revolutionära tankar för att hylla minnet av Bastiljens stormning den 14 juli 1789, inledningen av den stora franska revolutionen. Den handlar om militärer och om drömmen om Frankrike som stormakt. Det är självklart för självbilden hos många fransmän att behålla militärparaderna för att kunna se sig som en lika stark makt som Kina eller Ryssland.

Eva Joly, de grönas presidentkandidat i valet 2012 sa det som för en skandinav är rätt självklart. Hon kritiserade militärparaderna den 14 juli. Det blev ett ramaskri. Högern var upprörd men även socialisterna. Det visade brist på fosterländskt sinne, menade till exempel Martine Aubry. Men vad kan man annat vänta av en norska? Så tänkte säkert de flesta och Eva Joly gjorde ju också en mycket slät figur i presidentvalet.

Nej, den franska nationella stoltheten handlar i mycket om att ha en stark militär och att få visa upp den under sina nationaldagsfiranden. Den 14 julis folkliga fester på gator och torg har däremot minskat rejält under senare år, särskilt i Paris där medelklassen tagit över även i östra Paris och inte hållar sina fester utomhus utan i sina hem eller på restauranger. Det dansas inte längre till musettdragspel på gatorna runt Bastiljen. Det går inte ens längre att lura en utländsk turist att så skulle ske.

I morgon vaknar Frankrike upp till en månad av relativt lugn. De flesta går på semester nu eller den 1 augusti. Politikerna ocjh de politiska journalisterna brukar släcka ner sin verksamhet från mitten av juli och ett par veckor in i augusti. Nu är det badstranden som är forum för de flesta av dem och tankarna kretsar kring annat än politik. En anledning också för mig att  avstå från blogginlägg under en månads tid. Förhoppningsvis återvänder mina trogna läsare till denna blogg i mitten av augusti igen.

Glad sommar!

Lag för kvinnans rättigheter i Frankrike
Lag för kvinnans rättigheter i Frankrike 150 150 Tomas Lindbom

Vid regeringssammanträdet den 3 juli presenterade regeringens minister för kvinnans rättigheter, Najat Vallaud-Belkacem. Jämställdheten är ett område där vänsterregeringen trots alla problem ändå kan profilera sig mot en högeropposition som är påfallande traditionell i könsrollsfrågor.

Den nya lagen är bred i sitt anslag. Den berör en rad områden inom samhällslivet. Den innebär att det kommer att utkrävas böter för uppenbart bristande jämställdhet inom både den offentliga och den privata världen. Det rör sig inte om total jämställdhet. Dit är steget ännu för långt. Ett exempel är införandet av pappamånader. Den nya lagen öppnar för papporna att delvis kunna ta ut pappaledighet. Det har inte varit möjligt med nuvarande lagstiftning. Något krav på papporna att vara hemma med sina barn finns ännu inte. Lagen pressar på med böter som bestraffning när politiska partier eller företag i sina styrelser brister i jämställdhet. Även den tidigare lagen har bötfällt politiska partier som inte har varannan damernas på sina valsedlar. I princip alla partier har föredragit att betala böterna framför att införa fullständig jämställdhet. Men trycket ökar nu med den nya lagen.

Najat Vallaud-Belkacem pressar på också i frågor som rör stödet till den kvinnliga idrotten och hur jämställdheten ser ut på statliga arbetsplatser. Den statliga televisionen är ett exempel. De politiska debattprogrammen besätts i dag i medeltal av 18 procent kvinnor bland inbjudna politiker, politologer och politiska journalister. Denna siffra måste höjas rejält, menar hon, därför att televisionen är en förebild för människor, inte minst i den yngre generationen.

Ministern tar också frågor om mäns våld mot kvinnor och skärper där lagstiftningen. Det innebär skärpningar vad gäller synen på vad som kan betecknas som våld mot kvinnor men också hur kvinnor skyddas på olika sätt.

Dessa viktiga reformförslag uppmärksammas dåligt i media. I Frankrike är politik ekonomi. Den här typen av frågor liksom lagen om samkönade äktenskap kallas för samlevnadsfrågor och betraktas som underordnade frågor. I regeringen som har lika många kvinnliga ministrar som manliga, besätts de klassiskt tunga ministerierna med män, Premiärministern, utrikesministern, finansministern, budgetministern, arbetsmarknadsministern,näringsministern, utbildningsministern och försvarsministern är alla män. Kvinnorna besätter socialministerposterna, högre utbildning, bostäder, familj och rättvisefrågor samt justitieområdet. Tidigare var miljöministern en kvinna men hon har nu ersatts av en man. Kvinnorna är lika många som männen men männen har hela tiden de uppgifter som anses som de viktigaste.

Frankrike är fortfarande ett könssegregerat land. Det nya lagförslaget är ett steg i rätt riktning och ett tydligt bevis på att vänstern  behövs för att förändra samhället mot ökad rättvisa mellan könen. Den bristande uppmärksamheten i media är samtidigt ett tydligt exempel på att det blir en tung uppgift att bryta ner det patriarkala samhället. Många kommer att göra i fortsättningen som högerpartierna inför hot om böter för bristande jämställdhet på vallistorna. Hellre böter än att skapa en jämställd partiorganisation.

Sarkozy ett steg till mot makten
Sarkozy ett steg till mot makten 150 150 Tomas Lindbom

Nicolas Sarkozy är en man med okuvlig energi, karisma och en sanslös lust att skaffa sig makt. Nu anklagas han som ansvarig för flera tvivelaktiga affärer men tar samtidigt ett steg till mot presidentvalet 2017 under sina anhängares jubel.

Den franska författningsdomstolen har granskat penningströmmarna till Sarkozys valkampanj 2012 och kommer nu med en dom som innebär att hans parti UMP måste betala tillbaka miljontals euro och genom denna dom står på gränsen till bankrutt. Det visar sig att Sarkozys sätt att låta staten ge bidrag till hans valkampanj som sittande president på ett flagrant sätt har överskridit bestämmelserna. Samtidigt är Nicolas Sarkozy involverad i två andra affärer, en som rör en tvivelaktig finansiering av presidentkandidaten Edouard Balladurs kampanj på 1995 och den andra som rör misstankar om olagliga överföringar av kontantstöd från världens sjuttonde rikaste person, Liliane Bettencourt  till hans valkampanj 2007.

Dessa tre affärer borde normalt ha räckt för att stoppa Sarkozys ambitioner att återvända till politiken och på nytt vinna väljarnas förtroende vid nästa presidentval som infaller våren 2017. Men nej, tvärtom rycker han åt sig inititativet och blir huvudpersonen vid det partimöte där den interna ekonomiska krisen ska diskuteras. Han kommer till mötet, hyllas som en hjälte, talar till alla de ledande representanterna för partiet och – talar politik. Han nämner den ekonomiska krisen i det egna partiet helt kort. Han visar med all önskvärd tydlighet att han struntar i juridiska domar eftersom han ser sig som ett offer för jurister som vill förgöra honom som person. Han ingjuter istället mod hos stora delar av UMP:s partiarbetare och ledande företrädare. Han visar nu öppet att han är beredd att åter gripa makten i partiet och bli dess presidentkandidat 2017.

Högern i Frankrike har aldrig organiserats i partier på samma sätt som vänstern och som vi känner partier i norra Europa. Ledaren får inte sin makt underifrån. Ledare blir den som visar sig kunna erövra partiapparaten. I det rådande vacuum inom UMP griper Sarkozy taktpinnen och han har goda utsikter att överta makten. Mötet häromdagen var inte ett reellt maktövertagande men en test och en signal om att han senare – om han vill – kommer att ta över UMP.

Jean-Francois Copé är för närvarande ledaren för UMP. Han valdes förra året i ett internt val bland partimedlemmarna med ungefär en promilles övertag över Francois Fillon. Det var också ett val som kantades av starka misstankar om röstfusk. Fillon har redan förklarat att han är kandidat till att leda UMP i nästa valrörelse och Copé är lika intresserad även om han hittills legat lågt och vilat i sin formella om än ifrågasatta roll som partiets ledare. Varken Fillon eller Copé kan hindra Sarkozy från att bli ledaren om och när han bestämmer sig för att bli det. Ingen politisk analytiker i Frankrike tvekar längre. Det är inte frågan om utan när.

Nicolas Sarkozy spelar ett raffinerat spel om makten. Han går långsamt men metodiskt fram. Han vet att han har majoriteten av partimedlemmarna bakom sig och cirka 40 procent av väljarna. Han behöver ett starkare väljarunderlag för att ta det sista och avgörande steget. Denna gång valde han att inte framträda i teve utan talade på ett internt möte. När opinionssiffrorna blir ännu mer gynnsamma för honom kommer han att tala direkt till folket.

Trots att Sarkozy för närvarande agerar inom sitt parti kommer han med säkerhet att senare höja sig över partiet och försöka bli nationens samlande gestalt, precis som gaullister alltid gjort sedan dess andliga fader General de Gaulle införde den femte republikens konstitution i slutet av 50-talet. Sarkozy räknar med att den nuvarande presidenten inte lyckas betvinga den ekonomiska krisen. Han räknar med att folkets negativa hållning till Hollande kommer att bestå. I spåren av missnöjet med den nuvarande regimen kommer han tillbaka, förför människorna och återtar makten.

Franska väljarna börjar redan glömma sin frustration över sin förre president. De glömmer hans ombytliga politik, hans förföriska men också svekfulla ledarskap. Han förför som ingen annan. Han är en politisk magiker som väldigt många nu drömmer om att få tillbaka när minnet av alla hans besvärande brister börjar tona bort. Sarkozy är verkligen beviset på hur en demokrati med en stark presidentmakt kan bli farlig. Den femte republiken göder personligheter av hans typ. Trots att fransmännen lever i en demokrati drömmer de om en stark ledare som ensam löser deras problem. Sarkozy stiger mer än gärna in i den rollen. Frågan är om väljarna ger honom makten igen. Det är inte alls uteslutet. Kan Hollande och hans regering åtminstone minska arbetslösheten ett stycke fram till 2017 kommer han inte att kunna återta makten; förmodligen inte ens kandidera. Sannolikt på sikt bra för Frankrike.

Frankrike har inte råd med miljön
Frankrike har inte råd med miljön 150 150 Tomas Lindbom

Miljöfrågorna prioriteras inte i regeringsarbetet i Frankrike. På klassiskt socialistiskt vis kommer den i skymundan när det gäller att driva sysselsättningsfrågan och rädda jobben inom industrin. I förrgår tvingades regeringens miljöminister att avgå.

Delphine Batho har varit miljöminister i drygt ett år. Trots att regeringen består av två ministrar från det gröna partiet EELV placerade Francois Hollande en socialist på det ministerium som borde vara avdelat för de gröna. Delphine Batho är dessutom en politiker som saknar kunskap om miljöfrågorna. Hon har varit en av Ségolène Royals handgångna kvinnor och främst sysslat med frågor om krimininalitet och brottsbekämpning. Hon har flitigt läst på under ett år för att sätta sig in i sitt nya ansvarsområde men klagomålen har varit många från miljöorganisationerna. Delphine Batho har varit en blek miljöminister.

Avskedandet gick snabbt. Batho klagade i en radiointervju över en dålig budget som ger miljöministeriet sju procent lägre budget för 2014. Några timmar senare blev hon kallad till premiärminister Jean-Marc Ayrault som uppmanade henne att ta tillbaka sin kritik av budgeten. Hon vägrade och fick då omedelbart silkessnöret. Philippe Martin heter den nye miljöministern. Han är också socialist men kan ämnet bättre än Batho.

Det är inte första gången under Ayraults första år som premiärminister som andra ministrar klagar i media. Främste bråkstaken har varit Arnaud Montebourg. Han tillhör vänsterflygeln i partiet och vädrar ofta kritik över regeringens  i hans tycke alltför socialliberala framtoning. En del menar att Hollande och Ayrault nu tar chansen att sända en signal till ministrarna att skärpa sig och rätta in sig i leden och att de tar den chansen när det är en svag minister som bråkar. Batho har inte haft tillräckligt stöd i någon falang inom partiet för att kunna försvara sig när hon nu öppet trotsat sin regeringschef.

De gröna klagar högt. De väljer att sitta kvar ett tag till i regeringen men ingen blir förvånad om de lämnar sina två taburetter i höst när budgeten ska behandlas i parlamentet. Socialisterna och de gröna går inte i takt, särskilt inte i miljöfrågan där bland annat de grönas krav på en koldioxidskatt avvisas av socialisterna.

Socialisterna har gjort sitt val. I en tid när budgeten måste stramas åt har partiet satsat på bekämpning av arbetslösheten och vissa pengar till skolan. Det gäller att visa siffror på minskad arbetslöshet redan vid årsskiftet. Miljön får inte samma prioritet. Det är ändå anmärkningsvärt att besparingarna inom miljöministeriet är så påfallande stora. Inget annat ministerium utsätts för så stora nedskärningar.

Francois Hollande är ingen grön socialist. Han är en klassisk industrisocialist. Hans resa under senare år har varit att närma sig mitten i det politiska landskapet. Han betecknas nu i Frankrike snarare som socialliberal än socialdemokrat.. För fem år sedan var han socialist. Hans fagra ord i valrörelsen om att satsa på miljön visar sig lika tomma som Nicolas Sarkozys i valrörelsen 2007. Frankrike har märkbart svårt – oavsett höger eller vänster – att ompositionera sig från klassisk industripolitik till att tänka nytt  kring hållbara lösningar på utmaningarna kring klimat och miljö.