Den monarkiska republiken gläntar på sina hemligheter

Den monarkiska republiken gläntar på sina hemligheter 150 150 Tomas Lindbom

Just nu pågår en mycket intressant dokumentärserie i tre delar på France 5, statstelevisionens mest intellektuella kanal. Den öppnar lite diskret på förlåten till en värld som vanliga fransmän aldrig får kännedom om. Vad händer när regeringen en gång i veckan, från kl 10 varje onsdag, träffar republikens president i Elyséepalatset. Dokumentären har inte kunnat avslöja så mycket men tillräckligt mycket för att vi tittare ska förstå på ett djupare plan hur sluten denna värld är.

Frankrike har i dag förmodligen världens starkaste president i en demokrati. Och denne president lever som en monark och ger fransmännen den pompa och ståt som den möjligen saknar från en guldbeprydd monark. Ett stort mått av hemligheter omsluter honom. Han – det har hittills bara varit män på posten – förväntas avgöra stora frågor där olika fraktioner inom regeringen eller parlamentet bekämpar varandra. Men han ska heller inte beblanda sig i de små frågorna. Ett aktuellt ärende som handlat om utvisning av en romsk ung kvinna har rört upp känslorna i Frankrike. Hollande tog ställning i frågan. Många menar att han som president inte skulle ha gjort det. Nu måste han i fortsättningen ta ställning i en rad olika sakfrågor som han i sin upphöjdhet inte borde befatta sig med. Han har en premiärminister och fackministrar i en regering som bör ta ansvar för det dagliga arbetet. Presidenten svävar i de högre luftlagren och visar vägen med ställningstaganden bara i de principiella frågorna. Francois Hollande klarar det inte riktigt och det gjorde inte heller Nicolas Sarkozy som kallades för hyperpresident. En ny tid med en allt intensivare mediabevakning och ständiga debatter i de sociala medierna tvingar lätt presidenten in i ett tillstånd av ständiga uttalanden.

Rådsmötena i Elyséepalatset på onsdagarna är strikt formella. Minstrarna träffas kl 9.30 i ett förrum till samlingssalen där de bjuds på kaffe och croissanter. Där småpratar de med varandra och ger också ibland varandra elaka kommentarer. Minstrarna tävlar ständigt med varandra om att stiga i respekt hos presidenten, hos varandra och hos allmänheten. Samtidigt får premiärministern audiens hos presidenten i dennes tjänsterum en bit ifrån.

Några minuter före 10 förs ministrarna in i samlingssalen av uniformerade tjänare som det finns gott om i presidentpalatset. Prick klockan 10 träder presidenten in i salen åtföljd av premiärministern. En av tjänarna med högre status ropar ut presidentens ankomst. Alla reser sig upp. Precis som i en fransk skolklass när läraren kommer in i klassrummet.

Alla har sina bestämda platser utefter de avlånga bordet. Alla är placerade i statusordning. I mitten sitter presidenten med premiärministern mittemot sig. Det berättas om hur Nicolas Sakrozy uppförde sig när Jacques Chirac var president och Jean-Pierre Raffarin premiärminister 2002-05. Sarkozy ansåg att han borde ha blivit premiärminister vid det tillfället. Han var dock placerad bredvid presidenten. När premiärministern hade ordet tilltalades presidenten av Sarkozy som oupphörligt viskade i presidentens öra. Detta för att störa Raffarin och för att presidenten inte skulle kunna  lyssna på Raffarins dragningar av olika ärenden. Det skulle i sin tur leda till att andra ministrar tänkte att “om presidenten inte lyssnar på sin premiärminister beror det på att han inte bryr sig om honom. Kanske borde Sarkozy istället bli hans ersättare på posten.”

Under rådsmötena skickar ministrarna lappar till varandra. Det kan vara allt från att be varandra om personliga förmåner, kritisera varandra för utspel som provocerat eller för att skoja med varandra. Lapparna cirkulerar hela tiden. Alla följer med intresse vem som slutligen kommer att ta den och läsa den och om lappen kommer tillbaka med ett svar. De flesta ministrar lyssnar däremot förstrött på dragningarna. Det är viktigare att nå resultat med sina olika önskemål som framförs via lappar till någon kollega.Dessa lappar får inte passera presidenten. Han har rätt att läsa vad det står på lapparna och det är förstås inte så bra.

Fram tonar en bild av det monarkiska Frankrike. Alla ministrar som rör sig kring överhuvudet, presidenten, arbetar ständigt på att stärka sin ställning på andras bekostnad. Det går till och med så långt att vissa ministrar efter ett rådsmöte dröjer kvar extra länge i garderoben innan de tar på sig ytterrock och går ut till det väntande pressuppbådet. Kommer någon sent ut ur palatset kan journalisterna kanske tro att han eller hon haft ett privat samtal med presidenten.

Presidenten kan inte uppträda som en kamrat bland kamrater. Jacques Chirac hade svårt med detta. I början av sin mandattid kunde han hälsa på en vän i regeringen med ett kindpussande när han steg in till ett rådsmöte. Det måste han sluta med. Han kan inte heller säga du till sina gamla vänner. Alla tilltalar honom med “Monsieur le president”. Allt beror på att han inkarnerar en institution. Han är inte längre Nicolas Sarkozy eller Francois Hollande. Respekten för konstitutionens  symboler är stark i Frankrike.

Franska folket störs om presidenter bryter mot denna ordning. Sarkozy ansågs för nonchalant mot republikens principer. Hollande liksom för övrigt den andra socialistpresidenten Francois Mitterrand, har trots allt varit bättre på detta. Det är en ödets ironi att högerpresidenterna förefallit vara mer folkliga än vänsterns.

Inget får läcka ut från rådsmötena på onsdagar utom de formella beslut som fattas. Regeringens talesman håller presskonferens och meddelar pressen besluten och kan också ge politiska kommentarer. I den nuvarande regeringen är det den unga Najat Vallaud Belkacem som också är kvinnominister. Det händer även att presidenten talar till pressen efter ett onsdagsmöte om någon mycket stor fråga behandlats.

Om det förekommit diskussioner, om några ministrar råkat i gräl ska det aldrig komma till allmänhetens kännedom. Nu har några historiska händelser uppdagats genom denna dokumentär. En minister för tio år sedan tog till och med bilder med en liten kamera när han satt på mötena. Strikt förbjudet förstås. Men nu har de visats i teve. Inga stora avslöjande men ändå. Stillbilder från rådsmötena. En chockerande öppenhet.

4 comments

Leave a Reply

Your email address will not be published.