Monthly Archives :

december 2013

Arbetslösheten fortfarande hög
Arbetslösheten fortfarande hög 150 150 Tomas Lindbom

Nu har novembersiffrorna för arbetslösheten i Frankrike kommit. Arbetslösheten har åter ökat, nu med 17 500 personer den senaste månaden och därmed utraderas nästan helt minskningen på cirka 20 000 personer under oktober.Frankrike har en total arbetslöshet på 10.5 procent och en ungdomsarbetslöshet (under 25 år) på knappt 25 procent. Ungdomsarbetslösheten har minskat något under de senaste månaderna.

Det går som bekant att bevisa allt med statistik. Högeroppositionen menar att den lilla minskning som vissa månader kan uppvisas beror på statliga stödåtgärder och att antalet anställda som inte är bundna till kortare perioder eller projektanställningar är fler och tillfälligt putsat siffrorna.Regeringen kan peka på att ungdomsarbetslösheten minskat något och att arbetslösheten åtminstone inte ökar längre.

Det stora problemet, menar alla eknomer, är att tillväxten är noll. Och förutsägelserna för 2014 ser dystra ut. Även om tillväxten blir 1 procent räcker inte det för att minska arbetslösheten. Det behövs en tillväxt på flera procent för att så ska ske.

Vad gör då regeringen? Den har att ta hänsyn till en för stor statsskuld som måste hållas i schack med skattehöjningar och åtstramningar i de offentliga finanserna. Men det är omöjligt att strama åt så mycket och höja skatterna så mycket att det går att minska statsskulden. Ingen tror heller längre att den kommer att minska.

Regeringen försöker också stimulera tillväxten genom lättnader för företagen. Men det finns en gräns för vad som är acceptabelt för de anställdas trygghet och för vad de fackliga organisationerna kan acceptera.

Tillväxten måste komma utifrån och ge en skjuts åt fransk ekonomi. Vidare måste samarbetsklimatet bli bättre i landet mellan arbetsgivare och arbetstagare. De politiska partierna måste göra fler överenskommelser  mellan varandra över blockgränserna för att skapa mer långsiktiga förutsättningar för arbetslivets parter. Sådana lösningar är delvis orealistiska i dag. Det råder en konfrontationskultur i Frankrike som det är svårt att förändra. Kanske kommer verkligheten på sikt att leda till ett nytänkande. Francois Hollande har under sina snart tjugo månader vid makten lyckats få arbetsmarknadens parter att ingå en och annan avgörande överenskommelse som skapat ett ökat lugn ute på arbetsplatserna.

Francois Hollande vet att han måste vända kurvan för arbetslösa i god tid före 2017 års val. Många trodde för ett halvår sedan att han inte hade ens den tiden på sig. Opinonssiffrorna dalade betänkligt och det blåste stormbyar i det politiska Frankrike. Nu är det lugnare. Folk har vant sig vid att ha en impopulär president. Regeringen sitter trots allt rätt säker när 2013 går över i 2014. Kanske rider Hollande ut stormen och kanske kan han nästa eller nästnästa år få den draghjälp av en internationell konjunkturuppgång som han behöver.

Det ser illa ut med ekonomin i Frankrike men det hade kunnat se värre ut för den politiska majoriteten i landet. Hollande lär inte fira med champagne på tisdag kväll. Men han kan ta sig ett glas och säga till sin omgivning att vi åtminstone hållit stången mot det fullständiga kaoset som många anade skulle komma under det år som gått. Gott nytt år!

Joyeux Noël i Frankrike
Joyeux Noël i Frankrike 150 150 Tomas Lindbom

Julafton går mot kväll. De svenska hemmen har redan organiserat allt för helgen. Granen är klädd och lagts ut på Facebook för beskådan av vänskaran. Matinköpen är avklarade liksom julklapparna. Affärerna stänger ju klockan 15. Därefter inställer sig julfriden i de flesta hem.

Så icke i Frankrike. Paris och andra större franska städer på eftermiddagen och kvällen den 24 december är en galen dag. Folk rusar som besatta i och ur affär för att göra sin julklappsinköp. Och de som arbetar till kl 18 har det extra brått. Julafton är den dag då livet går vidare som vanligt på arbetsplatserna. Allt ska samtidigt förberedas för julen och dessutom ska den firas sent på kvällen med middag och julklappsutdelning.

I svensk teve talar julvärden Petra Mede till oss redan mitt på eftermiddagen. Kalle Anka kommer inte i all hast utan verkar förberedd sedan förra julen. Och nog är det väl i allmänhet favoritrepris på det mesta. I fransk teve fortsätter de intellektuella samtalen in i det sista. Jag slår på france5 kl 17.48 då C´est dans l ´air som vanligt börjar sin entimmessändning med fyra experter som analyserar en samhällsfråga. Ikväll handlar det om julen – trots allt – men naturligtvis ur en intellektuell och psykologisk aspekt. Vad händer med barn som tidigt får sin egen läsplatta? “De autonomiseras från sina föräldrar”, säger en psykolog i studion. Tre andra experter och programledaren nickar instämmande. I Sverige har familjerna för länge sedan tömt den tredje snapsen och har inte en tanke på att problematisera barnens användning av elektroniska prylar när de små gräver fram smartphones och paddor i paket under granen.

Så småningom kommer franska pappa och mamma också hem från sina jobb och från affärerna. Om några timmar, kanske vid nio- eller tiotiden på kvällen kan flaskorna öppnas och det kan skålas för julen. Autonomiserade eller inte leker även franska barn med elektroniska prylar.

Nu är det äntligen dags också för mig att önska mina läsare av denna blogg en god jul. Mina inlägg kan också läsas i en smartphone och på läsplatta. Oavsett ålder på läsaren! Joyeux Noël!

Borgmästarvalet i Paris styr snett för högern
Borgmästarvalet i Paris styr snett för högern 150 150 Tomas Lindbom

I mars är det kommunalval i Frankrike. Det är med spänning som politiskt intresserade i landet – och de är många – ser fram emot detta val. Av flera skäl. Det som skapar stort intresse är valen av borgmästare i de stora städerna, särskilt i Paris. Det är kända ansikten, ofta från rikspolitiken, som samtidigt söker en åtråvärd borgmästarpost. Den som blir högsta politiska ledare i Paris kan bli det i hela nationen. Se bara på Jacques Chirac!

Alla räknar med ett katastrofval för socialisterna i kommunalvalen. Det går i princip alltid dåligt för regeringspartiet i kommunalvalen. De ger gemene fransman chansen att uttrycka missnöje med president och regering och missnöje är det som fransmän visar mest inom politiken. På något märkligt sätt samlar sedan nationen ihop sig när det kommer till presidentval och val till nationalförsamlingen. Då kan samma president få förnyat förtroende fast han varit uträknad i alla mellanval och i alla opinionsundersökningar under de fem år han regerat.

Socialisterna fasar alltså för det kommande kommunalvalen. Men kan ändå räkna med en och annan framgång och sker det – som det kan verka – i en eller två stora städer kan resultatet av valen förklaras som klart godkänt. Vem undersöker i hur många småstäder som socialisterna gått tillbaka? Paris kan mycket väl bli en framgång för det regerande partiet tack vare en duktig kvinna med fokus på lokala frågor och en utmanare till höger som lyckas skapa maximal oreda inom sin egen partigrupp.

Det handlar om Anne Hidalgo, en spanskättad kvinna som flyttade till Paris i vuxen ålder men blev hängiven huvudstaden. Hon byggde först upp sin karriär i 15:e arrondissemanget, ett prydligt medelklassområde med i huvudsak bostäder i södra Paris. År 2001 valdes Betrand Delanoë till borgmästare i staden och hon blev hans närmaste politiska medarbetare. De har varit ett strävsamt par under drygt tio år med stora insatser för att göra staden grönare. Nu är det dags för arvtagerskan att ta över, tänker socialisterna i Paris.

Hidalgo gör ett sympatiskt intryck i intervjuer. Anses duktig och gjorde intryck på parisarna när hon för ett år sedan tackade nej till en ministerpost i regeringen för att istället kandidera som borgmästare i Paris. En kandidatur som inte alls är så lätt att omvandla i seger. Hidalgo kände redan för ett år sedan till risken att parisarna röstar på en kandidat som inte representerar regeringspartiet. Dessutom har UMP, den franska högern, tydligt talat om att de nu vill återta borgmästarposten i den franska huvudstaden. Högern har med undantag för tiden med Delanoë alltid regerat Paris.

UMP har satsat på det unga stjärnskottet Nathalie Kosciusko-Morizet som alltid kallas NKM med fransmännens förkärlek att förkorta politikernamn med deras initialer. Hon var miljöminister under Sarkozys år vid makten. Hon anses briljant. Snabbtänkt och modern i sin framtoning. En typ som inte alls fungerar i de katolska delarna av Frankrike eller i de områden där Nationella fronten är stark. Hon är tvärtom hatad av den extrema högern som urtypen för det som kallas för bobo, bourgeois bohème, gruppen urbana medeklassmänniskor som har pengar, gillar affärer men samtidigt är radikala i samlevnadsfrågor. En avskyvärd grupp sedd med Nationella frontens ögon.

NKM borde fungera bra i Paris och hota socialisterna som i Frankrike är mycket mer bobo än socialdemokraterna i Sverige. Socialisterna i Paris har verkligen framgång hos många av dessa välmående medelklassväljare och har en profil sociologiskt sett som påminner om miljöpartiets i Stockholm. Nu är problemet NKM personligen. Trots hennes lämpliga profil lyckas hon varje veckan under den begynnande valkampanjen trassla till det för sig. Hon hamnar framförallt i konflikter med sina egna kandidater på vallistorna. Hon har ingått allians med partiet Modem vars ledare röstade på Hollande i presidentvalets andra valomgång. Det borde ge henne många marginalväljare till sitt läger. Men samtidigt retar hon upp andra kandidater som anser sig förfördelade. Hon ger intervjuer i rikspress där hon sågar vissa av sina egna och gör ett allmänt stökigt och nästan obehagligt aggressivt intryck.

Få vet förstås vad som händer internt. Kanske är hon utsatt för utpressning av kollegor som inte utlovas tillräckligt fina poster. Men i media gör hon ett manipulativt intryck och det räcker för att ge Hidalgo försprång i opinionsundersökningarna. Frågan ställs: Om hennes egna kollegor inte verkar lita på henne, hur ska då parisarna kunna lita på henne som borgmästare?

NKM har dessutom svårt att nå ut med ett program som på ett avgörande och på ett lockande sätt skiljer sig från Hidalgos. I många avseenden påminner de om varandra. Hidalgo är mer social, hennes kulturpolitik sträcker sig till mer marginaliserade grupper. Men båda är gröna, båda är mer eller mindre  bobo (NKM mer!). Båda vill att staden ska stråla och locka till sig turister och vara en modern storstad som ger goda förutsättningar för småföretagande.

Det som avgör valet kan mycket väl bli det faktum att NKM är mer stökig och mindre trovärdig än Hidalgo. Flera stora personligheter i staden markerar nu sitt stöd för socialisten Hidalgo. Senast har hon fått stöd av stadens stora nattklubbskung som berömmer henne för att lyssna och engagera sig mer för Paris än sin motståndare. Swinging Paris är alltså på gång för att stödja en socialist. De mondäna smokingklädda nattklubbsdirektörerna slår på sin bling bling-belysning för att hylla en kvinna som står till vänster. NKM bör oroa sig för valutgången.

Georges Pompidou – en annan tid
Georges Pompidou – en annan tid 150 150 Tomas Lindbom

Ikväll visar fransk teve ett minnesprogram i serien Un jour – un destin över förre premiärministern och presidenten Georges Pompidou. Han var en populär politisk ledare i en tid när det gick bra för Frankrike.

I slutdebatten i den svenska valrörelsen 1966 framhäver två av de borgerliga partiledarna, högerledaren Yngve Holmberg och centerledaren Gunnar Hedlund, exemplet Frankrike. De konstaterar att det går bra i Frankrike och att det delvis beror på skattesänkningar som gjorts i landet. Pompidou var detta år premiärminister under Charles de Gaulles presidentperiod. Det skulle inte ske i en svensk valdebatt 2014.

Jag har nyligen sett ett gammalt teveklipp från ett nyårstal som Pompidou höll under sin presidenttid. Han räknar upp allt gott som sker i landet. Alla reformer som han genomfört under året. Han konstaterar till slut att det visst också finns problem och pekar på inflationen. Men han låter trygg på rösten och övertygar säkert de flesta tittarna om att regeringen även kommer att lösa det problemet.

Politik löste problemen i samhället. Om det var förvisso väljarna i både Sverige och Frankrike överens dessa gyllene år på 60-talet, Före oljekrisen 1974 och den därpå följande nedgången i hela Europa. Långsamt har vi vant oss vid att lita mer på oss själva än på samhällsinstitutionerna och på politikerna.

Det lär bli en nostalgikväll för de äldre franska tittare när de ser Un jour un destin om Georges Pompidou. En lärd humanist som blev politiker men som upprätthöll bilden av att franska ledare också är bildade män. Tillsammans med sin hustru höll han hov i Elyséepalatset med den tidens förgrundsfigurer inom vetenskap och kultur. Särskilt hustrun var oerhört konstintresserad och bildad på området.

Fransmännen har till skillnad från människor i de nordiska och anglosaxiska länderna kvar tron på att politiken åtminstone borde lösa samhällsproblemen. I dag är klyftan mellan politikernas förmåga och medborgarnas förväntningar och krav på politikerna större än någonsin. Francois Hollande är en annan typ av ledare än Pompidou. Mer praktisk, mer lik politiker i norra delen av Europa. Han är säkert mycket bättre rustad att lösa dagens problem än om Pompidou återuppstått och fått uppdraget. Men han lyckas ändå inte. Frankrikes gränser är för alltid sprängda. Den globala verkligheten tränger sig på oavsett vad franska ledare säger och det franska folket tror och hoppas. På 60- och 70-talen bildade politik, ekonomi och kultur en egen värld innanför Frankrikes gränser. Där regerade det franska folket med sina ledare. De ansåg att deras land var mittpunkten i Europa och de kunde nästan tro på det själva. I dag är uppvaknandet smärtsamt. Vi som ser på hoppas att insikten om den globala världens villkor – men också fördelar – definitivt tränger in i det franska medvetandet. Filmen om Pompidou ikväll kommer att bli intressant men den får inte bli ännu en anledning för fransmännen att drömma om att återupprätta en tid som för alltid är förbi.

Sarkozy kommer tillbaka
Sarkozy kommer tillbaka 150 150 Tomas Lindbom

Det börjar nu bli helt uppenbart. Nicolas Sarkozy kommer att ställa upp i nästa presidentval. Alla förutsättningar för att han ska bli högerns kandidat är nu uppfyllda. Han är målmedveten och inom ett år lär han presentera sin kandidatur.

Le Nouvel Observateur är en av Frankrikes politiska veckotidningar,  I sitt senaste nummer finns en intressant och välskriven analys av läget inom UMP.  Denna kartell av olika riktningar inom högern har stått ledarlös sedan valförlusten för arton månader sedan. På ett närmast farsartat sätt har två kandidater, Francois Fillon som var premiärminister under Sakozy, och Jean-Francois Copé slagits om makten i partiet. Ingen har segrat. Ingen person har klarat av att stiga fram ur kaoset efter Sarkozys nederlag. Alltså finns där en förutsättning för den gamle presidenten att återvända.

Francois Hollande och hans socialistregering har rekordlåga siffror i opinionen. Missnöjet med den nuvarande ledningen av landet är monumental. Det folk som avskydde Sarkozy har nu vänt sig bort från mannen som skulle skapa ett bättre styre med nya fräscha löften och en annan och bättre personlig framtoning. Stora delar av högern drömmer om att han ska komma tillbaka. Sarkozy har blivit fräsch och spännande igen för dem. På sikt kan han bli fräsch och spännande också för andra väljargrupper.

Marine Le Pen stjäl för närvarande röster från alla partier och för högern är det skrämmande att hon är så stark att hon skulle kunna bli den andra kandidaten i en slutlig batalj om presidentmakten – mot Francois Hollande. Detta får inte ske, tänker högern. Sarkozy kan slå Nationella frontens kandidat. Han gjorde det med eftertryck 2007 när han besegrade Marines far, Jean-Marie. Han borde klara uppgiften 2017 mot dennes dotter. Ingen annan högerkandidat har samma auktoritet för att lyckas i den uppgiften. Det är ytterligare ett skäl för Sarkozy att komma tillbaka.

Högern väljer inte sina ledare genom demokratiska val. UMP har planerat för ett primärval inför presidentvalet 2017. Men egentligen är sådana interna val onaturliga för högern. De önskar sig en ledare som stiger fram och drar med sig alla andra. Ett val blir på sin höjd en legitimering av en mans maktställning, inget annat. Sarkozy är den ende som inom UMP klarar av att kunna säga som den romerske kejsaren Caesar: Veni, vidi, vici – Jag kom, jag såg, jag segrade.

Nicolas Sarkozy sägs nu träffa sina partivänner, en efter en. Han har läst på om dem alla. Han lyssnar för första gången och han ställer till och med frågor, står det i artikeln i Le Nouvel Observateur. Ingen tror att han kommer att förbli så förbindlig i framtiden men människor smickras i stunden och särskilt av maktens män som är kända för att inte lyssna och behandla de flesta på ett överlägset och arrogant sätt.

Han kommer att fånga in den ena efter den andra för att så småningom ha sitt stall av underlydande politiker som kommer att bära fram honom till sin efterlängtade kandidatur som UMP:s ledare inför presidentvalet. Sarkozy är ett politiskt djur. Han kan inte leva som advokat med små affärer att sköta i Paris domstolar. Han kan ännu mindre stå ut med att skriva sina memoarer och hålla föredrag runt världen som Tony Blair eller Bill Clinton. Han behöver ständigt vara i den politiska hetluften; känna av laddningen i spelet om makten och delta i den.

Jag känner mig nu övertygad om att han kommer tillbaka. Säkert är inte att han vinner valet 2017. Han kan förlora i en andra valomgång. Men så långt bör han kunna gå. Vilken politiskt program kommer han att presentera? Det är ointressant. Han saknar program. Han väljer åsikt efter stunden. Han kan bli liberal, tolerant mot invandrare eller fortsätta sin hårdföra linje från perioden 2009 till valförlusten. Det beror på opinionen. Sarkozy är inte som de andra – åtminstone delvis låsta av sina egna värderingar. Han är fri som fågeln, totalt obesvärad av gamla löften och gamla åsikter. Han är egentligen den perfekta politikern för ett presidentstyre som det franska i ett övermedialiserat samhälle som västerlandet i vår tid.

  • 1
  • 2