mars 2014

Jag minns när boken Tyst vår kom ut 1962. Den var skriven av Rachel Carson och blev en väckarklocka i hela västvärlden med sin skrämmande profetia om en värld utan blommor och fåglar. En tyst vår och boven var bekämpningsmedlen som människor använde i naturen. I dag kan vi tala om disig vår och det handlar då om dammpartiklar i luften och en usel hälsomiljö i våra städer.

Jag tänker inte så mycket på föroreningarna när jag är i Stockholm och ändå bor jag nära Hornsgatan, en av de tyngst förorenade gatorna i Sveriges huvudstad. Men i Paris denna vår blir jag sannerligen påmind.

Först är jag bara glad. Temperaturen stiger för varje dag sedan jag anlänt hit. Det är nu 20 grader på eftermiddagarna. Människor går i bara skjortan eller i tunna linnen utan jackor och rockar. Uteserveringarna fylls snabbt. Alla ler mot varandra och pratar med varandra. Det är en uppsluppen stämning. Tänk att vi fått nästan sommar och ändå är det bara mars. Det är nog minst åtta grader varmare än normalt.

Efter ett par dagar kommer varningarna. I media uppmärksammas de. Det är oroande höga halter av dammpartiklar som är direkt skadliga för människans hälsa. Särskilt för äldre och små barn.

Jag tittar upp och märker att det är svårt att se långt bort. Eiffeltornet och andra byggnader försvinner nästan i ett dis. Det är dammpartiklar som utökas i omfattning när värmen stiger. Mätningar görs och parisarna får klart för sig att de eller vi som befinner oss här just nu lever i en farlig luftmiljö. Allergiker varnas, äldre och småbarn också. Egentligen bör dessa personer undvika att vara ute för mycket i luften samtidigt som det inte är bra att stänga in sig i sina lägenheter. Även ovädrad inomhusluft är dålig för hälsan.

Jag har precis kommit hem från en joggingtur i Tuilerieträdgården när jag inser att det inte var den bästa aktiviteten. Men jag befinner mig trots allt inte i någon av riskgrupperna. Jag lär klara av en vecka till i förorenad luft.

Miljödepartementet och de stora städernas politiska ledning fattar beslut om att försöka minska utsläppen under dessa dagar. Under helgen är all kollektivtrafik i Paris och de andra större städerna i Frankrike gratis. Alla som kan uppmanas att lämna bilen och åka kollektivt. Men det är en rekommendation som knappast får någon effekt. Bilister intervjuas i teve och säger alla att de måste ta bilen. Och trafikmätningar visar att det är en ytterst marginell minskning av trafikflödet trots gratis kollektivtrafik.

Jag fortsätter att leva som vanligt i Paris och det gör alla andra också. Men uppmärksamheten i media kring föroreningarna väcker frågor. Och det räcker att höja blicken och ta sikte på Eiffeltornet. Någonstans där i diset kan man möjligen skymta konturerna av Paris mest kända monument.

Den senaste veckan har Frankrike upplevt tre politiska affärer med juridisk koppling. Allt inträffar veckorna före de kommunala valen som genomförs söndagarna den 23 och 30 mars. Det måste sägas. Förtroendet för de politiska ledarna i landet är grunden rubbat. Franska väljarna tål mycket men frågan är nu om inte gränsen är nådd. Politiska bedömare talar om rekordstort röstskolk och kanske också fler röster på Nationella fronten.

Den franska eliten utbildas i ett fåtal skolor med höga ambitioner och ambitiösa läroplaner. Skolorna har skapats för att demokratin ska fungera bättre. De är gratis för att de ungdomar som är begåvade och vill ”tjäna republiken” ska kunna göra det oberoende av familjebakgrund och inkomst. De är öppna för alla oavsett kön och etniskt ursprung. Tanken är att dessa skolor ska medverka till att den franska demokratin med sitt betonande av de mänskliga rättigheterna och parollerna från franska revolutionen om frihet, jämlikhet och broderskap ska kunna upprätthållas.

Det är teorin. Men i praktiken visar det sig att studenterna i dessa skolor nästan uteslutande hämtas från de välbärgade miljöerna och från de familjer där pappa eller mamma gått samma skolor. Det skapas en kader som umgås med varandra, stöttar varandra och söker tjäna så mycket som möjligt på sin höga position i staten. Alla, långt ifrån, utnyttjar sina positioner inom statsförvaltning och politik för att dra egna fördelar eller fördelar för sitt parti. Det är förstås ett fåtal som kan misstänkas för någon form av ekonomisk brottslighet. Men när någon inom exempelvis ett parti misstänks för brott sluter hans eller hennes vänner i allmänhet upp på dennes sida medan de andra partierna förfasar sig.

Juridiken spelar en viktig roll i detta sammanhang. Domare och åklagare startar rättsprocesser, gör husrannsakan och kallar kända politiker att vittna eller åtalar dem. De utsatta politikerna misstror också juristerna. Det är en allmän uppfattning att juristerna styrs av den sittande presidenten och dennes regering med justitieministern som främsta företrädare. Ministerstyre är inte förbjudet i Frankrike. De domare som för ett år sedan beslöt att telefonavlyssna Nicolas Sarkozy har också rapporterat om denna avlyssning till den nuvarande socialistiska justitieministern som berättat för premiärministern och – förmodligen också för presidenten. Steget är inte långt för oppositionen att misstänka att höga jurister blir instrument för den sittande presidenten och hans regering. Misstron är alltid densamma oavsett vilka som styr landet och vilka som är i opposition.

I ett halvt sekel har makten i princip växlat mellan gaullister med stödpartier (senare UMP) å ena sidan och socialistpartiet å den andra. Konfrontationen mellan dessa politiska grupper har varit hård. Den har varit oförsonlig på ett rent politiskt plan vilket förstås kan gynna demokratin. Den har också varit oförsonlig i anklagelserna om olika politiska och juridiska affärer. De har varit så många och är i dag så många att få kan hålla reda på dem. Varje affär utvecklas till en kraftmätning mellan dessa block men den som står utanför konstaterar ganska snabbt att ingen är bättre än den andra. Väljarna inser efter hand att det är ett spel och misstron över att alla politiker skor sig och försöker utnyttja sin makt för egna intressen ökar. Sant eller inte sant. Överdrivet eller inte. Ändå är det alltfler fransmän som efter ett halvt sekel har känslan att dessa maktens partier drivs mer av egna intressen än av att försvara landets intressen.

Läget är just nu följande i den senaste affären om avlyssningen av Nicolas Sarkozy och hans advokat. Sarkozy misstänks för att ha försökt hjälpa en vän inom Högsta domstolen till en behaglig reträttpost i södra Frankrike efter det att han enligt uppgift läckt information till Sarkozy om affären Bettencourt där förre presidenten är misstänkt för att ha olovligen skaffat pengar till sin valkampanj 2007. Sarkozy har blivit avlyssnad för detta. Detta är ett dråpslag förstås mot högern (UMP) och mot Sarkozys drömmar om att kunna ställa upp som kandidat i nästa presidentval. Då startar högerns motoffensiv:  Är det sant att Sarkozy försökt göra detta? Nej ,det tror vi inte. Varför har domarna beslutat om avlyssning – även av hans advokat? Därför att domarna är vänster. Vi har inget förtroende längre för rättsapparaten. Vad vet Hollande? Han vet förstås allt och han sätter igång denna affär lagom före kommunalvalet.

Vänstern svarar: Det är upprörande att högern attackerar en oberoende rättsapparat. Vi har nu skapat en oberoende rättsordning i Frankrike. Däremot under Sarkozys tid var domstolarna beroende av honom. Domarna har rätt att avlyssna vem som helst och i vissa fall även en advokat.

Den franska politiska debatten kretsar ofta kring dessa politiskt-juridiska affärer därför att domare och den politiska ledningen har så band till varandra som ibland misstänks leda till korruption eller regelvidrig samverkan. Misstron är alltid stor. De politiska oppositionen minns hur den utnyttjade rättsapparaten när den var i majoritet och tror förstås att den nya majoriteten gör likadant.

Så vad säger då väljarna? De rasar mot överheten, mot Paris, mot eliten. När Marine Le Pen talar föraktfullt om UMPS som ett enda konglomerat av både höger och vänster (UMP+PS) så får hon många väljare med sig. Protesterna, raseriet mot makten i Paris har förmodligen sällan varit starkare. En makt som ständigt bråkar inbördes om sina privilegier och som inte levererar till folket det som folket frågar efter; ökad tillväxt, lägre arbetslöshet, ökad köpkraft och rent allmänt en tro på framtiden.

Nu väntar alla på kommunalvalen och på Europavalet i maj. Det är ingen vild gissning att fransmännen kommer att protestera genom att röstskolka i större utsträckning. Fler kommer förmodligen också att rösta på Nationella fronten. Kommer de här signalerna att påverka de stora partierna? Den nya majoriteten i landet försöker nog att bland annat tydligare separera den politiska makten från den juridiska. Det finns visst hopp om att granskningen av dess fem år vid makten kommer att innehålla färre inslag av rättsröta och skamliga affärer. Men så sent som för ett år sedan fick budgetminstern avgå på grund av penningtvätt för egna syften. Så det är klokt att inte hoppas för mycket.

UMP är i en djupare kris. Den har en ledarkris och den lever nu med tre pinsamma affärer som ännu inte är utredda. Det raseri med vilket partiets ledning nu angriper domstolarna och den socialistiska regeringen visar bara att UMP närmast slåss för sin politiska existens. Det finns många som hoppas att partikartellen UMP slås i spillror. Den som hoppas mest på det är Marine Le Pen. Och hon kommer att göra allt hon kan vid vårens två val för att lyckas i sitt uppsåt.

Först avslöjade tidningen Le Point en affär där UMP-ledaren Jean-Francois Copé kopplades till ett företag som sålde tjänster till partiet UMP och fick rejält betalt, mycket mer betalt än vad som verkade rimligt. Så kom några dagar senare affären med Patrick Buisson, Nicolas Sarkozys främste rådgivare i Elyséepalatset under främst åren 2011 och 2012, som systematiskt avlyssnat sin chef och flera ministrar i regeringen utan deras vetskap. Och nu i dag skriver tidningen Le Monde om en ny korruptionsskandal under uppsegling. Även denna gång  är Nicolas Sarkozy i blickfånget.

Denna nya affär har sitt ursprung i misstankar om att Nicolas Sarkozy fått ekonomiskt stöd av Libyens president Muammar Khadaffi inför valrörelsen 2007. Dessa misstankar om korruption har föranlett två jurister att från 2013  telefonavlyssna Sarkozy, två ministrar som under olika perioder var inrikesministrar i dennes regering 2007-12, och även Sarkozys advokat Thierry Herzog.

Avlyssningen har samtidigt väckt misstanken att en mycket hög tjänsteman i Högsta domstolen försökt skaffa sig en eftertraktad reträttpost i soliga Monaco mot att han uppenbarligen läckt information om utredningen av Sarkozys eventuella inblandning i en annan affär; Liliane Bettancourt-affären. Denna affär har varit en följetong i media i flera år.  Sarkozy har bland annat delgivits misstankar för att på olaglig väg ha tagit emot kontanter av Frankrikes rikaste kvinna, Liliane Bettancourt, återigen  för att  bekosta valrörelsen 2007. De mest spektakulära inslagen i den affären har varit att polisen gjort husrannsakan hemma hos Sarkozy och att han en natt greps och kördes till Bordeaux för att där inställa sig till förhör hos åklagare.

Det finns anledning att ställa sig en rad frågor kring dessa tre affärer. Frågorna rör politik, juridik och moral. Men frågorna formuleras olika beroende på vem som ställer dem. Högern ser i dag gärna en konspiration av åklagare som varit i konflikt med Sarkozy under hela hans politiska karriär och särskilt under presidentåren och den nuvarande politiska ledningen i landet. I det centralistiska Frankrike är det inte orimligt att anta att åtminstone nuvarande inrikesministern, Manuel Valls, har varit medveten om och kanske också godkänt avlyssningen av förre presidenten, hans ministrar och hans advokat. Kanske har också Francois Hollande haft ett finger med i spelet. Så tänker i alla fall högeroppositionen. För vänstern är frågorna av moralisk art. Hur kunde Sarkozy och hans högerregering på ett så skamlöst sätt åsidosätta alla goda principer för regerande? Sarkozy har genom sina affärer kommit att kasta smuts över staten och statens uppdrag.

Vem drar nytta av dessa affärer? Det är den sorgliga frågan som också måste ställas. Inte vänstermajoriteten i alla fall. Det kanske avslöjas en affär nästa vecka som kastar smuts över den nuvarande regimen. Det räcker att påminna om Cahuzacaffären som bara är ett år gammal och som visade att den minister hos Hollande som skulle verka för en sund skattemoral själv placerat egna pengar olovligen i skatteparadis. Nej, antidemokrater och extrempartier tjänar på affärerna. Antidemokrater som vill ha lågt valdeltagande i de stundande kommunalvalen och ett parti som Nationella fronten som nu kan sitta på första parkett och se hur de etablerade partierna gör bort sig.

Cynikerna blir också fler i Frankrike. Det är lätt att bli cynisk när den ena affären avlöser den andra. Och att ingenting händer. När ska politiken tvättas från denna korrupta kultur? Knappast förrän en ny politikergeneration tar över och de politiska institutionerna reformeras. Så måste det bli. Och låt det ske innan Nationella fronten drar ännu fler fördelar av det korrupta läget i landet.

Knappt har jag hunnit publicerat mitt senaste blogginlägg om ledarkrisen inom den franska högern, UMP, förrän nya händelser visar hur djup krisen inom partikartellens är. Patric Buisson, ex-presidenten Nicolas Sarkozys främste rådgivare under den senare delen av dennes femåriga mandatperiod, har avslöjats med att i smyg avlyssna samtal med presidenten och med ministrar i regeringen med en diskret bandspelare. Nu är delar av dessa inspelningar ute i offentligheten genom bland annat veckotidningen Le Point (höger) och satirtidningen Le Canard Enchaîné.

Le Point som alltså gäller för att vara ett  välvilligt tidningsorgan till UMP har gjort två stora avslöjanden. Först artiklarna om partiledaren Jean-Francois Copés tvivelaktiga affärer att tjäna pengar på tjänster åt UMP under senaste valrörelsen. Igår dessutom avslöjandet om Patrick Buissons avlyssningsverksamhet. Det rör sig om omfattande avlyssning. Det som kommer allmänheten till känna är till exempel innehållet i de samtal i en mycket trång krets av rådgivare och med Sarkozy närvarande där det avslöjas hur presidenten tänkt kring en eventuell regeringombildning under mandatperioden. Många förflugna ord och nedsättande kommentarer av ministrar om andra ministrar  har fastnat på banden. Samtal under möten i Elyséepalatset har spelats in men också samtal som skett under promenader i Paris.  Till Buissons försvar ska sägas att han själv också visat upp sin smutsiga byk  med egna nedsättande värderingar. Ministrar som  Brice Hortefeux och Michèle Alliot-Marie – båda under en tid inrikesministrar – har nedvärderats av honom. Michèle Alliot-Marie har till exempel av Buisson kallats för en ärkenolla.

Patrick Buisson är inte vem som helst. Han var tidigare redaktör för tidningen Minute som var högerextrem och stod nära Front National. Han kom sedan att ansluta sig till UMP och blev alltså Nicolas Sarkozys främsta rådgivare när politiken las om 2009 och presidenten sökte vinna väljare genom en mer invandrarkritisk inriktning av sin politik. Buisson hade inte ändrat uppfattning utan bara tillhörighet rent partipolitiskt. Han fick låna Sarkozys öra i särskilt hög utsträckning till många mer moderata högermäns ilska. Under valrörelsen 2012 gjordes den mer liberala Nathalie Kosciusko-Morizet till talesperson för presidenten men det var Buisson som ritade upp linjerna för hur politiken skulle presenteras för väljarna. Sarkozy lär också ha lovat Buisson att NKM inte skulle få påverka politikens innehåll. Hon var bara en lämplig affischfigur för att på något vis paketera de högerradikala åsikterna i en lite mer tilltalande form.

Inom UMP lär det nu råda kaos. Ledarkrisen kring Copé lever vidare och nu detta med Buissonaffären. Många av dem som Sarkozy velatl samla omkring sig för en politisk comeback vet nu vad denne expresident egentligen tyckte och tycker  om dem. Inte alltid smickrande, kan man läsa i utdragen från banden. Och inte särskilt bra i tider av valrörelse. Om knappt tre veckor är det val i hela Frankrike till 36 000 kommuner. Vilken usel tajming för UMP

Det började arta sig för den franska högerkartellen, UMP, inför kommunalvalen senare i mars.Lite bättre stämning. Tecken på vissa framgångar i de kommande kommunalvalen enligt opinionsmätningarna. Men så drabbas UMP av en ny skandal. Och i stormens öga finns partiledaren, Jean-Francois Copé.

Jean-Francois Copé är inte bara partiledare. Han är också genom nära medarbetare involverad i ett företag som tjänat pengar på att sälja event- och uthyrning av lokaler till främst Nicolas Sarkozy under valkampanjen 2012. Veckotidningen Le Point har graverande uppgifter om sockrade fakturor som UMP fått betala.

Ingenting är ännu bevisat. Uppgifterna i Le Point ska granskas och Jean-Francois Copé är angelägen att visa öppenhet med alla siffror från företaget i fråga. Men han går ett steg längre och vill också ha lagändringar. Hans agerande bär mindre spår av klokskap och mer av stress.Han vet också att han för  ett år sedan lyckades få medlemmar och sympatisörer att ställa upp med åtskilliga miljoner euro för att rädda partiets ekonomi. Vad säger de givmilda medlemmarna om dessa fakturor som Le Point påstår är orimligt höga i förhållande till de tjänster som företaget utförde under valrörelsen?

Copé verkar djupt oroad över sin situation. Han inser förstås att hela hans ställning som ledare  för UMP kan vara i fara och därmed hans möjligheter att fortsätta sin politiska karriär. Därför överreagerar han i sina ansträngningar att rentvå sig inför media. Han har heller inte fått särskilt mycket stöd av sina partikamrater. I folkopinionen har han redan en svag ställning. Han är förmodligen den minst populära av alla framträdande franska politiker. Han anses av gemene man vara självupptagen och arrogant. Han uppfattas som en politiker som först tänker på sin egen position i politiken och långt därefter på landets bästa.

I ett politiskt program på fransk teve idag framkastade Christophe Barbier, chefredaktören för veckotidningen L´Express, en intressant hypotes. Tänk om Nicolas Sarkozy, när han kastar sig in i politiken igen och deklarerar sin kandidatur till presidentvalet 2017, förklarar att han inte representerar UMP. Tänk om han bygger ett nytt parti. Ett parti som saknar historia och därmed slipper leva med diverse smutsiga affärer i det förgångna. Något nytt och oprövat men med en ledare som redan varit president och som så många borgerliga väljare drömmer om att få se återigen i Elyséepalatset.

Den franska högern byggs inte i första hand kring idéer utan kring en karismatisk ledare. I Sverige med sin parlamentarism vore det självfallet otänkbart. I Frankrike är tanken vågad men inte absurd. Hur många av de främsta högerpolitikerna skulle överge UMP för ett parti som skapas av Sarkozy? Förmodligen ganska många. Skulle det räcka för att vinna ett presidentval? Kanske inte troligt men möjligt. Och skulle Sarkozy som vald president sedan få UMP att stödja honom  i det parlamentsval som skulle hållas några veckor efter presidentvalet? Ja, varför inte.

Fransk politik innehåller ofta dramatiska vändningar. UMP har kört fast. Har inga ledare, ingen politik och det förekommer affärer som stinker. Framförallt är motsättningarna inom UMP svåra att lösa. Affären med Copé och hans sockrade fakturor kan bli droppen som får bägaren att rinna över. Partiets trovärdighet är ifrågasatt i grunden. Något radikalt annorlunda måste ske för att den franska högern ska kunna bli ett alternativ i kommande president- och parlamentsval.