Franska vänstern i kris

Franska vänstern i kris 150 150 Tomas Lindbom

Våren 2012 jublade den franska vänstern eller åtminstone det stora partiet, Parti Socialiste. Den övriga vänstern ställde upp i den andra valomgången för att Francois Hollande skulle få sin majoritet i valet. Valet till nationalförsamlingen gav PS en egen majoritet och dessutom stöd från gröna ledamöter i församlingen och ett något mer reserverat stöd från kommunister och vänsterpartister. Nu är bilden en annan. Den nuvarande premiärministern Manuel Valls konstaterade för några dagar sedan att vänstern håller på att dö. Hur kan det gå utför så fort?

En enkel förklaring är förstås att landet befinner sig i en ekonomisk kris. Fransmännen är  till och med mer missnöjda än de normalt brukar vara. En näraliggande förklaring är att presidenten och hans regering, i varje fall fram till och med kommunalvalet i mars i år, inte tagit itu med problemen. Den ekonomiska krisen har tvärtom fördjupats under Hollandes två första år vid makten.

Men problemen är djupare än så. Den utveckling av den reformistiska vänstern i Nordeuropa har nu kommit till Frankrike. Den konflikt som Göran Persson tog i Sverige på 90-talet och som Gerhard Schröder tog i Tyskland för tio år sedan har nu blivit akut inom det franska socialistpartiet.

Det är inte så konstigt att liberala socialister (en märkligt ordsammansättning) som Manuel Valls inte uppträtt på den politiska arenan förrän nu. Frankrike har en djup tradition av att vara bärare av en antikapitalistisk nationalism som även präglar högern och i särskilt hög grad den typ av höger som bär Nationella fronten. Frankrike har visserligen bejakat marknadsekonomi och de små företagens överlevnad. Men storföretagen har haft en koppling till staten som tagit sig uttryck i ett förväntat nationellt ansvar. Ett franskt storföretag tillverkar sina produkter i Frankrike, helst med franska anställda. Dessutom är det inte främmande för det politiska etablissemanget, särskilt vänstern, att nationalisera företag. Den fria marknadsekonomin i Frankrike är omgärdat av principer och regler och av folkets misstänksamhet vilket gör det betydligt svårare för den politiska vänstern att ta steg framåt i en globaliserad och mer marknadsorienterad/konkurrensutsättande marknad.

Nu har Socialistpartiet i regeringsställning tagit ett avgörande steg in i den epok av socialliberalism där SPD, Labour och de skandinaviska socialdemokratiska partierna befunnit sig sedan länge. Det finns naturligtvis vänsterflyglar också inom dessa länders partier men de sprattlar tämligen hjälplöst och får inget avgörande inflytande på politiken. De är säkert fler bland gräsrötterna men väljarna skulle straffa de vänsterpartier som i dag gör anspråk på att vara stora och kunna bli regeringsbildande.

Det franska socialistpartiet har fortfarande sin identitet bland sina kärnväljare i en socialism som är svår att genomföra i konkret vardagspolitik. Francois Hollande får därför inte bara partierna till vänster om sitt eget emot sig. Han skapar spänning inom partiet och har svårt att formulera en ideologisk hållning för sin pragmatiska socialliberalism eller socialdemokrati. Han låter i de rättrogna socialisternas öron som en högerman som dessutom svikit många som röstade på honom 2012. “Vi trodde att han var vänster och skulle öka den sociala rättvisan i landet men han gör tvärtom”.

Manuel Valls säger alltså att vänstern håller på att dö. Det är oklart vad han menar. Kanske tror han att hans politik är vänster i någon mening. Principerna finns där, tänker han, men vägen till målet går via åtstramning, en utbudsekonomi och ökade krav på löntagarna i form av höjd pensionsålder, förlängd arbetstid inom den offentliga sektorn. Alltså krav som vänstern i alla år motsatt sig, såväl PS som de fackliga organisationerna.

Eller så menar Valls att vänstern helt enkelt är död. Det går inte att i dag driva socialistisk politik som förr. Det går inte att minska löneklyftorna i ett land därför att ett land inte styr sig självt utan är en del av en global verklighet. Om han tänker så, är han naturligtvis i en mening en trojansk häst inne i partiet. Men han är den ende av socialistledarna som får höga opinionssiffor i dag. Dessutom är nästan alla ministrar och andra ledande socialister inne på samma linje. De verkar inte omfatta visionen om ett Frankrike där en vänsterregering kan öka reformtakten och minska klyftorna inom landet. Jo, de säger det när de håller vackra tal men allt de gör konkret går i en annan riktning.

Den som är optimist kan invända att det nu handlar om ett krisläge där vilken regering som helst måste minska budgetunderskottet, dra ner landets skulder mot omvärlden och få ordning på tillväxten i fransk ekonomi. Därefter kan en vänsterregering på nytt börja driva en rättvis fördelningspolitik. Men fan tro´t. När ska det ske? Och hur? Med en europeisk integration och med ett finanskapital med långt större muskler än ett medelstort land som Frankrike.

Det vore intressant att veta vad Manuel Valls innerst inne tänker om socialismens framtid. Det är faktiskt inte samma sak som att vilja att partiet vinner nästa val. Pierre Moscovici, tidigare finansminister, brukar göra vassa analyser. Han säger nu till tidningen Le Monde att partiet i tio år sopat alla problem under mattan och bara ägnat oss åt frågan vem som ska bli partiets presidentkandidat.

Vänster i dag är något annat än igår. Den når redan framgångar – utanför det stora socialistiska eller socialdemokratiska partiet – som en kulturradikal rörelse med drag som kamp för en förbättrad miljö, feminism och antirasism. Som en kamp mot unken nationalism. Men en sådan vänster måste öppna sig för världen genom att riva murar och tillåta mindre av regleringar. En form av liberal vänster om man så vill.

“Jag fick tillträda mitt ämbete för sent,” säger den nyvalde generalsekreteraren i partiet, Jean-Christophe Cambadelis. Han är en gammal trotskist som idag blivit  socialdemokrat och en man med ett knivskarpt intellekt. Frågan är vad han menar med att få tillträda för sent. Han menar förmodligen i första hand att han kunnat minska en del av spänningarna mellan regeringen och fotfolket inom partiet som uppstått under de senaste två åren. Kanske menar han också att de frågor som bränner i dag bland radikala yngre människor, också i Frankrike, handlar om det som det gröna partiet fångar upp. Miljö och antirasism. Även feminism. Det växer fram grupper i det franska samhället som är radikala och som påminner om de grupper vi ser i Sverige. De svenska socialdemokraterna har missat tåget för länge sedan. Kanske menar Cambadelis att de franska socialisterna som attraherat den radikala medelklassen i storstäderna det senaste decenniet, nu går miste om den nya generationen på samma sätt som i bland annat Sverige.

Leave a Reply

Your email address will not be published.