Lokförare strejkar

Lokförare strejkar 150 150 Tomas Lindbom

I fyra dagar har nu personal, främst lokförare, ur den kommuniststyrda fackliga organisationen CGT, strejkat på den statliga järnvägen SNCF. Strejken riktas mot ett förslag från regeringen som nu ligger på nationalförsamlingens bord om en kommande privatisering av tågtrafiken.

Denna strejk är ett exempel på hur en ganska liten del av fackföreningsrörelsen kan blockera samhället genom strejker. CGT är en av flera fackliga organisationer och är ofta den mest radikala. Med sin bakgrund i kommunistpartiet representerar CGT den tydliga riktning inom fransk politik som analyserar samhället ur ett marxistiskt perspektiv och gör vad den kan för att hindra en utveckling mot mer marknadsekonomi och konkurrensutsättning. CGT, ofta stött av FO och ibland av den socialdemokratiska CFDT, har också hindrat mycket av den privatisering som skett i andra västeuropeiska länder.

Manuel Valls driver en mer socialliberal linje och har stöd av presidenten Francois Hollande. Men alltmer börjar vänstern i Frankrike att klyvas i två delar. Sedan 2012 års presidentval där även den yttersta vänstern röstade på Hollande i den andra valomgången har nu alltfler socialister, också inom det regerande Parti Socialiste börjat ta ställning mot regeringen. Vi ser nu en motsättning som bara växer mellan regeringen å ena sidan och i stort sett hela vänstern å den andra. Dit räknas kommunister, trotskister, de gröna och vänsterflygeln inom socialistpartiet. Den senare gruppen är i minoritet bland ledamöterna i nationalförsamlingen (kanske uppgår gruppen till en fjärdedel av det totala antalet socialistledamöter) men ute i landet bland aktiva medlemmar är förmodligen gruppen starkare. Socialdemokratin har alltid varit en mycket svag del av socialistpartiet, sällan mer än 15-20 procent av de aktiva, något större andel inom partieliten i Paris. De skulle traditionellt kunna jämföras med kanslihushögern inom den svenska socialdemokratin på 80-talet.

Denna utveckling är oroande först och främst för regeringen. Hollande ser hur hans stöd i nationalförsamlingen och senaten minskar. Han och premiärminister Manuel Valls får allt svårare att driva sin politik, inte bara i parlamentet utan även opinionsmässigt som i den nuvarande konflikten med CGT.

Det är också ett problem för landet. I dag har vi fyra relativt jämnstarka block i opinionen. 1. Kommunister, trotskister, gröna och vänsterflygeln inom PS. 2. Högerfalangen inom PS. 3. Center och höger (UDI och UMP) 4. Nationella fronten. Det innebär att de två partier som rimligen fortfarande är de enda regeringsfähiga kan högst få mellan 20 och 25 procent vardera av rösterna. Inget av de två blocken kan liera sig med något av grupperingarna på vardera ytterflanken. Detta skapar en svår politisk situation. Manöverutrymmet för Hollande eller för en president som skulle kunna heta Sarkozy efter valet 2017 är begränsat.

Fransk politik och den franska konstitutionen har i detta låsta läge lyckligtvis en utgång som kan vara framgångsrik. Hitta en ledare som kan samla folket. Den femte republiken bygger på personval och på att folket väljer en stark president. För närvarande är det svårt att se vem som skulle kunna träda fram. Alltfler tror att Hollande inte klarar ett omval 2017. Nicolas Sarkozy är för tyngd av alla affärer för att vara riktigt attraktiv. Högern har inte fått fram någon riktigt stark kandidat i övrigt. Manuel Valls kan vara den person som kan samla väljare som politiskt står mellan moderat vänster och moderat höger. Partistrukturen förbjuder denna typ av koalitioner men konstitutionen kan tillåta att en person om hen är tillräckligt stark tar ett stadigt grepp om rodret, samlar folket och utser medarbetare från partier inom den politiska mitten.

Åren fram till nästa presidentval kommer att präglas av ett utvecklat politiskt spel där olika krafter kommer att mätas mot varandra. Det är inte omöjligt att valet 2017 kommer att stå mellan kandidater som bryter den gamla klassiska motsättningen mellan UMP/gaullisterna och socialisterna. Frankrike har inte längre ett tvåpartisystem som under större delen av femte republikens tid (sedan 1958). Nu har de ett fyrpartisystem eller i varje fall fyra block. Det öppnar för helt nya konstellationer. Och kanske är det i någon mening positivt för landet. Den låsning vi sett under senare år har framför allt gynnat Nationella fronten.

1 comment
  • NJ Roland Johansson

    Vad ska en privatisering av SNCF tjäna till? Måste Frankrike upprepa en av de sämsta nyliberala reformerna av alla, privatisering av kollektivtrafiken? Kanske också en privatisering av skolan härnäst? (En annan sak är förstås att tågpersonalens föråldrade pensionsprivilegier bör slopas.)

    Ser att också du Tomas använder det nya pronomet “hen” (tillåta att en person om hen är…) Varför? Kan inte se att det tillför någonting jämfört med “den” i det här fallet (personen). “Den” eller “det”, t ex för “barnet”, är dom enda neutrala pronomina vi behöver.

Leave a Reply

Your email address will not be published.