Fotboll, republikens idéer och de bortglömda invandrarna

Fotboll, republikens idéer och de bortglömda invandrarna 150 150 Tomas Lindbom

Fotbollsjournalisten Erik Niva har i vår kommit ut med ännu en tegelsten om sin kära sport. Sexhundra sidor som består av otaliga artiklar ur Aftonbladet. En del vassare än andra. Jag fastnar för en text från sommaren 2012 om Les Ulis, en av de marginaliserade förorterna utanför Paris. Om förortskillen som lyckades, Patrice Evra, om de andra som går ner sig i kriminalitet och droger eller bara i uppgivenhet och om makten, här personifierad i Nicolas Sarkozy, som inte söker orsakerna till eländet utan försöker straffa de brottsliga avarter som kommer ut av det.

Niva pekar på klyftan mellan den franska republikens goda demokratiska ideal och den verklighet som landet lever i. Hur lite som maktens män och kvinnor vill eller förmår se. Republikens konstitution proklamerar varje enskild människas lika och oantastliga rättigheter, oberoende av ras, religion eller ursprung. Det är ingen överdrift att påstå att de människor som har mest att vinna på att denna princip upprätthålls har minst förtroende för den. Det är ingen överdrift att säga att dessa vackra ord har blivit tomma ord.

Avståndet mellan folkvalda och folket är det mest iögonfallande problemet när jag som utomstående betraktar dagens Frankrike. Erik Niva skrev artikeln någon månad efter Francois Hollandes maktövertagande som president. Då levde ändå hoppet hos en del människor om förändring. Hollande verkade stå för en mindre dömande inställning till landets mest marginaliserade invandrargrupper. Samtidigt visste alla att politiska ledare söker stöd i mitten, hos en medelklass som går till valurnorna och som har röst att angripa politiker som de inte gillar. Hollande har också visat att hans intresse inte i första hand kretsar kring de resignerade invandrarna eller de invandrare som i frustration ägnar sig åt en alternativ verksamhet. Som säger sig inte vara fransmän fast de bor i landet och även i många fall har franskt medborgarskap.

Rasismen är kompakt gentemot dessa invandrare. Det blev synligt när konflikten uppstod mellan landslagsledningen och vissa av spelarna i samband med VM 2010. Det vita Frankrike fördömde utan närmare analys det bråk som vissa spelare ställde till med efter ledningens beslut att skicka hem  en besvärlig Nicolas Anelka. Det vita Frankrike rasade mot spelare i laget (naturligtvis inte de vita spelarna) som inte sjöng med i marseljäsen före matcherna.

Sarkozy bidrog verkligen under sina år vid makten till att legitimera en dömande attityd till invandrare som inte är fogliga utan stökar med omgivningen. Inte ett ögonblick av självrannsakan. Vilka konsekvenser får en politik som bygger mer på assimilering än integration? Vad händer när de traditionella fransmännen inte förstår att en ny värld med skilda kulturer inom en nation kräver ömsesidiga uppoffringar? Det är inte bara invandrarnas fel när de inte kallar Frankrike för sitt land. Det går inte att lösa stora samhällskonflikter med enbart straff.

Årets upplaga av franskt fotbollslag har uppträtt enligt allas krav på anständighet. Nästan alla sjöng med i marseljäsen. Stämningen i truppen har varit bra. Gott så! Men tystnaden i de marginaliserade förorterna är inget tecken på att Frankrike löst sina problem mellan elit och folk, mellan vita och invandrare. Problemen finns kvar i precis lika stor utsträckning som tidigare.

Francois Hollande har under två år kylt ner en del av spänningarna därför att han ändå har en mer liberal inställning till brott och straff. Men han är fången i lögnen att republiken ger alla samma förutsättningar att bygga sina liv och utnyttja sina personliga resurser.

Tre av fyra fransmän tycker i dag att det finns för många invandrare i landet och minst två av tre fransmän känner inte igen sig i sitt eget land med tanke på all invandring. Enkelt uttryckt: alla fransmän som inte själva är invandrare är skeptiska till invandring och i många fall till invandrare. Beskrivningen av ett folk uppdelat i klass har ersatts av ett folk uppdelat i etniska skilda grupper.

Franska politiska ledare står inför ett gigantiskt problem att ena sin befolkning. De traditionella partierna står bakom de republikanska idéerna om mänskliga rättigheter. Ras och religion får inte klyva ett land i delar och ge vissa företräde framför andra. Dessa idéer visar sig dessvärre inte få genomslag i verkligheten. Ett av de stora partierna (FN), som växer, har dessutom en motsatt agenda. Det går heller inte att lita på delar av det andra stora partiet (UMP), vars ledare i många varit just Nicolas Sarkozy.

Frankrike har en historia av många brutala sociala, ekonomiska och religiösa konflikter. Från 1789 har landet haft ett flertal blodiga revolutioner. En ny revolt eller revolution kan mycket väl inträffa i en relativt nära framtid. De marginaliserade förorterna är som en tickande bomb. Den vita folkliga vreden mot invandrare växer och ingen vet  vart den leder.

De främsta franska statsvetarna som framträder i media brukar lugnande försäkra att Frankrike i dag präglas av en större demokratisk mognad. Franska väljare kommer inte att rösta fram Marine Le Pen som president, menar de. Förmodligen har de rätt på den punkten. Men de sociala spänningarna och den politiska maktens ovilja att ta itu med bristerna i demokratin kan leda till revolter och upplopp som blir svåra att kontrollera. Sommaren 2005 brändes bilar i förorterna i en omfattning som starkt oroade den dåvarande politiska ledningen. Det är bara nio år sedan. Därefter har läget i landet socialt och ekonomiskt försämrats. De religiösa spänningarna består. Det går inte att negligera orden som mötte Erik Niva bland invånarna i förorten Les Ulis: “Frankrike är inte vårt land”.

Leave a Reply

Your email address will not be published.