Krisen i Frankrike – en spegel av vänsterns dilemma

Krisen i Frankrike – en spegel av vänsterns dilemma 150 150 Tomas Lindbom

Frankrike befinner sig i en svår ekonomisk kris. Regeringen gör det likaså. Vänstern i Frankrike är i kris. Och vad drar vi för slutsatser av vänsterns belägenhet i Europa när vi betraktar dess kris i Frankrike?

Först några ord om Frankrikes ekonomiska kris. Tillväxten har i princip varit 0% sedan Hollande tog över makten 2012. Arbetslösheten har under samma period ökat med 500 000 och ligger nu på knappt 3,5 miljoner. Underskottet i budgeten är knappt 4 procent och statsskulden är nu nästan uppe i 100 procent av BNP. Statsskulden var i slutet av 2007, ett halvår efter Nicolas Sarkozys tillträde, 64 procent. En avsevärd höjning på mindre än sju år.

Allt tyder på att kurvorna fortsätter att peka nedåt. Ekonomer menar att tillväxten måste  över 2 procent per år för att ge några effekter på produktivitet och antal sysselsatta. Detta år, 2014, är redan ett förlorat år.

Francois Hollande gick till val 2012 på löften om stimulanser i ekonomin parat med en viss radikal retorik som både innefattade förslag om skatt på 75 procent för de rikaste och ett utfall mot finansvärlden. Hans politik fram till julen 2013 präglades tyvärr mer av misslyckanden, dels i uppgörelserna inom EU, dels i en rad svårförståeliga beslut som skattehöjningar för mer modesta inkomstgrupper och brist på handlingskraft för att stimulera ekonomin. Det verkade som om Hollande insåg att det inte fanns utrymme för stimulansåtgärder, att han då valde att både vara utbuds- och efterfrågeorienterad i sin politik. Han byggde också in en konflikt i regeringen, särskilt inom finansdepartementet, mellan traditionella socialister som Arnaud Montebourg  och socialdemokrater som Pierre Moscovici och Michel Sapin.

Hollande har visat sig vara en svag president. Samtidigt visar hans tvehågsenhet på den inneboende problematik för socialister i ett Europa som styrs efter strikt marknadsekonomiska principer. Angela Merkel och de ledande EU-kommissionärerna har en väldigt klar syn på hur kriser ska bekämpas; åtstramning i offentliga sektorn, frysta löner och stimulanser till företagen. Denna överideologi i Europa måste alla länder i kris anpassa sig till. Även Frankrike.

Hollande försökte sitta på två stolar.Han insåg att Bryssel och Berlin liksom långivarna runt om i världen har mer makt än folket i Frankrike. Ett folk som dessutom bestraffade hans politik med opinionssiffror som aldrig varit sämre för en sittande president. Han tvingades att göra de val han nu gjort genom att ta in Manuel Valls som premiärminister. Valls är en främmande fågel inom socialistpartiet. Han har förmodligen knappt tio procents stöd bland medlemmarna i partiet. Hollande insåg att han också måste rensa ut alla ministrar som opponerade sig mot den mer utbudsorienterade politiken som han nu driver. Montebourg drev själv fram krisen och tog med sig två andra ministrar. De gröna gick redan i regeringsombildningen i mars. Deras kritik är delvis annan och mer framtidsorienterad med krav på en grön omställning av ekonomin. Nu är hela regeringen med undantag för justiteministern Christiane Taubira försvarare av den nya ordningen.

Jag skrev i mitt förra blogginlägg att denna kursändring i år varit en närmast naturbunden utveckling. Hollande hade inget val. Han är inte heller någon ideolog. Han är en samarbetsmänniska som söker kompromisser. Dagens läge i Frankrike kräver tydlighet och konsekvens. Det gäller att välja den väg som troligast leder till bästa resultat. Utan en välvillig inställning från de stora långivarna, från Merkel och från Bryssel har Hollande ingen chans.

Franska vänstern är i djup kris. Denna helg träffas alla ledande politiker inom Parti Socialiste i La Rochelle vid Atlantkusten för sina årliga så kallade sommaruniversitetsdagar. Som vanligt träffas politikerna i sina olika grupperingar. Den som blir medlem i partiet måste också välja vilken gruppering hen vill tillhöra; aubriste, hollandiste med flera. Dessutom finns les frondeurs. Denna sammanslutning av vänsterflygeln inom partiet bildades efter skiftet på premiärministerposten i mars i år, då Jean-Marc Ayrault byttes ut mot Manuel Valls. Dessa motståndsmän avvisar i princip den ansvarspakt som Hollande i ock för sig redan presenterade i början av januari. Den innebär besparingar i budgeten på 50 miljarder fram till 2017 och stöd till företagen. Det är egentligen en mycket anspråkslös sanering av ekonomin om man betänker att statsskulden är 2 000 miljarder euro och ständigt växer. Men den går i rakt motsatt riktning mot det som är traditionell fransk socialistpolitik och som så många väljare är vana vid. Vänsterns livsluft har varit och är för många fortfarande att stötta de svaga grupperna med bidrag och att också hålla sig väl med de grupper som inte är särskilt svaga men tillhör partiets traditionella väljargrupper inom den offentliga sektorn.

Vänstern i Frankrike är också kulturradikal och där blir den en viktig motpol till en kulturkonservativ höger. Den står upp för mänskliga värden som rättvisa oberoende av kön och etnisk kultur. Den försvarar förstås också ökad rörlighet mellan sociala klasser och slåss för minskade klyftor på alla plan; ekonomiska, sociala och kulturella. Dock: Den franska vänstern är rätt traditionell. Den har framförallt fokus på klass och på ekonomi och arbetsmarknad. Därför blir vänstern särskilt sårbar när den i maktställning ska hantera dagens ekonomiska kris.

Fransk vänster hamnar därför i en särskilt besvärlig situation i dag. Francois Hollande är inte heller personligen särskilt intresserad av de nya vänsterfrågorna som handlar om att bekämpa rasismen, stärka kvinnors rättigheter, kämpa för hbt-frågor och så vidare. Han har backat från flera löften inom dessa områden och han talar sällan om frågorna överhuvudtaget. Det är annars inom de frågor som kallas sociétal som vänstern i dag skulle kunna gå till offensiv. Den franska högern är som sagt konservativ i moralfrågor, mycket mer än till exempel de svenska allianspartierna.

I ett europeiskt perspektiv finns det anledning att studera läget för den franska vänstern.Hur ska vänstern i Europa framöver förhålla sig till marknadsekonomin, till de stora mäktiga finansinstitutionerna? Vänstern i Europa borde samarbeta mer och formulera tydligare alternativ. Hollande verkar rätt maktlös och ensam när han försöker ställa krav på mer stimulanser i ekonomin också i krisländer. Samtidigt måste vänstern också inse att ett land måste ta ansvar för sina misstag. I Frankrike har regeringar i decennier begått otroliga misstag. Slöseriet inom den sociala sektorn har varit häpnadsväckande och underskotten har tillåtits växa år från år.Göran Persson och Gerhard Schröder är exempel på socialdemokrater som styrt upp underskotten och skapat förutsättningar för tillväxt i sina länder. Ingen fransk statschef, höger som vänster, har vågat sig på sådana besparingar.

Det är rimligt att säga att premiärministern Valls nu driver presidenten framför sig i omläggningen av den ekonomiska politiken. Det är klokt att också erkänna att det program som regeringen nu vill införa är en mycket måttlig kurändring. Det är inte bara högern som inser att företagen behöver stimulanser för att komma igång med investeringar och därmed också flera anställningar. Det är inte bara högern som inser att ingen stat i längden kan fungera genom att låna till stora delar av sin verksamhet. Även vänstern i Frankrike måste inse att stora delar av den offentliga sektorn är för personalintensiv och för ineffektiv. Alltfler socialister i landet inser allt detta. Den avgående finansministern Aranud Montebourg som drog igång regeringskrisen genom sitt skarpa angrepp på presidenten förra helgen inger inte förtroende. Det finns ett gammalt bra ord för den typen av politiker: Frasradikal.

3 comments
  • NJ Roland Johansson

    Mitt intryck har alltid varit att Hollande egentligen skulle velat göra vad Schröder gjorde i Tyskland för ett decennium sedan. Montebourgs avgång här påminner för övrigt om Lafontaines avgång i Tyskland. Fast i Tyskland gick det förstås mycket fortare. Frankrike är ett särskilt svårstyrt land där bl a facken för offentliganställda kan sätta stopp för alla reformer som går dem emot. Hollande saknar också de ledaregenskaper som vore nödvändiga.

    Vad tror du om Paul Krugmans bild av fransk ekonomi som förhållandevis bra? Jag tror att han kan ha rätt i det korta perspektivet och i att bilden av fransk kris överdrivs av ideologiska skäl, f f a i den nyliberala pressen. Men Frankrike har strukturella problem som måste åtgärdas.
    Till sist, vad du skriver om de nya ”vänsterfrågorna” bekräftar min bild av att dessa (feminism, HBTQ, antirasism) är något som vår tids vänster hellre sysslar med än med ekonomiska frågor och klyftor. Inte för att de är viktigare – det är de inte – utan för att de är lättare att komma någon vart med. Vänstern har fortfarande inte gjort hemläxan efter välfärdsstatens kris och det socialistiska (kommunistiska) alternativet sammanbrott på 80-talet.

  • Tomas Lindbom

    Jag är övertygad om att de högerliberala gärna använder Frankrike som ett dåligt exempel för att driva sin linje om att krympa den offentliga sektorn och ständigt sänka skatten för de mer välmående grupperna. Ändå har jag svårt att komma ifrån att fransk ekonomi befinner sig i en ytterst besvärlig situation. Det behövs strukturella reformer inom den offentliga sektorn. En rad intressegrupper blockerar också en nödvändig modernisering av näringslivet och av administrativa rutiner i landet

  • Tyrgils Saxlund

    Frankrikes kris bottnar i gamla försyndelser och det är svårt att se att de överdrivs av ideologiska bevekelsegrunder. De är vad de är och det räcker. Varken borgerliga eller socialistiska franska regeringar har gjort något åt de grundläggande problemen. Det är också en moralisk kris. Nationella Frontens framgång är ett utslag av detta.
    Krugmans recept är expansiv ekonomi med högre inflation och ökat skattetryck – alltså en tämligen traditionell socialdemokratisk politik. Det är som att släcka en eldsvåda med en aning fotogen; kan värma skönt ett tag.
    Vänsterns inre och yttre problem får mig inte att ligga sömnlös om natten; vänstern är ju inte heller ensam om att sopa problem under mattan. De olika vänsterprojekten är ju inte heller några odelade succéer. Den grundläggande frågan som kommer att behöva besvaras är om generell välfärdspolitik och därmed välfärdsstaten kommer att hålla i framtiden. Själv är jag alltmera benägen att svara nej på den frågan och har ännu inte mött några övertygande argument för motsatsen. Nästa fråga blir då vad detta kommer att innebära för det demokratiska systemet. Attackerna mot detta är väl inte av det slaget att det kommer att falla överända i detta nu. Men de ökar år från år – från ”höger” och ”vänster”.

Leave a Reply

Your email address will not be published.