Den franska vänstern i splittring

Den franska vänstern i splittring 150 150 Tomas Lindbom

De låga opinionssiffrorna för Francois Hollande har skapat en allt djupare splittring inom den franska vänstern. Det handlar nu om en katastrofsituation trots att nationalförsamlingen fortfarande i princip ger regeringen en absolut majoritet. Men vad hjälper det när vissa ledamöter fronderar, stödpartier sviker och presidenten är så skadskjuten att han snart kan bli helt oförmögen att regera landet.

I helgen steg förre arbetsmarknadsministern och den starkaste utmanaren till Francois Hollande i socialisternas primärval 2011 in i ringen. Hennes namn är Martine Aubry. Hon förklarade från sin position som borgmästare i Lille och med starkt stöd i socialistpartiets medlemskader att regeringen för en alltför stram ekonomisk politik, Det behövs mer av tillväxtstimulerande åtgärder. Underskottet i budgeten ska minskas men inte så mycket att det påverkar tillväxten. Företagen ska stimuleras men inte bankerna, säger hon.

Martine Aubry lägger sig därmed nära den grupp av ett fyrtiotal socialister i nationalförsamlingen som medvetet opponerar mot regeringen. Hon går också ut en kort tid efter regeringsombildningen där tre ministrar med tydlig vänsterprofil lämnade; fick sparken eller gick självmant. Martine Aubry var generalsekreterare i partiet fram till valet 2012. Hon är närmast en ikon för väldigt många socialister på gräsrotsnivå. Hennes kritik är farlig för regeringen.

Martine Aubry har goda relationer med de gröna, särskilt dess starka kvinna Cecile Duflot. Det talas alltmer om närmare samarbete mellan flera partier vänster om den nuvarande ledningen inom socialistpartiet. Deras mål är att hitta en gemensam kandidat för presidentvalet 2017. Det handlar om att närma kommunisterna, vänsterpartiet och de gröna till varandra i vad som skulle kunna kallas för en form av valtekniskt samarbete. Martine Aubry skulle helt säkert inte ingå i en sådan samverkan. Men hon kan ha andra planer.

Det förefaller alltmer sannolikt att Hollande inte kan söka omval 2017. Hans position inom partiet är i dag så försvagad. Den ende som verkar komma på tal är Manuel Valls, den nuvarande premiärministern. Han är dock så högerorienterad att han näppeligen kan samla partiet bakom sig. Det är inte orimligt att partiet söndras mellan olika falanger och inte förmår stå bakom en enda kandidat. Martine Aubry kan bli den som utmanar Manuel Valls. Utgången i en öppen konflikt mellan Valls och Aubry är omöjlig att förutse. Det är heller inte säkert att partiet i sin helhet sluter om bakom den som i ett primärval får de flesta rösterna. Den väg som den socialistiska regeringen nu slagit in på må vara realistisk utifrån läget, inte minst gentemot EU och de internationella långivarna. Det är emellertid inte en väg som det socialistiska partiets medlemmar och närmast sympatisörer kan känna igen sig i.

Det närmaste året lär ge svar på några avgörande frågor för vänstern men också för regeringens framtid: Kommer Hollande att tvingas utlysa nyval på grund av misstroendevoteringar i nationalförsamlingen? Kan det gå så långt att han till och med tvingas avgå och utlysa ett nytt presidentval? Kommer vänstern att finnas kvar som ett begrepp som innefattar hela socialistpartiet och de partier som sägs stå till vänster om detta parti? Eller kommer regeringen och högerfalangen inom socialistpartiet att hamna i samverkan med centern och inte längre betraktas som vänster?

Stora frågor som inte är orimliga att ställa. Personkonflikter och maktspel kan leda till att svaren blir än mer överraskande och än mer dramatiska än vi i dag vågar tro. Att ett nytt politiskt landskap i Frankrike ritas upp framför våra ögon.

1 comment
  • Tyrgils Saxlund

    Egentligen verkar vi vara på väg tillbaka till normaltillståndet i fransk politik med ombytlig politik, politiker som har svårt att hålla sig kvar och regeringsbyten med jämna mellanrum. Det var tillståndet innan den store generalen tog makten efter president Coty, som var den siste av den “gamla” sorten. (Coty kunde i vår statliga TV ses i ett av sina sista framträdanden vid den konsert med Maria Callas som sändes parallellt med eurovisionsschlagerfestivalen – det program av de två som var att föredra).
    Inte ens händelserna 68 kunde hindra att den femte republiken kunde fortsatt ledas av starka presidenter av vilka Mitterrand kanske var den starkaste (trots att han i mina ögon var en mycket dubiös person). Även Chirac klarade det hela relativt bra, men nedgången började med Sarkozy och har nu tagit större proportioner. Vart leder vet vi inte, men många europeiska länder har svaga regeringar så den kloke Juncker gör rätt när han vill börja bromsa en snabb utvidgning av EU (för detta får han kritik av Carl Bildt, vilket gör mig än mer benägen att tycka att Juncker är en klok man).

Leave a Reply

Your email address will not be published.