Franska väljarna avvisar sina politiker

Franska väljarna avvisar sina politiker 150 150 Tomas Lindbom

Det är en gammal sanning att de franska väljarna ständigt röstar emot sina politiker. Varje parti vet att även deras mer trogna väljare med jämna mellanrum bestraffar sina förtroendevalda med att stanna hemma på valdagen eller rösta på ett annat parti. Ofta ett parti som uttrycker missnöje på något sätt. Partierna vet också att i allmänhet återvänder de egna väljarna när valen är viktiga. Missnöjesyttringarna från väljarkåren visar sig främst i de lokala valen mellan president- och parlamentsval.Frågan är dock om detta längre händer. Kanske ser vi ett trendbrott när tvåpartisystemet i landet övergår i tre jämnstora block.

Det hände något med formerna för missnöjesyttringar när lagen om sjuåriga mandatperioder för presidenter och femåriga för val till nationalförsamlingen ändrades under Jacques Chiracs mandatperiod runt sekelskiftet. Nu väljs även presidenten på fem år och i allmänhet genomförs val till nationalförsamlingen några veckor efter presidentvalet. Den nyvalda presidenten får då nästan automatiskt en majoritet i nationalförsamlingen som han behåller till nästa presidentval.

Tidigare bestraffades ofta presidenterna med svåra nederlag i valen till nationalförsamlingen som kunde inträffa några år in i presidentens mandatperiod. Flera presidenter under den nuvarande konstitutionen, den femte republiken, har fått leva med att det andra blocket regerat i nationalförsamlingen och därmed tvingats samarbeta med en regering av annan politisk färg. Francois Mitterrand regerade några år med en högerregering i så kallad cohabitation. Det skedde även under Jacques Chiracs tid, även om han orsakade detta genom att själv utlysa nyval under sin mandatperiod.

Väljarna har istället flyttat platsen för sitt missnöje till de olika kommunala och regionala val som sker mellan presidentvalen och valen till nationalförsamlingen. Nu är det som en naturlag att sittande president- och regeringsmajoritet hamnar i opposition i alla regionala val. Under Sarkozys tid som president vann socialisterna jordskredssegrar i de lokala valen. Nu är det tvärtom under Hollandes mandatperiod.

I morgon söndag genomförs andra valomgången av valen till Frankrikes departement. Högern räknar med en stor seger. För socialisterna blir det antingen ett nederlag som kan accepteras eller storstryk,

Det är alltid lockande att psykologisera kring fransmännens attityd till sina politiska ledare men sådana reflektioner kan lätt gå fel. Kanske är de istället i någon mening föregångare för andra folk. I Sverige har vi sett hur missnöjet med sittande regering är tydligare i dag än för några decennier sedan när samma parti segrade i val efter val.

De ekonomiska och sociala förhållandena är dock mer laddade och svårbemästrade i Frankrike. Till det kommer krig och kulturella konflikter i ett land mitt i Europa. Dagens konflikter kring invandring har satt djupa spår i fransmännens syn på politiken. Nationella fronten är ett parti att rösta på för att i missnöje uttrycka ett tillfälligt avståndstagande med de traditionella stora partierna. Men det finns också anledning att tro att detta missnöje nu riskerar att permanent ge detta parti en stark position i det franska politiska livet. Politologerna i Frankrike talar nu om en tripartism. Vänstern och den republikanska högern har fått sällskap av en tredje kraft som inte bara stärker sina positioner vid  tillfälliga kriser utan konstant är att räkna med, Nationella fronten. Det är till och med så att socialismen som ideologi tappar det mesta av sin attraktionskraft hos arbetarväljarna och den fattigare delen av medelklassen. Nationella fronten kan bli ett bestående alternativ till borgarnas och överklassens höger istället för Socialistpartiet och de andra partierna på vänsterkanten.

1 comment
  • Tyrgils Saxlund

    Det blir intressant att se hur anda omgången slutar, förmodligen vinner Högern en del och FN inte så mycket till slut (bl a pga valsystemet), men går ändå framåt och får fotfäste på många håll. Som gammal partiombudsman vet jag att detta har betydelse. Det finns en tendens att håna dessa nya grupper för att de har svårt att få fram namn – man glömmer då att detta är ett generellt problem och dessutom har ett nytt parti svårare att få igång sin partiapparat.
    FN är ett otrevligt parti, men man kan inte fördöma de som väljer ett sådant parti: det leder ingenstans.
    Grundproblemet är att Vänsterns ”berättelse” inte länge är attraktiv – det har den aldrig varit i mina ögon (de svenska vänsterdebatten – Arena, Greider, Seglora smedja består mest av gnäll över det mesta) – men numera efter kommunismens sammanbrott är den än mer oattraktiv. Vilka vänsterstater finns det att hylla i dag (i min ungdom var det Kina! vänstern har försökt med Venezuela och Cuba!)? Högern är inte bättre – när jag jobbade med Gösta Bohman fanns det en tydlig ”berättelse”, men var är den nu? Sarkozy hade chansen men att komma igen med honom känns avslaget. Hollande är ett fiasko (det sexmissbrukande alternativt hann försvinna i tid). Kvar står Le Pen med en berättelse – en berättelse vi kanske inte gillar, men ändå något. Jag kan förstå att den har attraktionskraft för många och det hjälper inte att – som även denna blogg gör – säga att det är en dålig ”berättelse”. Det behövs något annat; lösningar på konkreta problem, på assimileringen av nya grupper, arbetsmarknad, bostäder, ekonomi, åldringsvården, de yttre hoten. Och om inte; vad händer då? Jag vet inte, men jag tror det kan bli väldigt obehagligt för oss alla.

Leave a Reply

Your email address will not be published.