Fransmännen och dess historia

Fransmännen och dess historia 150 150 Tomas Lindbom

Fransmännen är i hög utsträckning ett historieintresserat folk. Det märks inte minst i sättet att förhålla sig till politik. Oavsett politisk inriktning så hämtas stöd för den egna uppfattningen ur ett historiskt perspektiv. I Sverige har vi nästan glömt bort det sättet att se på världen. Att dåtiden präglar nutid, gör nutiden begriplig och sätter in nutiden i ett sammanhang också med framtiden. Allt upprepas inte men det finns traditioner av social, ekonomisk, territoriell, kulturell, religiös natur som förklarar en hel del av hur vi som nation löser våra samhälleliga spörsmål.

Personligen är jag måttligt intresserad av historiska händelser i sig. Andra får fördjupa sig i 1600-talets klädmode eller krigföringen under medeltidens korståg. Det som intresserar mig är hur det historiska påverkar nutid och framtid. Jag känner igen mig i fransmännens sätt att föra historien in i nutiden. I politiken blir det så uppenbart när politiker, intellektuella och journalister söker rötterna för dagens ledarskap av nationen till kungar, kejsare och premiärministrar tillbaka till socialisten Léon Blum, vänsterpolitikern Georges Clemenceau, till kungarna av Bourbonätten på 1800-talet eller Napoleon Bonaparte.

Vänsterpartiets ledare Jean-Luc Mélenchon söker sig tillbaka till franska revolutionen 1789. Vilken vänsterpolitiker skulle gå helskinnad ur en tv-intervju efter att ha prisat Robespierre. Det lyckas Mélenchon göra. Människor förstår, eller accepterar, att historien är  blodig, att politiska ledare gör en massa misstag (avrättningar, i detta fall) men de är nyfikna på hur Mélenchon ser kopplingen till Robespierre på ett idépolitiskt och på ett revolutionärt plan.

Manuel Valls är tydlig med att hans vänsterhållning går tillbaka till Georges Clemenceau och inte  till Jean Jaurès eller Léon Blum. De senare var renodlade socialister. Clemenceau  tillhörde de mer pragmatiska radikalerna under den så kallade tredje republiken, konseljpresident i huvudsak åren strax före och efter första världskriget. Han medverkade aktivt i fredsförhandlingarna i Versailles där han kämpade förgäves för att Frankrike också skulle införliva Rhenlandet i sitt rike.

Socialistiska politiker talar annars mest om arvet efter Léon Blum, skaparen och ledaren av folkfrontsregeringen på 1930-talet. Han lyckades skapa en enad vänster i regeringsställning och blev landets första socialistiska premiärminister. Han lyckades också under några korta år bygga på en socialt inriktad stat genom att driva igenom lagar som garanterade strejkrätten, begränsade arbetsveckan till 40 timmar och gav anställda lagstadgad semester på tolv dagar.

För högerns ledande politiker och väldigt många andra fransmän går rötterna för det politiska engagemanget tillbaka till General de Gaulle. Denne nationellt sinnade politiker som representerade det fria Frankrike under ockupationsåren och som byggde den nuvarande konstitutionen, den femte republiken, från 1958, ett statsskick byggt i tron att partier inte behövs, att ledaren talar direkt till folket och att en president som en modern ersättare för monarken styr landet bättre än ett parlament som utser regering och premiärminister.

Den franska högern är därför relativt sett välvillig till staten och betonar dess viktiga roll, även i näringspolitiken. Ett förhållningssätt till ekonomisk politik som verkar obegriplig för en svensk eller anglosaxisk högerpolitiker. Där torypolitikern säger liberal och marknad säger den franska högerpolitikern fortfarande statlig intervention i större utsträckning.

Jacque Chirac och även Nicolas Sarkozy har sina rötter tillbaka till de Gaulle. En del talar till och med om arvet efter Napoleon Bonaparte. För den extrema, nationalistiska högern är kopplingen tillbaka i historien ännu starkare. Många av dessa så kallade suveränister rycker och sliter i General de Gaulle och vill gärna ta honom ifrån den vanliga högern. Varje år den 1 maj när vänstern demonstrerar på arbetarrörelsens dag hyllar Nationella fronten  Jeanne d´Arc under ett möte framför bysten av henne på Place des Pyramides i närheten av Louvren i Paris. Nationella fronten försöker på detta sätt införliva detta franska nationalhelgon som blev bränd på bål av fransmännens fiender, engelsmännen, i slutet av hundraårskriget.

Det som förenar alla politiska riktningars vurm för historiska personer är övertygelsen om idéernas bäraktighet över tiden. Det beror förmodligen delvis på att Frankrike starkt betonar den kulturella traditionen. Landet är ett och enat sedan sekler. Det finns en grundläggande konservatism i hela folket. Det förklarar möjligen också de starka tvivel mot invandring från andra kulturer som utmärker det franska folket. Det förklarar också varför integration inte räcker när fransmän talar om sättet att ta hand om invandrare. Ordet som används är ofta assimilering och det är ett betydligt starkare ord med hårdare krav på invandrarens anpasslighet. Till den franska traditionen. Till den franska kulturen. Till att förstå och närmast inkapsla det franska i sin egen kropp och själ. Jeanne d´Arc och Napoleon, de Gaulle och Leon Blum är män och kvinnor som lever också i dagens Frankrike. Det är ett synsätt som komplicerar mycket i dagens globala värld men detta synsätt finns där och måste tas på allvar.

Leave a Reply

Your email address will not be published.