Ett eländigt år når sitt slut

Ett eländigt år når sitt slut 150 150 Tomas Lindbom

De flesta av oss i Europa minns 2015 som ett eländigt år. Det har varit plågsamt att se hur hundratusentals människor från krigets Syrien och svåra förhållanden i andra länder i Asien och Afrika flytt till Europa. Än svårare har varit att se att EU:s och de nationella politiska ledningarnas förmåga att hantera dessa flyktingströmmar varit erbarmligt dåliga. Vi har också upplevt ett år av terrorattentat, inte minst i Paris i januari och i november, och sett konsekvenserna av dem. Ökad främlingsfientlighet och skärpta spänningar i flera länder  i Europa. Vi har fått en överenskommelse om klimatfrågan, också den i Paris men en överenskommelse som vi inte vet resultatet av på lång sikt. Klimatkrisen växer och vi kan bara hoppas att den hindras genom modiga politiska beslut och klokskap i näringsliv och bland medborgare.

Jag har i dag sett begravningsgudstjänsten i Hamburg för Helmut Schmidt från den 23 november i år. Denne övertygade europé dog den 10 november, tre dagar före Parisattentaten. Det är märkligt att lyssna till Angela Merkels tal till Schmidt under gudstjänsten. Om Förbundskansler Schmidts samverkan med Giscard d´Estaing, Frankrikes president under samma tid. Om vikten av europeiskt samarbete för vilket Schmidt var en så angelägen företrädare. Om frihet och demokrati. Och om tolerans. Hennes tal lyfte de frågor som smärtar Europa detta år och hon hämtade inspiration från den tid då europeiskt samarbete byggdes och det fanns hopp om en ljusare framtid.

Detta eländiga år 2015 är det många stats- och regeringschefer som vacklar i sin tro på öppenhet, demokrati och europeiskt samarbete. Det finns en stark anledning att bekämpa de mörka krafter som representeras av terrorismen men det är knappast klokt att kampen sker i varje land för sig. Det är heller inte klokt att bekämpa terrorismen och terroristerna med enbart repressiva åtgärder. Den misslyckade politiken i flyktingfrågan är verkligen ett förfärande exempel på att EU och Europa som en gemenskap skadats under 2015. Angela Merkel är en av de få som gått någorlunda helskinnad ur detta år.

Den franska politiska ledningen har ett mörkt år bakom sig. I samspel med folkviljan driver ledningen landet i allt mer hätsk och oförsonlig riktning. President Hollandes senaste utspel att skärpa möjligheterna att frånta fransmän sitt medborgarskap är en oroande signal. Förre premiärministern Jean-Marc Ayrault, som för övrigt representerade de franska socialisterna på Helmut Schmidts begravning, twittrade häromdagen: “Om freden i Frankrike hotas, varför då skapa mer splittring?”

Politiker företräder folket i en demokrati. Det finns samtidigt tillfällen när politiker får ta på sig statsmannarollen och företräda de principer som gäller för en demokrati. Annars förfaller dessa politiker till populism. En opinonsmätning i Frankrike häromdagen visade att 94 procent av väljarna stöder Hollandes förslag att inskränka rätten till medborgarskap för dem som har två nationaliteter men som är födda i Frankrike och som gjort sig skyldiga till brott som kan anses riktade mot nationen.

Francois Hollande ser sig som hela Frankrikes president. Han har ju också 94 procent av nationen bakom sig. Men vad innebär detta och andra beslut i samma riktning? Enighet som bygger på hat mot ett fåtal är en bräcklig enighet.

Detta eländiga år 2015 visar hur en rad statschefer spelar på främlingsfientliga stämningar eller tänjer på de värdebegrepp som tidigare varit självklara i Europa. När socialdemokratiska och liberala regeringar vrider politiken i repressiv riktning finns det visserligen alltid ett mått av moderation och åtminstone en form av tolerans i retoriken. När ett främlingsfientligt parti tar över ett land som redan befinner sig i undantagstillstånd och som säger sig vara i krig, både med främmande makt men också med medborgare i det egna landet – så är fallet i Frankrike – finns det anledning att vara orolig. Nationella fronten behöver inte ändra många kommatecken i konstitutionen för att kunna driva en öppet främlingsfientlig politik vid en eventuell valseger i presidentvalet 2017.

Det är aldrig bra att dra för långtgående slutsatser av ett politiskt läge. Det finns inga tecken på att Frankrike står inför ett politiskt maktskifte 2017. Det är fortfarande sannolikt att nästa president kommer från Socialistpartiet eller från ett center- eller moderatkonservativt parti. Det vore fel att väcka oro i onödan. Däremot är det säkert att de fasansfulla Parisattentaten 2015 har drivit den franska opinionen och den politiska ledningen mot andra lösningar av säkerhetsfrågorna än tidigare och att det säkert gläder alla terrorister som nu studerar effekterna av dessa attentat. En drömsituation helt enkelt att se hur muslimernas ställning i Frankrike försvagas, hur misstänksamheten mellan olika religiösa och kulturella grupper ökar och hur förutsättningarna för upplopp och nya inre konflikter ökar.

Vi får önska att 2016 blir ett bättre år på många sätt i Frankrike liksom i stora delar av övriga Europa. Om inte förr så finns det i dag anledning att engagera sig politiskt på allvar.

Leave a Reply

Your email address will not be published.