Monthly Archives :

januari 2016

Strejker i Paris
Strejker i Paris 150 150 Tomas Lindbom

I dag genomförs ett antal strejker, främst i Paris, som särskilt blockerar bil- och flygtrafik men också innebär att vissa förskolor och skolor stänger. CGT och Force Ouvrière är några av de fackliga organisationer som uppmanar till strejk. Motiven till strejk skiftar från grupp till grupp men främst rör det sig om missnöje med dålig utveckling av köpkraften för medlemmarna.

Arbetsmarknadens parter träffade nyligen regeringen för samtal kring de ekonomiska frågorna. Regeringen får stöd i huvudsak av arbetsgivarsidan och av CFDT som är den fackliga organisation som står regeringen närmast rent värderingsmässigt och som är minst benägen att strejka. Motståndet kommer från särskilt CGT som av tradition stått kommunistpartiet nära och Force Ouvrière (FO) som är en utbrytning ur CFDT och mer radikal.

Det är nu dessa mer radikala fackliga organisationer som strejkar. De är missnöjda med regeringens ekonomiska politik som, menar de, leder till att svaga grupper släpar efter. De försvarar en annan mer efterfrågeorienterad ekonomisk politik. Om minimilönen (SMIC) höjs och bidragen behålls kommer det leda till ökad konsumtion och därmed till ökad produktion och ökat välstånd. Regeringens nuvarande linje är mer inriktad på att stödja företagen med skattelättnader och annan stimulans (statligt stöd till de företag som anställer folk).

Det rör sig alltså om en form av ideologisk strid mellan de fackliga organisationer som tror på mer keynesianska modeller och övriga samhället som stöder en företagsanpassad politik. Det ska sägas att de politiska partier som i dag står på CGT:s och FO:s sida inskränker sig till Vänsterpartiet(PG) och kommunisterna (PCF) och de numera allt svagare trotskistiska partierna. CGT och FO kan också få stöd av vissa så kallade frondörer bland Socialistpartiets ledamöter i nationalförsamlingen. Väljarstödet för denna linje är i dag högst 10-15 procent och splittrat på tre, fyra partier. Stödet i nationalförsamlingen är långt mindre. Genom valsystem med majoritetsval har småpartier knappt någon möjlighet att ta sig in i parlamentet.

Taxistrejken är den mest uppmärksammade av dagens strejker. Några tusen taxiförare demonstrerar på motorvägen utanför Porte Maillot i västra Paris genom att blockera trafiken. En karavan av andra taxibilar  kör i maklig takt från flygplatsen in mot stan och hindrar därmed framkomsten för övriga trafikanter. Taxiförarna är arga på uppkomsten av nya privata bolag som Uber som inte ingår i den strikt reglerade taxibranschen.

Regeringen måste nu hitta former för att reglera också de nya aktörerna som kör utan försäkringar för olyckor och som därmed innebär risker för passagerarna. Det finns motiv för de traditionella taxiförarnas demonstration. Samtidigt är den ett uttryck för en servicefientlig, konservativ attityd som varit ett besvärande inslag i många branscher i Frankrikes offentliga verksamhet. Jag vet av egen erfarenhet hur eländig taxiservicen är i Paris. Det finns för få bilar och för många sura chaufförer. Jag påminner mig en resa från flygplatsen till Paris för något år sedan där chauffören vid tre tillfällen fick raseriutbrott över andra trafikanter. Vid ett av tillfällena gick han ur bilen och sparkade på framförvarande fordon och skrek okvädinsord till den andre föraren.

Denna endagsstrejk får förmodligen väldigt lite effekt och det är också ett problem för dessa fackliga organisationer. De har få medlemmar, tomt i strejkkassorna och inte heller någon stark folklig opinion bakom sig. Det är svårt att bygga en kommunistisk front på det fackliga planet när arbetarna till största delen svikit socialismen rent politiskt. CFDT som arbetar mer kollegialt med arbetsgivarna och driver frågor om arbetsmiljö och vill bidra till mer livskraftiga företag når förmodligen längre i sitt arbete.

Fransk arbetarrörelse är ingen kamratklubb
Fransk arbetarrörelse är ingen kamratklubb 150 150 Tomas Lindbom

Den skandinaviska arbetarrörelsen är unik på flera sätt. Den var tidigt dominerad av reformism och den har ett nära band mellan fackföreningsrörelse och ett politiskt parti. Så ser det inte ut i andra europeiska länder och särskilt inte i Frankrike

Ett av de mer avslöjande händelserna i affären kring Kommunal är den omedvetenhet om risken för mutor i lägenhetsaffären med Margot Wallström. Annelie Nordström får frågan på en av pressträffarna och verkar inte ens ha reflekterat över problemet. Lämna en lägenhet till ett framträdande statsråd i en regering utan att det skulle kunna tolkas som bestickning. För henne är det förstås att sträcka ut en hand till en partivän som behöver hjälp. Inom arbetarrörelsen stöder vi varandra, en solidarisk rörelse.

Den franska politiska och fackliga eliten är sannerligen inga duvungar när det gäller skandaler. För bara ett år sedan tvingades generalsekreteraren för den stora fackliga organisationen CGT, Thierry Lepaon, avgå efter att ha låtit organisationen betala renovering av hans övernattningslya i Paris för 100 000 € och halva det beloppet för renovering av hans kontor.

Affären fick stor uppmärksamhet i Frankrike men försvann lika fort ur människors medvetande. Andra affärer kom emellan. Fransmännen kan ständigt läsa i tidningarna och på nätet om fiffel och båg hos politiker och andra ledande funktionärer i samhället.

Det viktiga i sammanhanget är att den här typen av affärer inom den fackliga världen aldrig spiller över på politiska partier. CGT står visserligen till vänster om Socialistpartiet men CFDT som är motsvarigheten till svenska LO skulle hellre aldrig smutsa ner partiet om någon motsvarande affärer skulle offentliggöras där.

Jag intervjuade representanter för CFDT i höstas och det är helt klart att parti och fack lever helt åtskilda liv. Den som är fackligt aktiv får inte – jag betonar får inte – ta uppdrag i något politiskt parti. De fackliga är mycket noga med att stå fria från samröre med politiker. De agerar självständigt. De utövar påtryckningar mot alla partier. De strejkar när de är missnöjda, helt oavsett vem som sitter vid makten.

Den facklig-politiska samverkan i Sverige mellan LO och det socialdemokratiska partiet är udda i ett europeiskt perspektiv. Ser man på denna företeelse med utomstående ögon är denna ordning högst märklig. Ur ett historiskt perspektiv är det begripligt. I Frankrike har den politiska kampen inom vänstern varit hård och inget parti har dominerat. Kommunisterna var till exempel starkare under en viss period efter andra världskriget. Först under Francois Mitterrands tid fick vänstern ett mer reformistiskt parti, PS, som än i dag dominerar vänstern. Det har alltså inte funnits en självklart part på den politiska sidan. Inte heller har det funnits en självklar part på den fackliga sidan. CGT och CFDT strider om makten och det finns en rad utbryningar som också har inflytande. De fackliga organisationerna är dessutom svaga, i antal medlemmar och med tunna plånböcker.

Frankrike är ingen förebild när det gäller tvivelaktiga affärer i toppen av ett samhälle. Tvärtom, Däremot kan franska socialister och franska fackliga ledare ge sina kollegor i Sverige en del råd och göra en del intressanta reflektioner som skulle kunna få den svenska arbetarrörelsen att utvecklas. Om nu deras svenska kollegor vill och förmår lyssna.

Uppförsbacke för fransk ekonomi
Uppförsbacke för fransk ekonomi 150 150 Tomas Lindbom

Premiärminister Manuel Valls tog häromdagen emot representanter för fack och arbetsgivare i Matignon, premiärministerns eget palats i Paris. Inget nytt i dessa samtal. Alla presenterar sina synpunkter och krav på ett förväntat sätt. Regeringar brukar sällan ta intryck av sådana här rundabordssamtal. Staten styr och intresseorganisationerna morrar eller strejkar.

Det råder ett påfallande lugn på den franska arbetsmarknaden sedan Francois Hollande kom till makten 2012. Strejker förekommer men inte av den omfattningen som skulle förväntas med tanke på krisen i landet. Ett skäl skulle kunna vara att landet trots allt – åtminstone till namnet – styrs av en vänsterregering. Jag tror inte på det. Inga fackliga organisationer har tidigare tagit hänsyn till partifärgen på president och regering. Ett annat skäl är att de fackliga organisationerna har mognat och arbetar mer konstruktivt för att hitta långsiktiga lösningar. Francois Hollande har också försökt stödja en utveckling mot mer av överenskommelser mellan parterna på arbetsmarknaden.  En vilja att närma sig den ordning som gäller i bland annat Sverige. Hollande bör respekteras för en del goda insatser under sin mandatperiod. Det relativa lugnet på arbetsmarknaden är en sådan.

Det finns en spänning mellan flera av de fackliga organisationerna och regering och arbetsgivare när det  gäller hur krisen ska tacklas. Force Ouvrières ledare Jean-Claude Mailly sa till exempel häromdagen i fransk tv att den statliga garantilönen (SMIC) måste höjas för att öka efterfrågan och därmed höja produktiviteten i företagen. Ekonomi byggd på principen om efterfrågan snarare än utbud. Denna hållning avvisas såväl av regering som av arbetsgivarna som menar att kraften i första hand måste komma från företagen. De behöver utrymme för att stärka sin position, inte minst kunna klara konkurrensen från utländska företag, både inom landet och när det gäller exporten.

Hur det än är med den saken så befinner sig fransk ekonomi fortfarande i uppförsbacke. Arbetslösheten har ökat på senare tid, inte minskat. Tillväxten är fortfarande så låg att den inte kan ge tillräcklig effekt på företagens vilja att anställa fler. Frankrike befinner sig dessutom i det dilemmat att de små och särskilt medelstora företagen är för svaga och har svårt att ta sig ur sin egen kris. Arbetsgivare i de mindre företagen vågar helt enkelt inte anställa folk. De som många andra fransmän ser pessimistiskt på framtiden.

Francois Hollande föreslår nu ett ännu mer omfattande fortbildningspaket för att på sikt få in fler arbetslösa i jobb. På kort sikt kan statistiken putsas genom att dessa människor, han talar om 500 000, tas upp som studerande och inte som arbetslösa. Ett vällovligt förslag som framförallt kan ge honom bättre arbetslöshetssiffror inför valrörelsen 2017. Det kommer att kosta staten en massa pengar men budgetunderskottet är numera en fredad zon eftersom pengar till polis och militär kostar enorma summor och Hollande har i det fallet stöd från hela högeroppositionen. Ingen kommer att ifrågasätta om  underskottet ökat lite mer på grund av denna utbildningssatsning, lovvärd i sig själv dessutom.

Francois Hollande har också sagt att han inte kommer att söka omval om han inte lyckas få bukt med arbetslösheten i god tid före nästa presidentval. Detta löfte ångrar han säkert i dag men medierna påminner honom om det varje vecka. Det gäller nog att han hittar kreativa sätt att gömma undan arbetslösa i statistiken för att han inte ska få äta upp detta löfte och kallas svikare. Ingen tror i alla fall att han kommer att avstå från sin kandidatur för omval. Han är en politisk överlevare av stora mått, en av de främsta i den grenen inom fransk politik. Hur det än går med arbetslöshetssiffrorna lär han bli Socialistpartiets kandidat i nästa presidentval.

Mitterrand och Hollande – far och son
Mitterrand och Hollande – far och son 150 150 Tomas Lindbom

I dag är det 20 år sedan Francois Mitterrand dog, bara ett halvår efter det att han avgått som president efter fjorton år. Ingen president under den femte republiken har suttit så länge. Ingen kommer heller att göra det eftersom presidenterna från och med valet 2002 väljs på femåriga mandatperioder. Mitterrand är otvivelaktigt också en av de största presidenterna mätt i hans karaktär och de reformer han genomförde. Nuvarande presidenten, Francois Hollande söker gå i den store socialistledarens och i sin andlige fars fotspår, dock utan att nämnvärt lyckas.

Redan på 1980-talet började Europa liberaliseras ekonomiskt och den politik på vilken Mitterrand byggde sin valkampanj 1981 höll inte i kontakt med verkligheten. Vem minns inte Reagan och Thatcher! Nationaliseringarna, de stora skattehöjningarna och en våldsam offentlig reformpolitik inom social verksamhet och arbetsmarknad ledde snabbt till fransk isolering i västvärlden, kapitalflykt och underskott i budgeten. Redan efter ett år såg alla hur krisen närmade sig och 1983 tvingades Mitterrand och hans regering lägga om politik. Det som då hände var egentligen slutet på ett riktigt vågat ekonomiskt vänsterprojekt i Frankrike och förmodligen i alla moderna västländer. Besvikelsen var stor i vänsterkretsar men denna besvikelse kunde hjälpligt hävas genom Mitterrands politiska skicklighet och en del reformer inom andra fält. Han blev presidenten som avskaffade dödsstraffet, som moderniserade skolan och som satsade stora pengar på kulturen, inte minst kring 200-årsminnet av revolutionen 1989.

Den andlige sonen till Mitterrand har försökt göra samma resa men hittills utan samma framgång. Francois Hollandes stora tal i Bourget utanför Paris i januari 2012 var startskottet för dennes valrörelse inför valet i maj samma år. Hollande attackerade finansvärlden som han kallade sin stora fiende. Han lovade kamp mot liberalerna i Berlin och Bryssel för en annan EU-politik kring ekonomin. Han lovade också reformer som skulle stärka de homosexuellas rättigheter på flera områden.

Hollande tvingades till i stort sett samma reträtt på det ekonomiska politikområdet. Hollandes program var oändligt mycket försiktigare än Mitterrands i början på 1980-talet, ett program som han dessutom skrivit gemensamt med kommunisterna. Ändå kunde han inte upprätthålla sin ursprungliga linje och idag styrs Frankrike av en trojka av Hollande, Valls och finansminister Macron, varav åtminstone de två senare kan betraktas som socialliberaler.

Hollande har däremot inte samma kraft och förmåga att ena landet kring reformer på andra områden än ekonomin. Hans lansering av lagen om samkönade äktenskap blev både ofullständig och möttes av mer motstånd än han hade önskat i det läge han då befann sig med svåra problem inom ekonomin. Han har genom sin utbildningsminister lyckats delvis modernisera skolan (mellan- och högstadiet). Han har enat landet mot terrorismen och fört några krig som medborgarna uppskattat. Han har delvis lyckats inom områdena lag och ordning och utrikespolitik därför att han slagit in på en konservativ linje som stämt med stämningarna hos folkflertalet. Han har däremot inte förmått påverka opinionen, inte framgångsrikt drivit frågor som mött motstånd. Vi ska minnas att Mitterrands lag mot dödsstraff drevs igenom mot folkflertalets vilja.

Sist men inte minst: Hollande är en impopulär president och en president som inte respekteras. Han möter inte samma respekt som Mitterrand på sin tid och han har vare sig kunnat ena vänstern eller folket i allmänhet.

Francois Mitterrand hyllas 20 år efter sin död. Det skrivs alla möjliga böcker om honom och hans egna böcker ges nu också ut som samlade verk. Mitterrand tvekade i sin ungdom om han skulle satsa på politiken eller litteraturen. Han valde det förra därför att han inte var säker på att kunna försörja sig på att skriva.

Francois Mitterrand var en stor personlighet. Som sådan komplicerad och ofta illa omtyckt. Han kunde vara både besvärlig och elak. Han var intrigant eller, om man ska uttrycka det vänligt, strategiskt skicklig. Hans personliga egenskaper var ändå av den digniteten att han kunde respekteras av alla, även av hans politiska motståndare. Francois Hollande har efter snart fyra år som president bekräftat den bild alla hade av honom dessförinnan. En duktig partisekreterare med förmågan att själv alltid hamna på fötter oavsett vilka politiska saltomortaler han utfört. Tyvärr räcker det inte för att med framgång driva Frankrike ur dess värsta kris, ekonomiskt och kulturellt, under efterkrigstiden.

 

Charlie Hebdo 1 år
Charlie Hebdo 1 år 150 150 Tomas Lindbom

Den 7 januari är dagen då Michel Houellebecqs nya roman Soumisson (Underkastelse) ska lanseras. En  roman om ett Frankrike som röstar fram ledaren för ett muslimskt parti som president i valet 2022. Frankrike islamiseras snabbt. Romanen utspelar sig i universitetsmiljö, i Sorbonne, där det snabbt efter valet står klart att endast muslimer får undervisa och att en rad nya lagar instiftas; månggifte införs och kvinnors rätt att arbete avskaffas.

Houellebecqs roman uppmärksammas med en satirteckning på Charlie Hebdos förstasida samma morgon och ges en positiv recension av Bernard Maris, en av tidningens kolumnister men annars känd som framstående ekonom.

Vi vet hur det slutade. Vid halvtolvtiden attackeras redaktionen på Charlie Hebdo på 10, rue Nicolas Appert i 11:e arrondissemanget i östra Paris. Detta östra Paris som skulle attackeras också vid attentaten den 13 november. Fem satirtecknare skjuts till döds liksom Bernard Maris och ytterligare sex döda och lika många skadade. Charlie Hebdos redaktion satt vid den här tidpunkten i redaktionsmöte.

Nu har det gått ett år. Frankrike kan se tillbaka på ett svart 2015. Attentatet mot Charlie Hebdo följdes av en attack med en död dagen efter och ytterligare en dag senare attacken mot den judiska butiken vid Porte de Vincennes. I augusti avvärjde tågpassagerarna själva ett försök till nytt terrordåd av en marockansk islamist på snabbtåget mellan Amsterdam och Paris. En del attacker har säkerhetspolisen också hindrat under året. Den 13 november smällde det igen med attacker på sex ställen i östra Paris och utanför nationalarenan Stade de France där franska fotbollslandslaget spelade vänskapsmatch mot Tyskland och med President Hollande på läktaren.

Frankrike tog ställning för yttrandefriheten efter attackerna i januari. Frankrike gick i krig efter attentaten i november. Frankrike 2016 är inte detsamma som 2014 och inte heller som Frankrike före 13 november 2015.

  • 1
  • 2