Sista striden det är… före 2017 års val

Sista striden det är… före 2017 års val 150 150 Tomas Lindbom

Internationalens ord “sista striden det är” surrar i min hjärna när jag nu följer debatten och uppladdningen inför behandlingen av propositionen om arbetsrätt i nationalförsamlingen om några veckor. Stridande parter formerar sig. Tonläget höjs. Förberedelser görs för demonstrationer och strejker. Regeringen har redan skjutit upp behandlingen av propositionen i fjorton dagar. Sista striden före presidentvalet 2017 men kanske också sista striden för den gamla, traditionella vänstern i Frankrike. En strid i vilken den gamla vänstern får stöd av Nationella fronten.

Arbetsmarknadsminister Myriam El Khomri har alltså lagt en mycket kontroversiell proposition för att reformera arbetsrätten, ett krav som sedan många år krävts av arbetsgivarorganisationerna och som högern talat om men aldrig (vågat?) genomföra i regeringsställning. Nu lägger alltså socialistregeringen ett sådant förslag som stöds av högeroppositionen och applåderas av arbetsgivarna men röner starkt motstånd från vänsterfalangen inom PS och hela den övriga politiska och fackliga vänstern, inklusive den militanta delen av studentrörelsen.

Förslagen i korthet går ut på att avtal om arbetsrätt i ökad utsträckning ska kunna göras i förhandlingar mellan arbetsgivare och arbetstagare på arbetsplatserna. Det är en tanke som President Hollande haft hela tiden, bland annat med de nordiska länderna som förebild och som stöds av den reformistiska fackföreningsorganisationen CFDT. Enligt propositionen ska även arbetsgivaren kunna förhandla fram justeringar i arbetstid och lön beroende på företagets ekonomiska läge. Propositionen innebär inte att lagen om 35-timmarsvecka avskaffas men den luckras upp. Arbetsgivaren kan begära att de anställda arbetar längre tid och till lägre extraersättningar jämfört med i dag.

Anställda ska kunna avskedas på ekonomiska grunder med lägre ersättning än tidigare. Det ska generellt bli lättare för arbetsgivare att avskeda personal vilket då förväntas ge effekten att arbetsgivare i större utsträckning också vågar anställa folk när det är goda tider. President Hollande talar upprepade gånger om flexisecurité francaise och syftar på den danska modellen som nu ges en anpassning till franska förhållanden.

Regeringen anser att propositionen är ett steg i riktning mot ökade befogenheter för arbetsmarknadens parter och att reformen både ger arbetsgivaren ökad flexibilitet men också arbetstagarna ökad trygghet. Regeringen tror att detta är ett sätt att få ner arbetslösheten. Företagen vågar anställa fler eftersom det ska bli lättare att avskeda folk i dåliga tider. Ökad flexibilitet borde också enligt regeringen leda till ökad dynamik på arbetsmarknaden och det bör då gynna produktion och tillväxt.

Har regeringen rätt? Det anser inte kritikerna som pekar ut lagen som asocial och ovärdig en vänsterregering. Den försämrar i balansen mellan arbetsgivare och arbetstagare. Problemet ligger inte i att den nuvarande arbetsrätten skyddar de anställda bättre. Kritikerna pekar på att i länder som Danmark finns denna felixibilitet men där har också de anställda helt andra villkor vad gäller försäkringar och fortbildning vid avskedanden.

Kritikerna menar också att politiken nu ensidigt riktar in sig på att försämra för löntagarna i en vag förhoppning om att stärka ekonomin. Arbetslösheten kommer inte att sjunka med dessa reformer, bara försämra balansen mellan arbetsgivare och de anställda.

Debatten känns igen. Vänsteroppositionen har inga egna förslag på hur arbetslösheten som varit skyhög i Frankrike sedan 80-talet ska kunna sänkas. Många menar att fackföreningsrörelsen inte bryr sig om de arbetslösa utan bara tar ansvar för sina medlemmar som ju har jobb. Det stora dilemmat är att regeringens förslag knappast heller kommer att ge några betydande effekter. Det kan i bästa fall innebära en anpassning till en morgondagens arbetsmarknad med många små företag inom tjänstesektorn. I dessa moderna företag blir samverkan på de olika arbetsplatserna viktigare än centrala avtal och lagstiftning.

En debattör har konstaterat att konflikten kring den nya arbetsrättslagen följer väldigt gamla mönster. Precis som under industrialismens dagar  står även i dag arbetsgivare mot löntagare. Som om samhället bestod av stora offentliga och privata företag som försåg miljoner människor med jobb och som garanterade livslånga anställningar. På gott och ont ser det inte ut så idag. Borde debatten bestå av andra aktörer och borde frågorna ställas på annat sätt?

En hel del av vänsterns kritik mot den aktuella propositionen bör tas på allvar. Det blir en ökad snedvridning i maktbalansen mellan arbetsgivare och de anställda. Den maktlöshet som många människor känner i dag kan inte negligeras. Den är högst reell. Hur ska en ny generation hitta meningsfulla jobb och en meningsfull vardag i en värld som inte kan garantera full sysselsättning och livslånga jobb? Den frågan kan inte som enda svar ha att arbetsgivaren ska ges ökad flexibilitet.

Sociologen Michel Wievorka konstaterar i den debatt som pågår att vi inte kan bortse från den ökade folkliga frustrationen efter år av ekonomisk kris och där många verkligen lever på marginalen. Många människor känner också av den alltmer auktoritära stämningen i landet, menar han. Terrorattackerna 2015 har skärpt läget ännu mer. Lösningen på terrorismen blir hårdare tag, mer övervakning och slår mot invandrarna. Den politiska makten i Paris fattar beslut på repressiva grunder. När den också går i armkrok med arbetsgivarna och försämrar villkoren för många vanliga löntagare på det ekonomiska området blir det, menar han, som Martine Aubry uttryckt det: Trop…c´est trop. (För mycket…nu är det för mycket)

Så till slut: Det är sant att vänsteroppositionen inte har ett konkret alternativ för att lösa arbetslöshetskrisen. Samtidigt är det märkligt att Francois Hollande och Manuel Valls inte lyckats ge en teoretisk grund för sin nya politik. Vari består den vänsterpolitik som de vill driva? På vilket sätt skiljer den sig från högerns? Och hur hänger de olika delarna i deras politik ihop? Svaret är möjligen enkelt. De vet inte själva. Samtidigt är det en svaghet att gå in i framtiden med politiska reformer som inte har en tydlig och genomtänkt agenda eller ännu bättre, en idémässig profil.

Leave a Reply

Your email address will not be published.