juni 2016

Idag firar Sverige sin nationaldag. Lite generade tar svenskar fram sina flaggor. En del gör det för att markera en så kallad svenskhet och kanske för att stänga ute människor som inte uppfattas som svenskar på riktigt. I Frankrike är det annorlunda. Till stor del har det historiska orsaker och visst skiljer sig fransmän åt i sin syn på det nationella.

En stor del av det franska folket, och det gäller inte minst vänstern, ser med stolthet på sin nationella historia. Marseljäsen med sitt revolutionära budskap sjungs med stolthet. Historiens olika revolutioner lyfter socialister fram i olika sammanhang. Frankrikes så kallade republikanska värderingar hyllas för sitt försvar för jämlikhet och den sekulära staten, fri från katolska kyrkans konservativa idéer. Högern hyllar också nationen, sjunger samma marseljäs och försvarar i stort sett samma grundvärden som vänstern. Men tolkar dem lite annorlunda.

Det är inte konstigt i Frankrike att vifta med sin flagga. Snarare är det skumt att inte bejaka sin nationella stolthet. Många blir upprörda när invandrare från Algeriet som är franska medborgare viftar med den algeriska flaggan istället när det landet spelar fotboll mot Frankrike. I grunden är fransk nationell stolthet ett försvar för demokratiska friheter och för öppenhet.

Problem har uppstått på senare år när invandringen ökat och med den främlingsfientligheten. Nationella fronten har blivit en mäktig kraft i fransk politik och dess idéer omfattas av en stor del av befolkningen. Långt fler än dess väljarandel vill minska invandringen och känner oro för den traditionella franska identiteten. Det som var den franska identiteten, öppenheten och försvaret för mänskliga rättigheter, utsätts för hot. Många fransmän vill inte vara lika öppna längre därför att öppenheten innebär en multikulturalism och så långt var det inte tänkt att öppenheten skulle gå.

Extremhögern har alltid funnits i Frankrike och hyllat ord som patriotism och nationalism. I det har legat drag av rasism, mer eller mindre dolda. Det sker en glidning i det franska samhället mot mer av extremhögerns idéer på detta område och den glidningen delar Frankrike med i princip alla europeiska länder. Det blir allt svårare att dra det där tydliga strecket mellan alla demokratiska partier och extremhögern. Jag lyssnade till Nationella frontens vice ordförande Florian Philippot i ett tv-program i lördags. Journalisternas frågor och angrepp förefaller bli alltmer perifera och han känns , som i detta program, alltmer trygg och säker i sin svarsposition. Inte en enda fråga ställdes om grundinställningen till invandring. Förklaringen är enkel: Inga partier, knappt några medborgare försvarar en generös invandring eller öppna  gränser för flyktingar. Journalisternas kritiska frågor mot Philippot handlade snarare om Nationella frontens motstånd mot EU.

Philippot svängde sig med ordet patriot. Det gör inte en vanlig högerman eller socialist. Ordet granskades ändå i tv-programmet. Vad betyder ordet patriot i dag? Ingen vet men man kan ana. Det är inte ett begrepp som förklarar stoltheten över att vara fransman i sin pluralism och öppenhet mot omvärlden. Snarare lär det vara stängda gränser för såväl varor, tjänster som människor. Drömmen om ett slutet land i en global värld.

Varför blir det så stora konflikter kring arbetsrätten, frågar sig säkert många svenskar och andra som inte lever i Frankrike. Svaret är inte givet, förstås, men här är tre förklaringar: en fransk tradition att göra revolter, en dualistisk syn på världen, eliten mot folket, och olika syn på hur samhället ska formas.

Den franska revolutionen 1789 lever kvar i människornas föreställning om hur sociala och politiska problem kan lösas. Frankrike är ett demokratiskt land men många fransmän lutar också åt tanken att extraordinära åtgärder måste kunna sättas in om en kris blir för omfattande. Det gäller både delar av eliten som till exempel sökte efter General de Gaulle för att lösa den koloniala krisen med Algeriet på 50-talet och det revolutionärt sinnade folket som är öppna för starka utomparlamentariska påtryckningar för att få till stånd ökad social och ekonomisk rättvisa.

Dualismen, spänningen mellan två poler, karakteriserar i hög grad fransk politik. Antingen är en medborgare för eller emot. Antingen är han en del av makten eller det underordnade folket. Antingen höger eller vänster. Det gäller långtifrån alla medborgare och jag vågar påstå att denna starka dualism minskar i betydelse. Även Frankrike liberaliseras och individualiseras. Ändå tänker fransmän mer i sociala klasser som har motstridiga intressen.

Frankrike har en röststark traditionell vänster som hävdar intressen som går stick i stäv med den liberalt orienterade syn på ekonomi och arbetsmarknad som gäller i stort sett alla västeuropeiska länder. Den traditionella franska vänstern försvarar lagen mot förhandlingar när det gäller arbetsmarknadsfrågorna. Arbetsrättslagen är en tegelsten med en myriad av regler för hur kriser på arbetsmarknaden ska tolkas. Detta regelverk vill vänstern behålla. Kampen mot regeringen och arbetsgivarna handlar i mycket om detta. Vänstern tror att förhandlingar med arbetsgivarna utan dessa lagar och förordningar ger arbetstagarna sämre utdelning.

Den traditionella vänstern tror också på toppstyrning precis som det franska samhället fungerat i sekler. När beslut fattas på lägre nivå hotas de rättigheter som arbetarklassen tillskansat sig under 1900-talet. De fackliga organisationerna är också svaga på basplanet och förlorar säkert på att beslutsfattandet delegeras till lokal nivå.

Socialistpartiet börjar svänga. Regeringen har definitivt övergivit de klassiska socialistiska positionerna. Bland dess medlemmar och sympatisörer är bilden mer komplicerad men eftersom Socialistpartiet blir alltmer ett medelklassparti försvinner även här stödet för den gamla linjen. Verkligheten spelar också roll. Den mest traditionella fackliga organisationen, CGT, har sin styrka i statliga och privata företag med äldre struktur som i stora industrier. Därför är CGT mer angeläget att försvara en äldre modell av ordning på arbetsmarknaden.

Nu har CGT proklamerat en strejk utan definierat slutdatum. Den sätter igång i dag och berör främst de sektorer där CGT är starkt;   transportområdet. Nu blir det en period av strejker på tåg och flyg. I vanlig ordning blockeras inte all trafik. Som exempel kommer vart  tredje pendeltåg i Parisområdet att ställas in.

Det som oroar är att strejken skulle kunna fortsätta efter den 10 juni när EM i fotboll startar. Det är uppenbarligen ändå ett förhandlingsutspel från CGT och de andra inblandade fackliga organisationerna. Regeringen ska bli nervös och göra eftergifter. Än så länge säger Hollande nej till att dra tillbaka lagen om arbetsrätt. Det blir ett chickenrace. Jag är som vanligt opitimistisk i det avseendet. Ingen tjänar på att fotbollsentusiasterna från hela Europa exponeras för ett Frankrike som inte kan lösa transportfrågan. Det skulle innebära att franska folket som nu accepterar strejkerna blir fientliga till CGT och att samma folk straffar regeringen med ännu lägre opinionssiffror. Ett gott tips är att strejkerna avblåses den 9 juni och att någon form av avtal eller åtminstone tillfälligt eld upphör inträffar.