Toppstyrning av fransk politik

• mars 12, 2018
• Tomas Lindbom
• 1 comment

Det är uppenbart att det folkliga, breda inflytandet över politiken kanaliserat genom partierna har förlorat det mesta av sin betydelse i västeuropeisk politik. Se på Sverige där flera partier byggde på stora folkrörelser. I dag är interndemokratin obetydlig i partier som Socialdemokraterna och Centerpartiet. Mer betydelse har resultaten av opinionsmätningarna. Det är inte partiernas rörelser som främst styr utan de väljare som är möjliga att vinna; marginalväljarna.

I än högre grad tycks denna toppstyrning gälla Frankrike som har en konstitution som gynnar starka politiker. Fram växer politiker som är anpassade till modellen med majoritetsval i enmansvalkretsar. Modellen med en stark president som väljer regering och kan styra och ställa ganska fritt med parlamentet har förstås inte tillkommit sedan 1958 då femte republiken skapades av General de Gaulle. Frankrike har varit centraliserat sedan medeltiden och haft kungar och kejsare med oinskränkt makt även under en del av den moderna tiden, efter franska revolution 1789.

Emmanuel Macron är medveten om och positiv till att han verkar i linje med den franska traditionens sätt att se på politisk maktutövning. Han resonerar om det i sina intervjuer med Éric Fottorino, chefredaktör för veckotidningen Le 1. Politisk handling måste växa fram i ett öppet samtal bland medborgarna men måste också avgöras genom att en stark person eller grupp fattar det avgörande beslutet. Det är också på det sättet Macron regerar. Arbetsrättsreformen är ett exempel. Han la fram sina grundprinciper om hur den skulle reformeras. Han lät olika intressegrupper ge sina synpunkter och han var inte ovillig att lyssna i detaljer. När han lyssnat färdigt beslutade han, i flera frågor utan att tillfråga parlamentet.

Det har visat sig att Macrons rörelse En Marche! är precis i linje med Macrons syn på folkligt inflytande. Partiets sympatisörer gör analyser, reflekterar över samtidens politiska frågor och har idéer och tankar. Ändå är det Macron som fattar de avgörande besluten som i ett företag. Ledaren styr men lyssnar först och tar intryck av alla som följer honom.

Övriga partier och rörelser i Frankrike fungerar mer eller mindre på samma sätt. Marine Le Pen har i helgen föreslagit ett nytt namn på partiet ”Rassemblement national”. Detta namn ska avgöras via en medlemsomröstning på internet. Men hon lär få som hon vill och namnet togs inte fram i demokratisk mening av hela partiet. Det var hemligt tills det presenterades i hennes sluttal på kongressens sista dag. Hennes parti har alltid varit toppstyrt men det är inte bara för att partiet är högerextremt. Det finns skillnader jämfört med Macrons parti men likheterna är slående.

Vi kan ta i stort sett alla partier och interndemokratin visar sig svag. Socialistpartiet har haft en tradition av större möjligheter för medlemspåverkan. I dag är partiets medlemskader så svag att toppen styr mer än någonsin.

Eliten mot folket har varit en stående fråga inom fransk politik under senare år. Denna problematik – att eliten styr och att folket saknar inflytande – har många sidor. Rent formellt är det uppenbart att eliten styr över folket. Den lagstiftande makten är svag i förhållande till den exekutiva. Visserligen väljer folket president i allmänna direktval men en valsedel vart femte år på en person kan knappast balanseras av folkligt inflytande. Presidenten har alla möjligheter till gränslös maktutövning som hen kan ägna sig åt under sin mandatperiod.