Monthly Archives :

april 2018

Macron 1 år – okända ministrar
Macron 1 år – okända ministrar 150 150 Tomas Lindbom

Emmanuel Macron kan i dagarna fira ett år av sin mandatperiod som Frankrikes president. Nu vill han inte fira. För honom spelar ett år ingen roll. Han vill ha folkets omdöme om sin och sin regerings insatser efter hela mandatperioden, vid valet 2022, eller snarare efter två valperioder, det vill säga 2027. Ändå spekulerar alla journalister och politologer i Frankrike om årsnoteringen på regeringen. Har den lyckats och har Macron lyckats så här långt?

Låt oss titta på Macrons premiärminister och regering. Det sägs att den är mer okänd än under tidigare mandatperioder. Det finns ministrar som bara var fjärde fransman har hört namnet på. Det är uppseendeväckande men ändå begripligt. Macrons regering består av en annan typ av personer än tidigare.

Det mest avgörande är presidentens tydliga ambition att samla en grupp människor i sin regering med framförallt en god sakkunskap på de områden som de är satta att verka inom. Ett sådant tydligt exempel är Elisabeth Borne som ansvarar för transportministeriet och som tidigare arbetat på en hög post inom järnvägsbolaget SNCF. Hon saknar  partipolitisk erfarenhet. Det gäller i lika hög grad en rad andra ministrar i regeringen.

Den som vill kritisera dessa personer kallar dem för teknokrater. Det är sant att flera av ministrarna gärna bedömer politiska frågor utifrån perspektivet hur de kan lösas ekonomiskt, juridiskt och administrativt. De lägger ett expertperspektiv på frågan. Rimligen beroende på deras bristande politiska erfarenheter kan de inte se hur olika förslag tas emot av olika väljargrupper inom olika delar av landet. De kan också lätt trampa fel i förhållande till andra partier som domineras av personer med lång partipolitisk erfarenhet eller i kontakterna med de fackliga organisationerna som agerar oerhört medvetet ur ett opinionsmässigt och taktiskt perspektiv.

Elisabeth Borne har efter hand hamnat alltmer i bakgrunden i förhandlingarna med facken. Rollen har istället övertagits av premiärminister Edouard Philippe som har en mer renodlad politisk erfarenhet. Det hjälper inte henne att hon kan sakfrågan in i minsta detalj. Politik avgörs inte bara på ritbordet utan minst lika mycket ute i terrängen.

Samtidigt måste sägas att ministrarnas sakkompetens väcker respekt hos väljarna. Inte minst önskade sig stora delar av franska folket denna förändring av ministrarnas profil. Ökat expertkunnande hos dem var en av nyckelfrågorna i valrörelsen. Macron fick säkert en del röster av den anledningen. För många fransmän ska inte beslut om skötseln av landets nationella frågor i första hand ses med ideologiska glasögon särskilt som om dessa glasögon varit slipade för att passa för en förgången tid. För många fransmän bör ministrarna i en regering i första hand tillsättas utifrån kriteriet kompetens.

Det ska också till ministrarnas försvar sägas att de skött sig ganska bra. Praktiskt taget inga skandaler och få uttalanden som avslöjat bristande omdöme. Det påstås också att Macron på ett annat sätt än tidigare presidenter träffar sina ministrar och stöttar dem i sina uppdrag. Det förefaller som om regeringen arbetar mer som ett team med färre interna motsättningar än tidigare. Det kan delvis förklaras med att experter från företag och stora organisationer är vana vid att arbeta för helhetens bästa medan politiker verkar i en tradition av ständig kamp om att profilera det egna jaget, bygga på sitt individuella varumärke.

Ingen ska tro att den nuvarande regeringen saknar ideologisk kompass och bara ser till allas bästa ovanför de politiska striderna. Macron har en klar ideologisk agenda och det har också hans närmaste ministrar som har tidigare partipolitisk förankring i Socialistpartiet eller hos Republikanerna. Snarare kan man säga att Macron givit ministerstatus också till personer som normalt skulle ha suttit som höga statstjänstemän men att det i ett inledande skede av hans regeringstid faktiskt fungerat ganska bra. Han är säkert inte orolig över att en del av hans ministrar är okända. Det bekymrar säkert inte heller Stefan Löfvén att budgetchefen på finansdepartementet i Sverige är okänd för de svenska väljarna.

Fransmän som misstror och rasar
Fransmän som misstror och rasar 150 150 Tomas Lindbom

President Emmanuel Macron befinner sig nu i ett besvärligt läge under sin mandatperiod. Detta läge delar han med erfarenheter som alla franska presidenter upplevt. När den sociala upprördheten stiger hos delar av franska folket kan det bli svettigt för främst presidenten men också premiärminister och regering. En inneboende konflikt mellan makten/eliten och delar av folket i ett land som bygger på denna konflikt och som förefaller att aldrig kunna ta sig ur den. Hur mycket det än talas om samverkan, dialog och överenskommelser är denna spänning en del av kulturen och det närmast reflexmässiga beteendet. Den konfliktfyllda dualismen förefaller sitta så djupt i den franska karaktären att den aldrig försvinner.

Jag har skrivit det tidigare på denna blogg men det är värt att upprepa det: Presidenten och regeringen möter ständigt två motståndare när den lanserar politiska förslag eller gör uttalanden, den politiska oppositionen och motståndarna på arbetsmarknaden och i sociala grupper som framträder på gator och torg. De fackliga och sociala grupperna är farligare för makten än den politiska oppositionen. Regeringen har genom konstitutionen en rad verktyg för att runda parlamentets kamrar. President Macron har flera gånger använt sig av dekret för att slippa ha långa utskottsbehandlingar och debatter i nationalförsamlingen och senaten. Istället har han i princip fattat besluten i regeringskonselj. Det har gällt lagarna om arbetsrätten och nu även om konkurrensutsättningen av tågbolaget SNCF. Motståndarna i form av facken och de uppretade intressegrupperna är mer oberäkneliga och kan också räkna med stöd hos stora delar av befolkningen, väljare som det gäller att inte tappa för de styrande. Det hör till den franska politiska kulturen att medborgare i stor utsträckning solidariserar sig med dem som gör uppror. Dessa medborgare kan delvis stödja regeringen rent sakligt men tycker om folklig opposition som ger makthavarna en minnesbeta, som får makthavarna att känna att de är dödliga. För i Frankrike upplever så många medborgare att de är maktlösa mot makten och står så långt ifrån den.

Maj 68 var ett utmärkt exempel på revolt, styrd av vänsterextrema grupper men som fick stöd av stora delar av befolkningen. Ett stöd som varade under en månad. När regeringen och General de Gaulle samma sommar genomförde nyval till nationalförsamlingen röstade en förkrossande majoritet för Generalen och hans högerregering.

Nu är tonen uppskruvad igen fast – det måste sägas – inte på samma höga decibeltal som 1968. Ett mindre antal studentgrupper ockuperar en handfull universitetsanläggningar med krav på att Macrons universitetsreform ska stoppas. Macron vill införa någon form av inträdesprov till universiteten. Den stora majoriteten studenter deltar inte i ockupationerna eller stöder dem. Ett  par hundra revolutionära bönder har vägrat att lämna flygplatsområdet Notre-Dame-des-Landes trots att regeringen beslutat att inte bygga den omdiskuterade flygplatsen. Polisen har drivit bort merparten av dem men ett hundratal stannar kvar med sina ekologiska odlingar på ockuperad statlig eller privat mark.

Järnvägskonflikten är mycket mer omfattande och fortsätter med rytmen av två dagars strejk och tre dagars arbete. Cirka var tredje järnvägsanställd deltar i strejken och vänder sig mot regeringens förslag att öka effektiviteten inom SNCF med bland annat avskaffande av särskilda privilegier för dem som i framtiden kommer att anställas i det statliga bolaget. Det ska alltså sägas att Macron inte har några planer på att privatisera SNCF.

Delar av Air France personal strejkar också med krav på att ett mångårigt lönestopp ska ersättas av högre löner. Det finns också hot om strejker inom elsektorn och sjukvården. Missnöjet med pensionerna har tidigare fått ett antal tusen pensionärer att demonstrera. De menar sig ha fått lägre pension under 2018. Macron försvarar sig med att merparten av dem redan nästa år kommer att kompenseras genom minskad boendeskatt. Det är löften som många pensionärer inte litar på.

Misstro och ilska är orden som används. Dessa känslor riktas alltså mot regeringen och mot Macron. Den politiska oppositionen från vänster och höger och från Nationella frontens sida har verkligen lyckats på en punkt. Anklagelsen om att Macron är de rikas president har verkligen etsat sig fast i allas minnen. Hans reformer tolkas genom det filtret. Den modernisering som han vill genomföra tolkas som ett slag emot vanligt folk och deras tunna plånböcker. Hur många är de som tänker så och som stöder upproren som sker nu i Frankrike? Förmodligen inte hälften av befolkningen men inte långt därifrån. Vi får inte glömma att Macron har en folklig höger emot sig och den är stark, inte minst bland Marine Le Pens väljare och en vänster som säkert omfattar 20 procent av väljarkåren. Macron har en rad trumfkort på hand och han har också många fransmäns stöd. Men ett par felsteg och dagens oroliga läge i landet kan utvecklas till en social kris.

Tv-utfrågning av Macron en ideologisk kraftmätning
Tv-utfrågning av Macron en ideologisk kraftmätning 150 150 Tomas Lindbom

Igår kväll utkämpade Emmanuel Macron en ideologisk strid med två journalister, sannolikt de mest fruktade i Frankrike, i en utfrågning i bland annat BFMTV, den mest framträdande nyhetskanalen på tv i landet. Franska politiska program och debatter knyter ofta samman sakpolitik med en redovisning av olika värdesystem. Söndagskvällens utfrågning blev mer en debatt för och emot en liberalisering av samhället och för eller emot en stark, auktoritär politisk ledning av landet.

Emmanuel Macron hade uppenbarligen själv styrt valet av utfrågare. Jean-Jacques Bourdin på BFMTV var den ene. Han är känd för en hårdför utfrågningsstil när han grillar politiker, ofta med frågor och insinuationer som närmar sig det populistiska. Och så Edwy Plenel, grundaren och ledaren för den grävande nyhetssajten Mediapart. Plenel har en rad skalper i sitt bälte. Han har drivit Nicolas Sarkozy till vansinne genom att avslöja flera av de eknomiska oegentliga affärer som han varit kopplad till. Plenel är känd för sina vänstersocialistiska åsikter. Bourdin är som en tjur i debatterna. Han rusar på motståndarna med bullrande och  anklagande frågor. Som en tjur om anfaller en toreador. Plenel påminner snarare om ett kattdjur som ställer sina frågor med finess, med beräkning och alltid med en dold agenda som kryper fram när intervjuoffret börjar trassla in sig i sina resonemang.

Tjuren Bourdin stod sig ganska slätt i kraftmätningen med en toreador på Macrons nivå. Även Plenel hade svårt att bemästra sin motståndare. Macron har ett makalöst självförtroende och en så blixtrande snabb hjärna och är så påläst ( han lär vara vaken och arbeta 21 timmar per dygn) att han inte luras in i fällor och han drar sig inte heller för att anklaga journalisterna för otydliga resonemang och osakligheter. Han verkade njuta av denna konfrontation som pågick i två och en halv timme utan avbrott. Inte en sekund av andningspaus, inte en tanke på reportage, intervjuer med folk på stan eller ens ett reklamavbrott. En intellektuell kraftmätning mellan tre män, två mot en, som bara kan genomföras i ett land på jorden, Frankrike.

Fick tittarna besked? Det handlade trots allt mer om en uppgörelse mellan Macron – på samma gång liberal, social och auktoritär –  å ena sidan och företrädare för det folkliga missnöjda Frankrike (Bourdin) och det vänsterintellektuella Frankrike (Plenel) å den andra. Det var i första hand en uppgörelse om idéer. Men visst, tittarna fick besked också i sakfrågor. Macron försvarade krigshandlingen mot tre fabriker för framställningar av kemiska stridsvapen i Syrien. Han hänvisade till gamla FN-resolutioner och ett gammalt löfte om att aldrig acceptera kemisk krigföring. Han försvarade asylrätten och menade att Frankrike också skyddade den. Han försvarade förbudet mot slöjor i skolor men ville inte införa slöjförbud på allmänna platser. Han försvarade sitt reformförslag att konkurrensutsätta järnvägen men var tydlig med att han inte vill privatisera järnvägen. Han lovade reformer för att sjukhusköerna ska kortas och villkoren för vårdpersonalen förbättras. Han tror på avreglering för att öka flödet i ekonomin och på sikt skapa bättre villkor för de flesta människor i landet.

Det är svårt att veta hur en kväll som denna påverkar opinionen. Det kommer opinionsinstituten att berätta redan under måndagen. De kommer också att jämföra utgången av denna utfrågning med den som skedde i torsdags kl 13 när Macron grillades i den folkliga tv-kanalen tf 1. Den utfrågningen var mer traditionell och lugnare. Där fick Macron tala till punkt. Igår kväll slogs han med två journalister som ville vinna debatten och helst knäcka sitt intervjuoffer. Det är bara att konstatera att Macron, oavsett hur vi bedömer hans politik, klarade båda sammanhangen med bravur.

 

Den sociala konflikten fortsätter och breddas
Den sociala konflikten fortsätter och breddas 150 150 Tomas Lindbom

Det finns de som hoppas eller oroar sig för ett maj 2018. De tänker förstås på en upprepning av majrevolten 1968 som lamslog Frankrike i flera veckor med studentuppror och en generalstrejk. Det finns tendenser till att landet ska få återuppleva något av den dramatiska våren för femtio år sedan. Det är inte bara järnvägsarbetarna som är arga. Så är också pensionärerna och studenterna. Nåja, en liten minoritet av av de senare men det räcker till våldsamma sammandrabbningar på några universitet.

Frankrike verkar långsamt ta sig ur den långvariga lågkonjunktur som utlöstes i ock med börskraschen 2009 och som hållit nere den franska ekonomin sedan dess. Nu återvänder landet till ett mer normalt tillstånd med viss konjunkturuppgång och lägre arbetslöshet. Det hjälper inte. Många fransmän är istället missnöjda med att de inte tillräckligt snabbt får utdelning i plånböckerna på den positiva utvecklingen på makroplanet. För järnvägarna liksom andra offentliganställda funktionärer är Macron liksom egentligen alla presidenter sedan 1970-talet ett hot mot deras framtid. Privatisering, konkurrensutsättning, internationalisering är skrämmande ord för många av dem. Här gäller istället den gamla parollen: Resistez! (Stå emot!). De mäter inte nöjdhet i om de får mer i plånboken utan om utvecklingen mot så kallade flexibel arbetsmarknad kan stoppas eller inte.

Emmanuel Macron lät sig igår intervjuas i den privata tv-kanalen tf 1. Tf 1 ses i hög utsträckning av sämre bemedlade och företrädesvis äldre. Intervjun gjordes i samband med 13-nyheterna och sändes från en lågstadieskola i Normandie. Det satt visserligen inga barn i salen men tittarna kunde se dekoren från ett vanligt klassrum.  Detta var regisserat från Elyséepalatset som ville visa att Macron med sina reformer vill göra framtiden bättre och särskilt tänker på alla dem som i dag är barn men om några år ska ge sig ut i yrkeslivet. Han hoppades övertyga det folkliga Frankrike om att vägen till bättre levnadsvillkor går genom en flexiblare och liberalare arbetsmarknad.

Macron låter sig intervjuas två gånger denna vecka. Andra gången blir i morgon söndag när han framträder i kanaler som också vänder sig till mer intellektuella, en annan grupp som vanligen tar parti för strejkande och demonstrerande arbetare i den offentliga sektorn. Han har nu övergivit sin tidigare diskreta hållning med få framträdanden i media. Han inser att läget nu är så pass allvarligt att han behöver exponera sig mer och svara på medborgarnas frågor.

Majoriteten fransmän delar hans uppfattning i sakfrågan kring reformer inom järnvägen. Men problemet är att konflikten verkar sprida sig till andra grupper. Det är allmänt oroligt  på flera håll i landet. Fransmännen har också ett drag av att vara revolutionärer. De har förståelse för regeringars och presidenters önskan att reformera landet men också för det folkliga upproret.

Ett exempel på ett farligt läge är när staten sätter in polis för att stoppa studentockupationer och jaga bort ockupanter från hus och mark. Denna vecka har tv-nyheterna varje dag visat exempel på detta. En rektor på ett universitet blev trött på att ett (fåtal) vänsterextrema studenter ockuperade byggnader och hindrade studierna för flertalet studenter som nu förbereder sig för examen. Det blev förstås blodigt och obehagligt. Många tar ställning mot staten och mot presidenten efter att ha sett bilderna. I Notre-Dame-des-Landes i Bretagne har ett antal ockupanter inte lämnat sina tillfälliga bosättningar efter fleråriga demonstrationer mot ett planerat flygplatsbygge. Bygget ska nu inte genomföras enligt beslut från presidenten men dessa ockupanter vägrar ändå att lämna området. I veckan gick polisen in och förstörde deras baracker och jagade iväg ockupanterna. Samma känsla igen hos många fransmän: Det är ovärdigt att sätta in polis mot engagerade medborgare. Med detta sagt finns förstås en ännu större grupp medborgare som tvärtom kräver beslutsamhet och kraftfullt agerande av presidenten för att de inte ska förlora respekten för honom och hans förmåga att styra landet.

En fransk president måste alltid ta hänsyn till en rad konfliktyttringar och samtidigt hantera hur medborgarna reagerar på dessa. Det är en balansgång som verkligen kräver stor känslighet. Macrons första framträdande i veckan, intervjun i skolsalen i Normandie, förefaller ändå ha lyckats ganska bra.

I dag tyder inget på att vi får ett maj 2018. Men några felsteg i förhandlingarna med facken om järnvägen eller några brutala scener med polis inblandad i någon ockupation kan vända läget till det sämre. Och fler grupper kan blanda sig i leken. Vårdpersonalen på sjukhusen kan mycket väl börja strejka och demonstrera. Lärarna på universiteten och i skolorna kan förena sig med studenterna. Inget är omöjligt. I ett sådant läge kommer Macron att ställas på riktigt svåra prov. Vi är inte där nu och troligen kommer vi inte i en sådan situation. Osvuret är ändå bäst.

86-årings nostalgiska tal entusiasmerar en socialistkongress
86-årings nostalgiska tal entusiasmerar en socialistkongress 150 150 Tomas Lindbom

Det franska socialistpartiet håller denna helg sin 78:e kongress och det sker i en möteshall i Aubervilliers strax  norr om Paris stadsgräns. Jag tar mig dit med métron, ända till slutstationen som fått namnet Front Populaire och påminner om den vänsterregering med vänsterradikala, socialister och kommunister som styrde Frankrike under Léon Blum några år strax före andra världskrigets utbrott. En av de få perioder i modern tid då hela vänstern kunnat enas för att regera samman. Det andra tillfället under 1900-talet var två år i början av Francois Mitterrands regeringsår (1981-83) då också kommunisterna deltog med några ministerposter.

Socialistpartiet (PS) befinner sig i sin svåraste kris sedan bildandet 1969. Temat för denna kongress var partiets återfödelse. Partiledningen under sin nyvalde ledare Olivier Faure har klädsamt nog inte stuckit under stol med att partiet närmast dog i samband med valen förra året. Dess presidentkandidat Benoît Hamon fick bara 6 procent av väljarnas röster och i valet till nationalförsamlingen lyckades partiet bara skrapa ihop ett trettiotal mandat mot över 300 i valet 2012.

Det mesta kändes tungt och dystert när jag gick omkring i konferenshallen och lyssnade till tal och reaktioner från ombuden. Det var uppenbart att hela kongressen regisserades utifrån tanken att olika tal skulle muntra upp ombuden. Visst hade partiet idéer och visst behövdes partiet, var budskapet som skulle prägla kongressen. Efter tre timmar gav jag upp. Dyster till sinnet återvände jag till metrostationen Front Populaire och tog mig snabbt in till centrala Paris. Varken talens innehåll eller människorna ingav hopp.

En gång under eftermiddagen höjdes stämningen i plenisalen. Louis Mexandeau, 86 år och minister under Francois Mitterrands regeringsperiod, lyckades veva igång ombuden. Han påminde om tidigare valnederlag och hur dessa vänts till segrar. Han påminde om partiets katastrofval 1969 och hur det vändes till en sprakande seger 1981 när Mitterrand utsågs till republikens president. Ja, redan på 1970-talet kom de första framgångarna i lokala och nationella parlamentsval. ”Det kan vända snabbare än ni och några andra tror”, var hans tes. Ombuden blev exalterade. De avbröt honom ett flertal gånger med applåder och efter hans tal fick han stående ovationer i flera minuter. Alla andra talare som sökte ge svar på dagens politiska utmaningar bemöttes med lama applåder och i något fall även av buanden.

PS går nu ut med ett program som ska vara ekologiskt, socialt och EU-vänligt. Det är svårt att se hur detta parti ska kunna finna ett eget utrymme i det politiska landskap som det ser ut i Frankrike idag. PS är klämt mellan den socialistiska vänstern och Macron. PS hyllade socialismen som grundfilosofi utan att någon gång lyckas visa hur detta partis form av socialism möter ett behov hos väljarna. Det är alltför uppenbart att de fransmän som i dag kallar sig socialister väljer ett hard core-alternativ som presenteras av bland annat Jean-Luc Mélenchon och hans rörelse La France Insoumise. PS har förlorat förtroendet hos de riktiga socialisterna efter fem år med Hollande och hans regering som snarare förde en socialdemokratisk politik som i Frankrike ofta kopplas ihop med liberalism och påminde om det som skulle bli Macrons regeringsprogram.

Flera talare på kongressen försökte också övertyga om att PS är ett vänsterparti i total opposition mot Macron. Även här saknades trovärdigheten. Det är åter Mélenchon och den extrema vänstern som lagt beslag på oppositionsrollen. Ingen lyssnar på Parti Socialiste. Olivier Faure talade om en sansad opposition men vad är det i ett uppskruvat läge när strejkerna är i full gång, organiserade för en social protest av radikala fack och orkestrerade för politiken av vänsterpartierna.

Det dystra på kongressen är avsaknaden av en sann analys av läget. Den reformistiska vänstern har naturligtvis lika svårt att göra upp med sitt förflutna och bygga en ny politisk identitet i andra länder. I Frankrike som saknar segheten hos de gamla partierna som i Sverige eller Tyskland ser hur den reformistiska vänsterns parti, PS, på några år faller ihop som ett korthus. Ingen nåd!

Det är begripligt att stämningen inte var på topp under kongressen men så beklagligt att människor som lever i en rörelse med historiska rötter har så förtvivlat svårt att göra upp med sega och livlösa idéer och strategier och tänka i nya banor. Louis Mexandeau, 86 år, och med blicken riktad mot det förgångna, drar ner ovationer. Det är som det är med gamla partiers tjänare: Hellre dö än tänka radikalt nytt.

 

  • 1
  • 2