Hotande social konflikt på väg i Frankrike

Hotande social konflikt på väg i Frankrike 150 150 Tomas Lindbom

Nu är det allvar. Emmanuel Macron står för första gången inför en konflikt mot delar av det franska samhället. Arbetsrättsreformen i höstas gick igenom mot en maktlös vänster och ett svagt fackligt motstånd. Annat är läget nu när han vill förändra järnvägen från ett offentligt bolag till ett statligt bolag i aktiebolagsform. Dagens strejk blev en framgång för de militanta facken. Den politiska vänstern skramlar med vapnen och halva väljarkåren stöder motståndet. Macron och regeringen verkar inte heller ha funnit rätt strategi och många frågar sig om målen med reformprogrammet är tillräckligt tydliga.

Detta är en i hög grad politisk konflikt men striden drivs av regeringen med teknokratiska argument. Transportministern Elisabeth Borne har själv varit en ledande tjänsteman inom den statliga järnvägen, SNCF. Hon kan allt om järnvägar men hon hittar inte in till de strejkande som ser reformen som ett hot mot den franska identiteten av att ha en statlig, landstäckande järnväg. Det är självklart att dessa statliga funktionärer som bär upp järnvägen också ska ha sociala villkor som garanterad livstidsanställning och bättre pensionsvillkor, tänker de om sig själva och får stöd av facken.

De strejkande inom SNCF ser inte heller hur deras goda sociala villkor ska behöva rivas ner för att tågen ska gå i tid eller underskottet i budgeten för järnvägen ska minskas. Ett antal regeringar har spätt på underskottet och nu vill Macron ge de järnvägsanställda skulden för dagens kritiska situation rent ekonomiskt.

Regeringen har svårt att förklara för de strejkande men också för medborgarna vad reformpaketet egentligen har för syfte. Varför måste bolaget förändras juridiskt? Premiärministern talade i dag i nationalförsamlingen om vad reformen inte är men hade svårare att visa varför den måste genomföras.

Det är uppenbart att regeringen inte räknat med denna storm av indignation hos de järnvägsanställda. Hela 34 procent strejkade i dag. Bara ett fåtal snabbtåg var i gång. I Parisregionen verkade bara ett av fem tåg rulla. Även pendeltågens trafik var i hög grad berörd. Air France ställde in ett stort antal flygavgångar. Själv har jag fått skjuta upp min avresa till Paris med ett dygn och åker i morgon.

Det finns andra orosmoln på himlen. Vissa radikala studentgrupper rör på sig och kan komma att ansluta sig till demonstrationer framöver. I år är det femtio år sedan majrevolten 1968. Det är många mycket medvetna om och detta faktum att studentrevolten firar jubileum kan påverka viljan hos en del studenter att solidarisera sig med arbetarna – precis som 1968.  Som en fransk intellektuell uttryckte det häromdagen i en tidningsartikel: “Studenterna 1968 revolterade för att de var uttråkade. Studenterna i år kan komma att revoltera därför att de är förtvivlade”. Han syftar på att arbetslösheten hos de unga är hög i dag och var låg för femtio år sedan. Även studenterna oroar sig över en osäker arbetsmarknad.

Emmanuel Macron säger inte mycket. Han kanske tror att det går att trumfa igenom reformen kring SNCF lika enkelt som den om arbetsrätten. Kanske har han fel. Kanske håller inte längre hans tuffa och  självsäkra framtoning. Kanske har han skyndat på sitt reformarbete för snabbt. Kanske har han börjat tro på sin odödlighet när han lanserar tuffa reformer i ett land som är konservativare än vi kan ana och där gamla strukturer kring offentlig sektor inte rubbas så lätt.

CGT och de andra militanta facken spelar också högt. De har sannolikt inte mycket pengar i sina strejkkassor. Frågan är hur länge de kan hålla på. De har sagt tre månader men det är tveksamt om de klarar en så lång strejkperiod även om de lagt ett schema på två strejkdagar följda av tre dagar på jobbet.

Det handlar nu om en kraftmätning mellan facken och regeringen. Dag 1 blev en seger för facken. Regeringen måste också tänka på medborgarna. Det är högst osäkert hur opinionen kommer att reagera om strejken fortsätter. Frustrationen var stor redan i morse med överfulla tåg och timslång väntan för alla som skulle till sina arbeten. Det är inte säkert att facken får skulden. Opinonsundersökaren Brice Teinturier på Ipsos kunde berätta i tv i eftermiddags att medborgarna brukar ställa regeringarna till svars om saker och ting går i en för dem dålig riktning. Det kan alltså bli Macron som måste krypa till korset så småningom och göra koncessioner mot facken. Är han mannen som gör det? Eller kör han enligt devisen “det må bära eller brista”. “Jag ska få igenom mina reformer och jag ska förändra det franska samhället. Nu!”

Leave a Reply

Your email address will not be published.