Strejker kommer att skaka Frankrike

Strejker kommer att skaka Frankrike 150 150 Tomas Lindbom

Redan på på kvällen annandag påsk påbörjas en stor och omfattande strejk inom järnvägen i hela Frankrike. Strejkerna kommer att närmast lamslå tågtrafiken under lång tid enligt ett schema av två dagars strejk följt av tre dagar normal trafik. Facken har sagt att denna ordning ska gälla under tre månader. På vissa sträckor kan så mycket som sju av tio tåg tas ur trafik under de olika strejkdagarna.

De sociala oroligheter som nu lär utbryta i Frankrike kan bli så omfattande att landet inte upplevt något motsvarande på över tjugo år. Inte bara persontrafiken berörs utan även godstrafiken. Det är lätt att räkna ut att om strejken pågår under tre månader kommer det att få betydande konsekvenser för näringsverksamheten i landet. Människor får svårt att ta sig till sina arbeten och varor kan inte transporteras problemfritt.

De fackliga organisationerna är svaga i Frankrike med en anslutningsgrad på åtta procent, en siffra som dessutom är i sjunkande. Däremot är andelen fackligt anslutna betydligt större inom vissa offentliga sektorer, varav järnvägen är en av de främsta. Merparten av de järnvägsanställda är anslutna och den mest militanta, CGT, har ensamt lyckats organisera mer än var tredje i sin organisation.

Motparten för facken är regeringen, inte arbetsgivarna. Det är Macrons reformer inom järnvägen som nu skapar denna starka motsättning. Han och regeringen lägger ett förslag som innebär att SNCF, det franska SJ, förvandlas från statlig myndighet till statligt aktiebolag. Däremot sker ingen privatisering av SNCF. I varje fall inte för närvarande. Regeringen vill komma till rätta med de stora skulderna inom järnvägen (55 miljarder euro) genom att kunna genomföra sparprogram som inte kan ske utan en ny så kallad statut för järnvägen. Macron vill avskaffa rätten till livstidskontrakt för de anställda. Han kommer i sitt förslag att låta dem som redan är anställda inom SNCF få behålla sin livstidsanställning men däremot ska de som hädanefter anställs också kunna entledigas på vissa grunder. Det finns också tankar på besparingspaket som ännu inte är redovisade. Möjligen kommer en del vara förhandlingsbart när nu regeringen sannolikt försöker att hitta vägar ut konflikten med facken genom samtal och överenskommelser.

Macron har också kunnat konstatera hur de senaste presidenterna före honom satsat på snabbtågen och försummat bland annat reparationer av räls. Underhållet är eftersatt och här behövs pengar. Macron tror att ett SNCF i aktiebolagsform med färre gammalmodiga reglementen ska kunna styra resurser från områden i Frankrike där järnvägen är underdimensionerad (storstäderna) och från delar av landet som är avfolkade.

Jämförbara länder i Europa som Tyskland, Sverige, Storbritannien och Italien, har sedan länge gått ifrån ordningen med statligt reglerade bolag inom järnvägsbranschen. Det kan för en svensk eller tysk förefalla märkligt med denna stora indignation över att Macron ger sig på att genomföra delar av den liberalisering som redan skett i grannländerna. Men Frankrike lever fortfarande delvis i ett skråsamhälle. Det har funnits en stolthet i franska familjer som i generationer arbetat inom järnvägen. Arbetena går från far till son och dotter. Nu ska denne ”liberala Macron” krossa en gammal fin ordning. Det handlar förstås om att järnvägsanställda vill slå fast kring förmåner som uppnåtts men kärleken till den franska järnvägen är också i sig stark.Macron representerar för många fransmän en samhällsordning som bryter med århundraden av merkantilt tänkande och där ett liberalt synsätt får göra sig bredare. Rälsen och tågen förenar Frankrikes städer och regioner och landskap med varandra och så ska det förbli. Reformpaketet kring SNCF blir i hög grad till en ideologisk och filosofisk fråga. I vilket land ska vi leva? I Frankrike eller i ett slags Silicon Valley?

Det är slående hur det traditionella Frankrike lever starkt och gör sin röst hörd när en reformpolitiker som Macron börjar agera med radikalare reformer än sina företrädare vågade. Macron har både högern, extremhögern och den radikala vänstern emot sig. Han har facken emot sig och ungefär halva befolkningen. Många människor inser säkert på ett rationellt plan att det gigantiska budgetunderskottet för järnvägen är ett problem och att reformer behövs. Fransmän tänker dock sällan i marknadsekonomiska termer.  Det är viktigare att hela Frankrike har ett järnvägsnät än att minska skulden på 55 miljarder euro på bara denna sektor av  den statliga budgeten.

Leave a Reply

Your email address will not be published.