Macron försöker förgäves blidka pensionärerna

Macron försöker förgäves blidka pensionärerna 150 150 Tomas Lindbom

En stor och väldig väljargrupp vänder i allt större utsträckning President Macron ryggen. Det gäller pensionärerna vars stöd för honom var 27 procent i valet 2017 (jämfört med 24 procent i hela väljarkåren). De är många, cirka 7,5 miljoner, och de röstar i högre grad än andra befolkningsgrupper. I EU-valet nästa år, ett viktigt val för Macron men ett val med lågt valdeltagande, räknar undersökningsföretagen med att uppemot 45 procent av väljarna kommer att vara pensionärer. De retar sig på att köpkraften för dem som grupp har minskat. En inkomstskatt har införts för att täcka de sociala försäkringar, som för övrigt går med stort underskott, med 1,7 procent och pensionerna är dessutom inte indexreglerade. Stora pensionärsgrupper med pensioner kring 1 200 € i månaden har fått det sämre. Pensionärerna anser nu att Macron svikit dem och ser sig om efter andra politiska ledare, främst hos högerpartiet Republikanerna.

President Macron försöker nu att blidka pensionärerna med vissa förbättringar men den reform han nu aviserat förbättrar bara villkoren för en liten del av den stora gruppen pensionärer, totalt inte fler än 300 000. Arga pensionärer har redan varit ute och demonstrerat och säger att de absolut inte kommer att rösta på Macron i kommande val. För dem är det obegripligt att efter ett långt och hårt arbetsliv få så dålig – och dessutom allt sämre – ekonomisk kompensation.

Macron har ett annat och rationellt perspektiv sätt att se på saken. Det skulle också kunna kallas för ett ekonomiskt marknadstänkande  eller varför inte “arbetslinjen”. Han är övertygad om att en förbättring på sikt för alla fransmän går via en ökad ekonomisk aktivitet bland dem som är i yrkesför ålder. Det är sant att varje yrkesarbetande i dag tvingas betala en allt större börda eftersom deras pengar måste användas till fler pensionärer än tidigare och att dessutom den ekonomiska aktiviteten i landet under lång tid varit vikande. Arbetslinjen ska alltså göra att fler får det bättre på sikt och därför, enligt Macrons perspektiv, är det mer effektivt att ge stimulanser och även skattelättnader till företag och privatpersoner som konsumerar mer. Ett liberalt perspektiv som sannolikt kan försvaras rationellt men som lätt leder till ökade klyftor eller i varje fall en känsla hos fattiga pensionärer att vara bortglömda. Var finns solidariteten med oss som kämpat ett långt liv? Ska vi nu få det ännu sämre, vi pensionärer som redan tidigare tvingats leva på marginalen?

Frankrike är ett ojämlikt land med nio miljoner under gränsen för det som kallas fattigdomsstrecket, en bit under 1 000 euro per månad, och en mindre andel med höga inkomster. Men det är också ett land som har haft dålig utveckling av ekonomin med svag tillväxt och hög arbetslöshet. Det blir för Macron omöjligt att höja bidrag till alla svaga grupper och därefter inte ha statliga medel att stimulera den del av ekonomin som på sikt kan ge högre tillväxt. Han har också problem med en mycket stor offentlig sektor som delvis måste anses överdimensionerad och han är också som landets politiska ledare pressad av extremt stora underskott i statsbudgeten.

När Macron nu försöker att reformera Frankrike genom att med liberala verktyg avreglera arbetsrätten, konkurrensutsätta statliga verksamheter, dra ner på offentliga sektorn och till synes ge stöd till “de rika” för att få de tröga hjulen att snurra lite snabbare så finns det en opposition både till höger och vänster som sätter kniven i hjärtat på honom. Och en fackföreningsrörelse som visserligen är svag till sin numerär men ändå kan störa samhällsfunktionerna genom sina strejker. Det enda som kan sägas om detta är att hans två företrädare  mer eller mindre befann sig i samma situation och misslyckades. Det går inte att pedagogiskt förklara en liberal politik för merparten av det franska folket. Kanske är liberal politik fel politik men det enda alternativet som kan få den franska väljarkåren på gott humör är fler utgifter från staten, en bibehållen hög offentlig service och möjligen skatter till de rika och företagen. Och är det rätt medicin på sikt? Knappast trots att den medicinen smakar hallon eller jordgubb medan Macrons påminner om forna tiders ricinolja. Den som är realist inser att en generös reformpolitik  med nya bidrag skulle försätta landet i än större fattigdom.

Nu handlar det alltså om pensionärerna. Alla opinionssiffror pekar mot att en stor andel av dem i sitt missnöje kommer att återvända till Republikanerna. Under sin ledare Laurent Wauquiez kommer sannolikt inget att hända som kommer att göra dessa fattiga pensionärer gladare. Det som gör det bekymmersamt för Macron är också att Wauquiez fört detta parti i EU-skeptisk riktning. Det skulle bli ett hårt slag för den nuvarande presidenten om han med sitt starka EU-engagemang förlorade till partier som vill dra Frankrike i en helt annan riktning.

Leave a Reply

Your email address will not be published.