Monthly Archives :

oktober 2018

EU-valet närmar sig – i Frankrike
EU-valet närmar sig – i Frankrike 150 150 Tomas Lindbom

Frankrike är ett av de sex länder som på 1950-talet grundade den europeiska gemenskapen. EU-frågan har alltid spelat en större roll än i ett land som Sverige som blev medlem först på 1990-talet och som dessutom ligger i utkanten av kontinenten. Däremot visar det sig att motståndet mot EU har ökat i Frankrike på senare år. De optimistiska tankarna om ett EU som delvis styr över nationerna och har inflytande över utrikes- och skattepolitik har försvagats. Trots ökad EU-skepsis talas det redan om det stundande valet den 23-26 maj nästa år. Det finns i dag många skäl för att det valet också borde lyftas fram i vårt land.

EU-skepsisen är allra starkast hos Rassemblement national, det parti som tidigare hette Front national. Partiet har utnyttjat EU-parlamentet som en tribun för att driva sin propaganda och där också knyta band med andra högernationalistiska och populistiska partier i Europa. RN har dragit fördel av att EU-parlamentet väljs enligt ett proportionellt valsystem. Partiet får därmed röster i proportion till sin väljarandel vilket inte är fallet i Frankrike där valsystemet bygger på majoritetsval i enmansvalkretsar.

La France Insoumise har alltmer glidit över till att bli ett EU-skeptiskt parti vilket överensstämmer med många andra länders vänsterradikala partier, bland annat Vänsterpartiet i Sverige.

Den franska traditionella högern är splittrad men leds för närvarande av en mer EU-skeptisk falang med Laurent Wauquiez i spetsen. Wauquiez vill framförallt att EU ska ha en gemensam hårt linje mot invandring. Han vill också skärpa den protektionistiska linjen. Europeiska varor ska skyddas i högre utsträckning än i dag. Däremot är han i stor utsträckning motståndare till EU-reformer som stärker lagstiftningen för att skydda svaga grupper i samhällena. Wauquiez utmanas dock inom sitt parti av mer EU-positiva krafter, av vilka vissa tenderar att närma sig President Macron och hans parti.

Socialistpartiet är mycket svagt efter det katastrofala valresultatet i president- och parlamentsvalen förra året. Partiet försöker hitta en karismatisk person som ska kunna leda partiet i valrörelsen men har hittills inte lyckats. De socialistpolitiker som satt i Hollandes regeringar och hade lyskraft som tidigare utbildningsministern Najat Vallaud-Belkacem har tackat nej till att toppa Socialistpartiets lista. Nu talas det om att förra presidentkandidaten Ségolène Royal skulle kunna vara ett gångbart namn. Men även hon verkar förhålla sig sval till detta partis förslag. Hon tänker sig förmodligen, enligt tidningen Le Monde, en lista av kandidater som är bredare än bara socialister.

Socialistpartiet är dock EU-positivt och det gäller framförallt La République en Marche! Emmanuel Macron har gjort Europafrågan till en av sina grundpelare i sin politik. Han har ett genomarbetat program för att stärka EU:s ställning och göra Europa till en maktfaktor i förhållandet till andra stormakter i världen som Ryssland, Kina och USA. Han är också angelägen att EU får ökad makt att stifta lagar och driva på i de centrala politiska sakområdena som migration, miljö, ekonomi och social utveckling.

Macron arbetar dock i svår motvind. Östeuropas länder vill stoppa all invandring. Många länder som Sverige ser inte möjligheterna med mer genomgripande europeisk samverkan. Tyskland har svag ledning. Italien som är ett annat av de sex grundarna av den europeiska gemenskapen, har en regeringen som driver en motsatt linje. Man kan bara ana att Macron önskar ett större EU-engagemang från Sveriges sida. Sverige och de nordiska länderna har en nationell politik som i stora delar skulle kunna omsättas på EU-nivå och bli en viktig partner till Frankrike. Än så länge finns inte den politiska viljan i Sverige och ett märkligt ointresse. Ryssland trycker på från öster. Nato leds av Trumpregeringen i USA. Sverige är ett utsatt land men tror uppenbarligen fortfarande att inga hot utifrån ska tas på allvar och att EU är en byråkratisk koloss som hotar Sveriges självständighet mer än alla mer fientliga krafter i vår omvärld.

Fransk vänsterledare i juridisk och politisk kris
Fransk vänsterledare i juridisk och politisk kris 150 150 Tomas Lindbom

Jean-Luc Mélenchon är en stark och omdiskuterad karaktär i fransk politik. Han leder sedan några år den vänsterradikala rörelsen La France Insoumise men han har tidigare en lång karriär bakom sig. Nu står han i konflikt med polis och åklagare kring en affär där han och hans parti anklagas för att ha utnyttjat partibidrag för att betala Mélenchons partner för uppdrag som hon inte utfört eller utfört i liten skala, en så kallade överfakturering av genomfört arbete. Mélenchon har reagerat med ett raseri och rent fysiskt angripit flera personer från rättsväsendet vilket finns på filmupptagningar.

Denna affär liknar en rad andra där franska politiker är inblandade. Nicolas Sarkozy har haft en rad konflikter kring grävande jurister – och journalister – som misstänkt oegentligheter. På samma sätt har Marine Le Pen granskats. Politikernas reaktioner brukar vara verbalt oerhört starka, ofta med muntliga attacker mot rättsväsendets sätt att arbeta. Dessa politiker har också ofta ansett sig vara orättvist förföljda och menat, om de varit i politisk opposition, att den sittande presidenten i någon mening använd de rättsvårdande instanserna för egna politiska syften.

Mélenchon har gått ett steg längre. Han har för det första befunnit sig på en nivå av raseri som slår det mesta i jämförelse med andra politiker. Han har framför allt inte dragit sig för att fysiskt attackera både en polis och en åklagare i samband med att åklagaren ville göra ett besök på La France Insoumises kontor för att plocka med sig handlingar som kan styrka bevisen mot de påstådda ekonomiska brotten. Mélenchon deltog själv i bråken utanför kontoret tillsammans med en större grupp av partivänner. Flera av ledamöter för LFI i nationalförsamlingen deltog också i detta bråk.

Jean-Luc Mélenchon har en bakgrund som trotskist men blev medlem i Socialistpartiet under Francois Mitterrands tidiga år som ledare för det partiet. Han fick till och med en ministerpost i en socialistregering som satt i slutet av 1990-talet. Han tillhörde dock alltid vänsterflygeln och bröt så småningom med partiet och bildade eget vänsterparti.

Mélenchon är en engagerad försvarare av den franska republiken. Han försvarar ivrigt den sekulära staten och demokratin. Hans demokratisyn har dock stark inspiration av ledare som många skulle betrakta som tvivelaktiga i det avseendet; Hugo Chavez och tidigare Fidel Castro. Mélenchon tar ställning i en tydlig kamp mellan eliten och folket. Det finns drag av populism i hans politiska åskådning. Folket får inte välta den demokratiska konstitutionen över ända men han kritiserar att politiska ledare i landet missbrukar sin makt och att det behövs starka inslag av utomparlamentariska metoder som strejker och demonstrationer för att försvara folket och folkmakten.

Mélenchon är som de flesta radikala vänstersympatisörer i landet närmast fixerad vid Emmanuel Macron och beskriver honom som en ledare för de rika och en fiende till vanligt folk. Han rasar mot det han uppfattar som en maktfullkomlig president. Det han inte nämner är att hans eget parti styrs med hårda nypor av honom själv. Han sägs vara i högsta grad auktoritär i sin egen ledarstil.

Affären kring vänsterledaren får nu konsekvenser. Varannan sympatisör av La France Insoumise ogillar Mélenchons sätt att uppträda de senaste dagarna. Hans trovärdighet som presidentkandidat inför nästa val minskar betänkligt. Väljarna har nu helt öppet sett en sida av honom som tidigare varit lite mer i det fördolda och dolts bland annat av hans charm och verbala förmåga i tv. Det lär enligt uppgift också finnas en växande spricka inom partiet. Mélenchon är född 1951. Det finns säkert krafter inom partiet som nu funderar på en yngre ledare, mindre benägen att slåss med polis och åklagare. Möjligen blir denna affär början på slutet för en lång och förhållandevis framgångsrik karriär för en briljant, bråkig och politiskt rätt farlig person.

 

Christophe Castaner säkert kort som ny inrikesminister
Christophe Castaner säkert kort som ny inrikesminister 150 150 Tomas Lindbom

Det blev en väntad större ommöblering av den franska regeringen men den dröjde fjorton dagar efter den förre inrikesministern Gérard Collombs dramatiska avgång. Christophe Castaner är namnet på den nye inrikesministern och samtidigt fick också regeringen några nya ansikten som kan prägla dess profil och möjligen göra den lite starkare än tidigare. En ny kulturminister och en tung minister för regionalpolitiken.

Christophe Castaner är en av de trognaste politikerna kring Emmanuel Macron. Han fick rollen förra året som ledare för partiet La République en Marche! Det är han som i princip tagit den skapelse som Macron formade ett år före presidentvalet och som fram till och med valet var en rörelse och gjort den till ett parti. Castaner har också suttit i regeringen och haft rollen som dess talesperson. Han är tidigare socialist. En gedigen person, förefaller det, med god politisk erfarenhet. Det kan behövas i en regering och i ett parti som i hög utsträckning men också medvetet består av personer sprungna ur näringslivet och olika fria organisationer.

Franck Riester är namnet på den nya kulturministern. Han kommer från Republikanerna men blev utesluten ur detta parti i oktober förra året. Han hade nämligen tillsammans med några andra ledamöter i nationalförsamlingen bildat en undergrupp med namnet “Agir” som betyder “handla”. Denna gruppering har positionerat sig i mitten av det politiska landskapet och Riester har länge stört Republikanernas ledning med en egen självständig och mer liberal hållning. Nu blir han alltså kulturminister med goda kunskaper inte minst inom området media.

Jacqueline Gourault är namnet på den nya ministern för regionala frågor. Hon representerar det lilla centerpartiet MoDem, skapat av Francois Bayrou, bland annat presidentkandidat i flera val och under en kort tid justitieminister i Macrons eller rättare sagt hans premiärminister Edouard Philippes regering. Gourault anses mycket kompetent i dessa för Macron allt viktigare frågor kring regionalpolitik. Hon är också väl bevandrad i den politiska världen med sina år i senaten, den del av parlamentet som väljs i indirekta val.

Den nya regeringen har i stort sett samma balans mellan höger och vänster. Däremot kan det sägas att mitten har stärkt sin ställning, inte minst genom Jacqueline Gouraults nya uppdrag som minister för regionala frågor. Macron har förlorat två tunga ministrar på kort tid, Gérard Collomb och förre miljöministern Nicholas Hulot. Frågan är om regeringen försvagats. Jag tror inte det. Hulot var ett trumfkort att ha med. Han var och är en megakändis genom sitt starka inflytande inom miljöområdet men han var sannolikt ingen stark minister. Det har också riktats kritik mot Collombs bristande effektivitet som inrikesminister. Kanske är till och med den nya regeringen vassare än den gamla. Låt oss se tiden an!

Macrons karaktär och folkets misstro
Macrons karaktär och folkets misstro 150 150 Tomas Lindbom

Frankrikes konstitution är så annorlunda mot ett parlamentariskt styrelseskick som Sveriges. Presidentens makt är stor och därför blir också presidenten så mycket centralare för medborgarna än en statsminister någonsin kan bli i vårt land. Emmanuel Macron granskas varenda dag. Varje steg han tar noteras av medierna som rapporterar i en omfattning som bara kan jämföras med partiledarna i Sverige under exceptionella tider som nu under regeringsbildningens period. Människor vill inte bara veta vad Macron gör utan också vem han är.

Emmanuel Macron har en närmast obegränsad förmåga att charma och förföra människor i sin omgivning. Kombinationen av denna egenskap och hans ungdomlighet, verbala styrka och sprudlande intelligens har gjort honom framgångsrik. Han är särskilt framgångsrik i möten i små grupper. Han litar också på sig själv när det gäller att övertyga och få sin vilja igenom. Han har väl helt enkelt sett genom åren hur han vunnit segrar. Kanske har han byggt upp en självbild som oövervinnlig.

Francois Bayrou, under en kort tid hans justitieminister, konstaterar i tidningen Le Monde att detta i ock för sig inte är ovanligt bland presidenter. De senare innehavarna av posten som Chirac, Sarkozy och Hollande har alla haft ett hov av beundrare runt omkring sig. Sanningssägarna har haft svårt att ta plats. Det är inget unikt att så sker nu också i kretsen kring Macron, menar Bayrou. Den som kommit nära presidenten, får sitta med i mer intima möten, har kanske inte lust att utmana sin position genom att säga obehagliga sanningar.

Macron sägs ändå vara en person som inte i onödan gör människor illa med grymma ord och anmärkningar. Det är som om hans spel med charmen och med sin verbala intelligens lett honom till att snarare vrida runt ett samtal till hans fördel trots eller tack vare motpartens kritiska invändningar. Macron möter gärna folk på gatan under sina resor runt om i landet. Han ger dem chansen att kritisera honom men han tar emot kritiken och vänder den skickligt till sin fördel. Oftast utan att försätta den andre i en pinsam position eller få denne att känna sig underlägsen. Charmen hjälper till. Macron kan till och med säga att han har fel och den andre rätt utan att han förlorar. Macron vinner de flesta diskussioner utan att såra.

Hans möten med vanligt folk utsätter honom dock ibland för risker. Han har sagt sådant som använts mot honom i den politiska debatten. Ibland kan en formulering låta arrogant. Han vill visa att han tror på varje individs egen förmåga att ta tag i sitt liv men baksidan blir förstås att han inte verkar ha förståelse för dem som också utan förskyllan hamnat i svåra lägen som arbetslöshet, fattigdom och så vidare.

Macron har på senare tid upptäckt att hans stora förändringsprojekt inte gått så smidigt som han hoppats. Det franska folkets attityd till makten är dubbel. En fascination för en politisk ledning från vilken människor hoppas på stora förändringar är parad med en oerhört misstänksamhet mot maktens egoism och oförmåga att förstå vanliga människors situation. Kanske också ska sägas att den franska opinionen tror att den politiska ledningen kan uträtta mer än den förmår. Politiken har en ställning hos befolkningen som är så pass stark att den bör klara av att betvinga en ekonomisk lågkonjunktur och negativ global inverkan på det egna landet.

Macron måste rimligen nu se att hans stora förändringsprojekt kärvar. Han har också på senare tid blivit mer stingslig, mer lättirriterad. Han sover fortfarande bara några timmar per natt och kanske sätter det sig på hans humör. Han har passerat 40 år och nog behöver en medelålders man lite mer sömn. Trycket på en president är dessutom oerhört och så konstant fyllt av misstro. Den politiska debatten ofta hård. Det är lockande att bygga in sig i ett bo med ja-sägare och hålla varnande röster borta.

Det verkar som om Macron har svårt att lyssna på dem som nu anser att han måste tona ner sin arroganta sida. Kanske är det öppna och improviserade samtalet med människor på hans resor en del av hans livsluft och att han inte vill lägga band på sig. Kanske känner han att han vill fortsätta att vara en förnyare inte bara av politikens innehåll utan även av maktens sätt att möta folket. Macron är helt uppenbart mindre folklig i sin stil än någon av de närmast föregående presidenterna. Snarare uppfattas han som mer elitisktisk genom sin liberala syn på hur människor ska leva sina liv. Ett folk som tänkt kollektivistiskt och nationellt såras av någon som säger att de bör ta sina liv i egna händer. Den urbana välutbildade medelklassen gillar det men befolkningen består av så många andra grupper.

Bilden av Macron skiljer sig från fransman till fransman men allt färre känner förtroende för honom. Han är inte mer populär än Sarkozy och Hollande när de regerat i femton månader. De flesta oroas över vad hans politik ska leda till och framförallt om hans personlighetstyp kan förstå den vanliga fransmännens önskningar om ett bra liv. Sarkozy förlorade när han sökte omval 2012. Hollande vågade inte ens ställa upp för omval 2017 på grund av för svaga opinionssiffror. Det är inte omöjligt att Macron hamnar i samma läge 2022. Misstron mot den sittande presidenten är i dag ett så grundläggande fenomen hos det franska folket att det går längre än personens karaktär. Vi vet inte svaret på frågan vem som är Macron. Men vi vet inte heller svaret på frågan vem som skulle kunna tolereras som president av franska folket i en tid av ekonomisk stagnation, kulturella konflikter och en tung medial granskning av makten. Kanske ingen! Misstron har stora utsikter att segra även mot Macron.

 

 

Ombildning av regeringen och fackliga demonstrationer – läget i Frankrike
Ombildning av regeringen och fackliga demonstrationer – läget i Frankrike 150 150 Tomas Lindbom

Det politiska Frankrike väntar alltmer otåligt på en regeringsombildning. Visserligen har väntan varat endast en dryg vecka sedan inrikesministern Gérard Collomb på ett brutalt sätt genom en tidningsintervju tvingade President Macron att ge honom fri lejd ur regeringen. I jämförelse med långbänken i den svenska regeringsbildningen kan tiden verka kort. Men tiden är lång för en president som vill vara handlingskraftig i varje ögonblick och där problemen med att få till en ny regering avslöjar spänningar mellan olika fraktioner inom La République en Marche. Samtidigt demonstrerar CGT och Force Ouvière, de två radikala fackliga organisationerna, mot regeringens väntade proposition om en reformering av pensionerna.

Fransmännen i allmänhet bryr sig mindre om regeringsombildningar. Det är presidenten som är i fokus och hans regering ses mer som en samling underordnade tjänstemän som ska effektuera hans idéer. Och Macrons ställning i opinionen är svagare än någonsin även om ett undersökningsföretag senaste dagarna mätt en uppgång med fyra procent, till blygsamma 34 procents stöd för presidenten.

Frågan är hur detta missnöje ska kanaliseras. För de flesta fransmän har det inte blivit bättre sedan valet i maj 2017. Vissa politiska bedömare i Paris menar att det bara är de populistiska rörelserna som kan fånga upp detta missnöje. Den politiska oppositionen är svag, både till vänster och till höger. Republikanerna har visserligen ett hundratal ledamöter i nationalförsamlingen och majoriteten i senaten men saknar ett starkt innehåll i sitt program. Socialistpartiet befinner sig fortfarande i skugga efter det fruktansvärda bakslaget i samma val för ett och ett halvt år sedan när dess presidentkandidat Bemoît Hamon bara fick 6 procent av rösterna i första valomgången. Vänsterpartiet La France Insoumise har haft vissa opinionsmässiga framgångar men främst under förra hösten. Nu har partiets inflytande i opinionen minskat. De radikala fackliga organisationerna försöker genom sina gatudemonstrationer att påminna människor om att det går att kanalisera sitt missnöje genom en social revolt. Det bär inte heller särskilt långt. Hela Europas folkliga vrede präglas i dessa tider mer av populism och främlingsfientlighet än av drömmar om socialism och social jämlikhet.

Resultatet av regeringsombildningen kommer att visa hur stark olika falanger är inom Macrons parti. Enligt tidningen Le Monde i sitt nummer som utkom i dag på eftermiddagen verkar Premiärminister Edouard Philippe stärka sin position med stöd av sina gamla partikamrater inom Republikanernas moderata del; äldre politiker som de två gamla premiärministrarna Alain Juppé och Jean-Pierre Raffarin. Om den nye inrikesministern hämtas ur denna gruppering vore det en förstärkning för högerfalangen. Den avgångne inrikesministern Collomb var tidigare socialist. Nicholas Hulot som också tillhörde tungviktarna i regeringen och som avgick för två månader sedan var en utpräglad vänsterman.

Ingen vet hur stor regeringsombildning som nu genomförs i det tysta. Intressant blir att se vem som efterträder Gérard Collomb men också vad som sker i övrigt. Kommer några ministrar att få avgå? Det talas om att både justitieministern och kulturministern sitter lösa. Och vad innebär regeringsombildningen för balansen mellan traditionella politiker och personer från näringsliv och frivilliga och icke-kommersiella organisationer? Macron måste också tänka på att stärka sitt team inför kommande val. Nästa vår inträffar ett viktigt val till EU-parlamentet. Det är betydligt viktigare för honom än för någon av de tidigare presidenterna. Och året därpå ett kommunalval som ska lyfta La République en Marche till att också bli ett parti ute i landets över 30 000 kommuner. Macrons stora problem nu är att han uppfattas som en elitens president och därmed en president för storstaden, för Paris, Han måste på något sätt förändra den bilden. Annars blir partiet som ett huvud utan kropp.

  • 1
  • 2