Monthly Archives :

januari 2019

De gula västarna splittras
De gula västarna splittras 150 150 Tomas Lindbom

Det var knappast förvånande att de gula västarna förr eller senare skulle splittras i olika falanger. Det går bra att vara enig med en gemensam fiende – i detta fall Macron – men svårare när förväntningarna ökar på ett eget handlingsprogram. Nu är splittringen ett faktum och kanske beror det på det stundande EU-valet men det kan också helt enkelt bero på att en rörelse inte kan leva mer än bara några månader på kritik av nuvarande samhällstillstånd och ett stort mått av raseri.

Igår var det den elfte lördagen i rad med demonstrationer. Våldsamheterna har inte upphört utan snarare märks de mer när antalet demonstranter minskat i antal. Nu prövade en av ledarna, Eric Drouet, att skapa en mötesplats efter lördagens demonstration på Place de la Répubique. Dit skulle demonstranter komma vid 19-tiden och fram till klockan 22 äta merguez och umgås. Några svartklädda med huvor satte eld på föremål vid platsen, enligt tidningen Le Parisien, och polisen svarade med tårgas och tvingade de gula västarna att upplösa mötet.

Eric Drouet vill ha spontana folkliga aktiviteter. Han liksom många andra gula västar är extremt misstänksamma mot all form av organisering. Så fort någon talar i rörelsens namn blir den personen attackerad. Det omöjliggör all form av politisk organisering.

En falang bland de gula västarna kallar sig konstruktiva och vill tvärtom delta i den allmänna politiska diskussionen i landet och även delta i den nationella dialog som Emmanuel Macron med möten överallt i Frankrike, ofta organiserade av borgmästarna i kommunerna, eller på nätet.

Delar av rörelsen har organiserat sig inför EU-valet i maj. Det finns nu en lista som toppas av Ingrid Levavasseur men som inte har alla namn som behövs. Ingrid Levavasseur har själv sagt att hon röstade på Macron i presidentvalets andra valomgång för att stoppa Marine Le Pen. Hon vill att de gula västarna ska påverka politiken och hoppas få stöd av donatorer för att kunna genomföra sitt politiska projekt. Hon blir starkt ifrågasatt av många gula västar som uppfattar hela idén med en lista inför EU-valet som en partipolitisering av rörelsen.

De gula västarna har fortfarande ett starkt stöd bland befolkningen. En majoritet av fransmännen känner fortfarande sympati för rörelsen. Hur många som kommer att rösta för denna lista om den kan mobilisera resurser, personellt och ekonomiskt är oklart, särskilt som det finns ett stort motstånd inom rörelsen. Nyligen genomförda opinionsundersökningar visar ändå på ett stöd kring 11-12 procent. Macrons parti får enligt samma undersökningar strax över 20 procent och Rassemblement National (fd FN) några procent under 20. De gula västarna ligger alltså på tredje plats knappt före Republikanerna (högern) och vänsterrörelsen La France Insoumise.

Det är uppenbart att de gula västarna, om de ställer upp i EU-valet, kan störa flera partier i allra högsta grad. Marine Le Pen skulle sannolikt ha fler röster än La République en Marche om de gula västarna inte organiserat sig med en lista. Vänsterrörelsen La France Insoumise hotas också röstmässigt av de gula västarnas politiska närvaro. Sista ordet är ändå inte sagt. Stödet för den nya rörelsen kan mycket väl sjunka ihop betydligt när valrörelsen kommer igång. Frågan måste fortfarande ställas: Vad vill de gula västarna? Framförallt hur vill de använda ett eventuellt inflytande i EU-parlamentet? Många fransmän som nu i opinionsundersökningarna säger sig stödja dem kan sannolikt vända sig istället till något av de gamla partierna när valdagen är inne.



Uddlös opposition mot Macron
Uddlös opposition mot Macron 150 150 Tomas Lindbom

Människor i Sverige frågar sig hur det är möjligt att Emmanuel Macron är så impopulär och ändå inte har någon stark opposition mot sig. Det är en rimlig fråga och svaret kan ges på flera sätt. Låt mig försöka.

Emmanuel Macron lyckades i valrörelsen 2017 på ett skickligt sätt spela ut både oppositionen inom Socialistpartiet och inom Republikanerna genom att själv kalla sig “varken höger eller vänster”. Han uppträdde med ett program som också till vissa delar var av en ny och annorlunda karaktär än de manifest och förslag som tidigare presidentkandidater presenterat. Inte minst inslaget av social liberalism. Han visade att han brydde sig om dem som krävde minskade orättvisor samtidigt som han lovade att stimulera näringslivet. Han fick hjälp av att både Socialistpartiet och Republikanerna i sina primärval valde kandidater som var mer extrema än respektive partiers väljarkårer. Benoît Hamon stod långt till vänster inom PS och Francois Fillon lanserade en traditionell och katolskt inspirerad konservatism som lämnade öppet för stora grupper inom detta parti att välja Macron istället.

Det visade sig att Macrons politik i högre grad kom att luta sig mot höger men då var redan Socialistpartiet sönderslaget och många av Republikanernas väljare var till en början rätt nöjda med sin nye president. Under de snart två år som gått har Macron valt att gå till höger mer än till vänster därför att det verkade finnas mer väljarstöd att hämta på den kanten. Förmodligen ville han också försäkra sig om att vitalisera näringslivet och få till stånd tillväxt i landet innan han vågade satsa på dyra sociala reformer.

De gula västarna blev då svaret på Macrons högergir efter valet 2017. Det blev en reaktion som han aldrig räknat med och som tvingat honom att nu starta om sin mandatperiod. Det som hänt de senaste månaderna har lärt honom att inte underskatta den folkliga opinionen som kan väckas utan en stark politisk opposition.

Den politiska oppositionen är uddlös men ändå är Macrons ställning i landet svag. Detta läge i fransk politik är bekymmersamt. De gula västarna är i sig en problematisk rörelse eftersom den saknar styrning och riskerar att hamna i extremisters händer. Trots tio lördagars demonstrationer har de fackliga organisationerna inte lyckats erövra makt eller ens inflytande i denna nya rörelse. Frågan är om det någonsin kommer att gå. De gula västarna uppfattar fackliga ledare som lika korrupta som de politiska ledarna. De gula västarna håller också vänsterpartiet under Jean-Luc Mélenchon utanför inflytande som oppositionsledare. Den politiska vänstern är lika maktlös i sin oppositionsroll som Republikanerna.

Det är viktigt att nu hålla ögonen på den extrema högern i Frankrike. Marine Le Pen är inte uträknad och hennes parti leder i opinionsundersökningar som görs nu några månader före EU-valet. Det finns en ultrakonservativ opinion som stödde Francois Fillon i senaste presidentvalet men som då förlorade på grund av Fillons fiffel med olovlig ersättning till fru och barn. En ny stjärna kan snart stiga upp på himlen; Jean-Marie Le Pens dotterdotter och Marine Le Pens systerdotter, Marion Maréchal. Hon bidar sin tid i kulissen men har konservativa högerväljares öra, inte bara Le Pens traditionella partifolk, numera kallat Rassemblement National. Det skulle förvåna om hon inte inom en ganska snar framtid gör comeback. Hon skulle kunna förena den konservativa och katolska medelklassen med stora delar av extremhögern. En farlig utmanare, kanske redan till valet 2022

Macron prövar deltagardemokrati
Macron prövar deltagardemokrati 150 150 Tomas Lindbom

Den 15 januari började en form av deltagardemokrati (démocratie participative) i Frankrike. Den ska pågå i två månader och berör alla medborgare i landet. Överallt ska nu möten organiseras, i kommunernas, regionernas regi men också spontana möten som kan organiseras av frivilliga organisationer och även privatpersoner. Dessa ska ge en bild av hur fransmännen tänker kring viktiga politiska frågor men också naturligtvis ge Emmanuel Macron och hans regering en möjlighet att återta inititativet från de gula västarna. Makten måste för Macron utgå från honom. Annars hotas hans regeringsperiod och även landets ordning.

Jag går från möte till möte. Jag träffar vänner, besöker restauranger, pratar med folk i affärer. Konflikten som pågår berör alla. En kväll besöker jag en av mina favoritrestauranger i Marais där ägaren är stark anhängare av de gula västarnas aktioner. Ändå hotas han av att demonstrationståget på lördagarna brukar passera hans restaurang och skrämmer bort gästerna. Men han ser revolten som nödvändig. De som demonstrerar måste det. Deras ekonomi är så svag. För honom är Macron de rikas vän som struntar i vanliga människors prekaritet. Han ser konflikten mellan rika och fattiga och han tar ställning. Jag frågar honom vad som är alternativet till Macron och på den frågan har han inget svar. Vänstern är rätt maktlös i dag i Frankrike när det kommer till inflytande i regering och parlament. Men han tänker inte så. För honom är oppositionen som den uttrycks folkligt och på gatan det som gör honom hoppfull. Han hoppas att Macron ska tvingas avgå.

Dagen efter sitter jag i en salong i Lutetia, ett av Paris mest luxuösa hotell. Här serveras te och utsökta bakverk i en magnifik miljö som restaurerats i art noveau-stil. Artig serveringspersonal kommer fram vid minst vink och bär sedan till oss dessa bakverk i konstnärlig utformning och till ett pris som ungefär motsvarar vad som vissa gula västar i bästa fall har kvar i plånboken när månaden är slut. Här sitter jag med några vänner som suckar över de gula västarna och deras framfart. Ett par bor på en av avenyerna intill Triumfbågen och kan knappt ta sig ut ur sin våning på lördagarna. De förstår kraven på mer rättvisa men motsätter sig formerna som upproret tar sig. De önskar sig mer av de politiska kompromisser som de uppfattar finns i till exempel Sverige.

Det skymmer i Paris och jag tar metron från det exklusiva området Saint Germain i västra Paris till ett kvarter i den östra delen av stan. Där äter jag middag med ett par som står nära fackföreningsrörelsen. Deras uppfattning liknar den som uttrycktes av restauratörens jag besökte dagen före. Detta par är bekymrat över avsaknaden av en kraftfull opposition till vänster. Mannen och hustrun menar att Macron försvårar för de fackliga organisationernas möjligheter att verka i Frankrike. I grunden stöder de också de gula västarnas krav på mer rättvisa och de vänder sig emot Macron och hans styre. Macron är för dem en högerman, inget annat.

Detta är bara tre nedslag under min vistelse i Paris. Folk tycker olika och svaren i den nationella dialogen som nu pågår kommer att peka i en rad olika riktningar. Det blir säkert både intressant och meningsfullt att ta del av. Det finns ändå en grundläggande konflikt i samhället mellan dem som tror på ett liberalare Frankrike och som i grunden tror på det program som Macron vill genomföra. Det behövs vissa avregleringar. Ekonomin måste stimuleras med vissa liberala reformer för att tillväxten som är extremt låg ska öka liksom köpkraften. Det är de som också tror på ett fördjupat EU-samarbete. Och så alla som misstror makten, som tror att liberala reformer bara kan leda till ökade klassklyftor och som ser Macron som en representant för en överklass som medvetet driver nationen mot sämre tider, säljer ut välfärdsstaten.

Macron har i början av denna tid av så kallad nationell dialog åkt runt och träffat borgmästare i några delar av landet. Detta har varit framgångsrika möten för Macron. Han har mötts välvilligt, mer efter mötena än före. Macron är skiklig på den här typen av möten där han samtalar under ordnade former med människor som inte bara vill anklaga och attackera honom men också resonera med honom. Det visar att han lyckats skapa dialog med en grupp politiker som betyder mycket i Frankrike. Är borgmästarna välvilliga till Macrons försök att nu föra dialog med medborgarna kommer det att påverka stämningen i landet. De senaste opinionssiffrorna visar också på en tydlig ökning av presidentens popularitet.

De gula västarna fortsätter dock att demonstrera och gör det framgångsrikt. Det förekommer visst våld men i allmänhet sker demonstrationerna på lördagarna under större ordning än tidigare. I lördags var det den tionde lördagen i rad som de gula västarna fanns på gatorna i franska städer.

Macron skriver brev
Macron skriver brev 150 150 Tomas Lindbom

På måndagsmorgonen publicerades runt om i Frankrike, på tidningssidor, i sociala medier, borgmästarnas lokaler, ett brev från Emmanuel Macron med trettiofem frågor kring politik. Brevet uppmanade också medborgarna att delta i den stora nationella debatt som nu ska pågå enligt regeringen fram till den 15 mars och ge alla möjlighet att ge synpunkter på vägvalet framöver kring ekonomi, invandring, miljö och demokratifrågor.

Emmanuel Macron söker nu återta initiativet efter katastroferna 2018 kring Benallaaffären, ministrar som avgått och främst upproret med de gula västarna. Han vill göra det genom att utveckla deltagardemokratin som ett komplement till den representativa demokratin. Det finns en tradition för det i Frankrike. General de Gaulle skapade inom ramen för den femte republiken från 1958 ett folkomröstningsinstitut där han som president kunde ställa frågor till folket helt vid sidan om det reguljära lagstiftningsarbetet nationalförsamlingen. Macron vill sannolikt gå längre men hur långt beror bland annat på hur medborgarna resonerar i denna nya nationella debatt.

Macron har i sitt brev valt att ställa frågor mer än ge svar. Dock är det uppenbart att frågorna styr i en viss riktning. Han har valt sina ämnen och har under ämnet skatter ingen fråga om förmögenhetsskatten ska återinföras. Han ställer istället frågan om medborgarna vill ha sänkta skatter och därmed samtidigt är beredda på att krympa den offentliga sektorn. Han frågar heller inte om köpkraften utan mer om arbetslösheten. Det ger honom möjlighet att fråga hur företagen ska kunna stödjas för att bidra till ett bättre företagsklimat som i sin tur kan leda till ökad tillväxt, lägre arbetslöshet och till slut mer pengar i plånboken för alla fransmän.

Macron vill veta vad medborgarna tycker om förändringar i konstitutionen. I dag har Frankrike majoritetsval men han har själv förslag om att införa en viss proportionalitet bland annat i parlamentsvalen för att dess resultat bättre ska spegla folkopinionen. Macron frågar om det är bra och hur långt medborgarna vill gå i den riktningen.

Invandringen är ett annat ämne för den nationella debatten. Bör parlamentet varje år precisera hur många som har tillåtelse att invandra till Frankrike? Det är en fråga som Macron ställer.

Miljöområdet är också ett prioriterat diskussionsämne. Macron själv betonar vikten av att öka kampen mot miljöförstöring och begränsa klimathoten. Han är inte särskilt precis på detta område men medborgarna har möjlighet att säga sin mening.

Macron och hans regering hoppas att den nationella debatten blir en framgång och att revolten minskar på gator och torg och istället omskapas till konstruktivt arbete för ett Frankrike i harmoni och utveckling. Det är förstås en förhoppning som mycket väl kommer att grusas. De gula västarna är visserligen delade i sin inställning till den nationella debatten men de flesta och de ledande representanterna för rörelsen tar avstånd och vill inte delta. De ser denna debatt, organiserad från den politiska ledningen, som ett sätt att manipulera folket. Macron kan heller inte genomföra en lyckad nationell debatt om det samtidigt förekommer stora slag mellan demonstranter och polis varje lördag.

De gula västarna vill tala om andra frågor. Många av dem är revolutionära i sin inställning och vill framföra kravet på Macrons avgång och ställa långtgående krav på förändringar av konstitutionen. De vill framförallt ha folkomröstningar som initieras av folket, inte av den politiska ledningen. Samtidigt finns det en stor skepsis bland vanliga gula västar gentemot dem som nu försöker tala i deras namn. “Du sitter där på ditt djävla kontor och så pratar du för oss i tv”, sa några gula västar  ilsket till en man som försökte framföra rörelsens idéer inför ett tv-team. Raseriet är inte bara riktat mot Macron utan mot allt ledarskap, även det som växer fram bland de gula västarna. Detta blir trots allt ett problem framöver när regeringen nu använder samtalet, dialogen som vapen för att få med hela befolkningen på sin sida.

Nionde lördagen med gula västarna – ny politisk fas
Nionde lördagen med gula västarna – ny politisk fas 150 150 Tomas Lindbom

Det är ingen som längre tror att de gula västarna är ett kortvarigt irrbloss på den politiska himlen. Den nionde lördagen med demonstrationer var mer omfattande än den åttonde vad gäller antal demonstranter. Det avgörande är ändå inte att räkna huvudena  – eller snarare gula västar – vid Trimfbågen eller i andra franska städer. Det viktiga är att rörelsen börjar ta mer form och bli en maktfaktor i en folklig revolt som ingen längre kan ignorera.

De gula västarna har hittat en tydligare kravlista och de har visat att de kan fortsätta att engagera tusentals människor att demonstrera lördag efter lördag. I dag var det någonstans mellan trettio och fyrtiotusen gula västar ute på gator och torg och vid rondeller. Det kan tyckas som ett fåtal i ett land med Frankrikes stora befolkning på över 60 miljoner människor. Men stödet för de gula västarna är fortfarande starkt. Över hälften av befolkningen stöder dem och det finns en ökande styrka i stödet samtidigt som motståndet också skärps. Regeringen skärper tonen och de grupper i samhället som inte är folkliga utan representerar den urbana övre medelklassen och de traditionellt konservativa högerväljarna blir också mer kritiska. Men det ger samtidigt de gula västarna mer adrenalin för att fortsätta kampen.

Det är intressant med deras kravlista. En ny och viktig fråga som kan samla många runt och i denna rörelse är kravet på att medborgarna ska kunna initiera folkomröstningar och därmed kunna med direktdemokrati tvinga en regering och ett parlament till reträtt. Det är många frågor som de gula västarna vill ta upp, inte minst konstitutionella frågor som att avskaffa senaten men också konkreta frågor som att införa förmögenhetsskatt men också underställa folket frågan om lagen om samkönade äktenskap bör avskaffas. Det växer fram en systemkritik hos de gula västarna som kan välta hela den femte republiken över ända om den får riktigt fäste i befolkningen. Folkliga demonstrationer och uppror kombinerade med krav på konstitutionella förändringar kan sätta ökat tryck på den nationella politiska ledningen.

President Macron söker nu en nationell dialog som påbörjas i nästa vecka. Den ska kunna föras överallt i landet och i olika former. Människor kan samlas på eget initiativ i föreningssalar, på torg överallt i landet. Dessa människor ska fritt lämna sina synpunkter inom fyra olika diskussionsområden, bland andra skatter, miljö och demokratifrågor i bred mening. De gula västarna ser den nationella dialogen som ett meningslöst skådespel, “en maskerad”. Regeringen kommer aldrig enligt dem att ta människors svar på allvar.

De gula västarna förefaller gå från en spontan folklig rörelse som mest uttryckt ilska och förtvivlan över folkets prekära ekonomiska situation till en rörelse som driver krav på systemskifte. Macrons avgång har länge varit ett av kraven. Nu menar vissa ledande personer inom rörelsen att det avgörande är att hitta en ny form av demokrati som ger folket verklig makt och begränsar den nuvarande elitens ställning.

De gula västarna stöder sig mycket på de sociala medierna. Det har de gjort sedan starten av rörelsen i oktober. Det är där som de formar sin verklighetsbild genom att lägga ut bilder och filmer och berätta om sin rörelse och påvisa hur polisen och regeringen försöker att stoppa dem. Sanningen filtreras i de traditionella medierna, menar de gula västarna, men i de sociala medierna framstår verkligheten rak och tydlig.

Politiska bedömare börjar nu fråga sig med ökad skärpa hur Macron ska lösa krisen. I talet till nationen i december försökte Macron lugna de gula västarna med några sockrade reformförslag. Det utspelet  gav ingen effekt. Nu frågar sig vissa av dessa politiska bedömare om Macron tänker gå så långt att han upplöser nationalförsamlingen eller till och med utlyser ett nytt presidentval. Frågan har blivit akut. Hur ska Macron kunna återupprätta sin legitimitet som nationens ledare? I dag är han ständigt på reträtt. Han  har tappat greppet om sitt förändringsarbete som han lovade väljarna i valrörelsen. Han har inte heller möjlighet längre att resa runt i landet utan att bli föremål för hotfulla angrepp. Han har under lång tid valt att göra besök på företag och träffa politiker i regionerna utan att pressen och allmänheten vetat om det i förväg. Han har med tiden blivit alltmer instängd i sitt palats utan möjlighet att möta människor och spela rollen av nationens ledare. Det är sedan en tid tillbaka lördagarnas demonstrationer som sätter den politiska agendan i Frankrike, inte han och hans regering.

De gula västarna har alltså lyckats skapa sig en politisk maktposition på flera sätt. Medialt genom lördagsdemonstrationerna. Opinionsmässigt genom att få stöd av en majoritet av fransmännen. Nu också på ett grundläggande politiskt plan genom att driva konstitutionella demokratifrågor. Vinterns uppror har nu tagit en omfattning som börjar likna majrevolten 1968. Vinterns uppror är inte lika dramatiskt som maj -68 men den har redan pågått under längre tid. Hur många fler  lördagar orkar polismakten? Hur många lördagar kan Macron avvakta innan han måste vidta drastiska åtgärder. Eskalera repressionen genom skärpta lagar, undantagstillstånd och hårdare polisinsatser? Eller utmana hela folket rent konstitutionellt genom nyval?

 

  • 1
  • 2