Nionde lördagen med gula västarna – ny politisk fas

Nionde lördagen med gula västarna – ny politisk fas 150 150 Tomas Lindbom

Det är ingen som längre tror att de gula västarna är ett kortvarigt irrbloss på den politiska himlen. Den nionde lördagen med demonstrationer var mer omfattande än den åttonde vad gäller antal demonstranter. Det avgörande är ändå inte att räkna huvudena  – eller snarare gula västar – vid Trimfbågen eller i andra franska städer. Det viktiga är att rörelsen börjar ta mer form och bli en maktfaktor i en folklig revolt som ingen längre kan ignorera.

De gula västarna har hittat en tydligare kravlista och de har visat att de kan fortsätta att engagera tusentals människor att demonstrera lördag efter lördag. I dag var det någonstans mellan trettio och fyrtiotusen gula västar ute på gator och torg och vid rondeller. Det kan tyckas som ett fåtal i ett land med Frankrikes stora befolkning på över 60 miljoner människor. Men stödet för de gula västarna är fortfarande starkt. Över hälften av befolkningen stöder dem och det finns en ökande styrka i stödet samtidigt som motståndet också skärps. Regeringen skärper tonen och de grupper i samhället som inte är folkliga utan representerar den urbana övre medelklassen och de traditionellt konservativa högerväljarna blir också mer kritiska. Men det ger samtidigt de gula västarna mer adrenalin för att fortsätta kampen.

Det är intressant med deras kravlista. En ny och viktig fråga som kan samla många runt och i denna rörelse är kravet på att medborgarna ska kunna initiera folkomröstningar och därmed kunna med direktdemokrati tvinga en regering och ett parlament till reträtt. Det är många frågor som de gula västarna vill ta upp, inte minst konstitutionella frågor som att avskaffa senaten men också konkreta frågor som att införa förmögenhetsskatt men också underställa folket frågan om lagen om samkönade äktenskap bör avskaffas. Det växer fram en systemkritik hos de gula västarna som kan välta hela den femte republiken över ända om den får riktigt fäste i befolkningen. Folkliga demonstrationer och uppror kombinerade med krav på konstitutionella förändringar kan sätta ökat tryck på den nationella politiska ledningen.

President Macron söker nu en nationell dialog som påbörjas i nästa vecka. Den ska kunna föras överallt i landet och i olika former. Människor kan samlas på eget initiativ i föreningssalar, på torg överallt i landet. Dessa människor ska fritt lämna sina synpunkter inom fyra olika diskussionsområden, bland andra skatter, miljö och demokratifrågor i bred mening. De gula västarna ser den nationella dialogen som ett meningslöst skådespel, “en maskerad”. Regeringen kommer aldrig enligt dem att ta människors svar på allvar.

De gula västarna förefaller gå från en spontan folklig rörelse som mest uttryckt ilska och förtvivlan över folkets prekära ekonomiska situation till en rörelse som driver krav på systemskifte. Macrons avgång har länge varit ett av kraven. Nu menar vissa ledande personer inom rörelsen att det avgörande är att hitta en ny form av demokrati som ger folket verklig makt och begränsar den nuvarande elitens ställning.

De gula västarna stöder sig mycket på de sociala medierna. Det har de gjort sedan starten av rörelsen i oktober. Det är där som de formar sin verklighetsbild genom att lägga ut bilder och filmer och berätta om sin rörelse och påvisa hur polisen och regeringen försöker att stoppa dem. Sanningen filtreras i de traditionella medierna, menar de gula västarna, men i de sociala medierna framstår verkligheten rak och tydlig.

Politiska bedömare börjar nu fråga sig med ökad skärpa hur Macron ska lösa krisen. I talet till nationen i december försökte Macron lugna de gula västarna med några sockrade reformförslag. Det utspelet  gav ingen effekt. Nu frågar sig vissa av dessa politiska bedömare om Macron tänker gå så långt att han upplöser nationalförsamlingen eller till och med utlyser ett nytt presidentval. Frågan har blivit akut. Hur ska Macron kunna återupprätta sin legitimitet som nationens ledare? I dag är han ständigt på reträtt. Han  har tappat greppet om sitt förändringsarbete som han lovade väljarna i valrörelsen. Han har inte heller möjlighet längre att resa runt i landet utan att bli föremål för hotfulla angrepp. Han har under lång tid valt att göra besök på företag och träffa politiker i regionerna utan att pressen och allmänheten vetat om det i förväg. Han har med tiden blivit alltmer instängd i sitt palats utan möjlighet att möta människor och spela rollen av nationens ledare. Det är sedan en tid tillbaka lördagarnas demonstrationer som sätter den politiska agendan i Frankrike, inte han och hans regering.

De gula västarna har alltså lyckats skapa sig en politisk maktposition på flera sätt. Medialt genom lördagsdemonstrationerna. Opinionsmässigt genom att få stöd av en majoritet av fransmännen. Nu också på ett grundläggande politiskt plan genom att driva konstitutionella demokratifrågor. Vinterns uppror har nu tagit en omfattning som börjar likna majrevolten 1968. Vinterns uppror är inte lika dramatiskt som maj -68 men den har redan pågått under längre tid. Hur många fler  lördagar orkar polismakten? Hur många lördagar kan Macron avvakta innan han måste vidta drastiska åtgärder. Eskalera repressionen genom skärpta lagar, undantagstillstånd och hårdare polisinsatser? Eller utmana hela folket rent konstitutionellt genom nyval?

 

Leave a Reply

Your email address will not be published.