Monthly Archives :

september 2019

Jacques Chirac är död
Jacques Chirac är död 150 150 Tomas Lindbom

Frankrike president 1995-2007, Jacques Chirac är död. En av de mer framträdande av femte republikens statschefer men inte heller den som mest satt sin prägel på nationen. Självfallet en stark ledare, annars blir man inte president i ett så stort och politiskt engagerat land, men inte minst stark som politisk strateg och taktiker.

Jacques Chirac var på djupet en politisk människa. Han levde för politiken och han utnyttjade också politikens möjligheter på olika sätt. Han levde i en tid när insynen i maktens alla skrymslen och vrår var sämre än i dag. Han misstänktes för ekonomiskt tvivelaktiga affärer, främst under sin tid som borgmästare i Paris. Han var samtidigt oerhört skicklig i att manövrera i det politiska landskapet och få igenom sin vilja. Han var en kraftnatur men samtidigt påfallande kompromissorienterad. Inte alls så utmanande i sin politik och uttalanden som sin efterträdare Nicolas Sarkozy, liksom Chirac företrädare för det parti som i dag kallas Republikanerna, det vill säga den demokratiska högern.

Jacques Chirac är påfallande lite närvarande i de franska politiska samtalen idag. Förmodligen beror det på hans pragmatism och avsaknad av särpräglade idéer. Hans ambition var att dels hålla ihop sitt parti som alltid spretat åt olika håll och väljarkåren som också är minst sagt spretig. Betyget bör nog blir högt i bedömningen om han lyckades i denna ambition. Han släckte bränder mer än att han drev utvecklingen framför sig. De sista åren var han trött. Många fransmän väntade ut presidentvalet 2007 när han inte kunde väljas om utan en ny och yngre president skulle ta vid.

Jag tänker på några saker när jag hör namnet Chirac. Han var en duktig borgmästare i Paris. Staden blev renare på flera sätt. Gator och torg städades upp på 70-talet. De första cykelbanorna målades in på gatorna i stan. De var inte många som vågade sig ut på en cykeltur men han tog ändå första steget.

Jag minns hur Chirac tog ställning mot USA:s krig i Irak. Det var ett modigt ställningstagande. Samtidigt lät han genomföra provsprängningar för atomvapen. Det var en provokativ handling som knappast ledde till något gott men fjärmade Frankrike från stora delar av befolkningarna i väst.

Chirac var en moderat högerpolitiker.  Han var tvungen genom en vänsterseger i parlamentsvalet 1997 att i fem år samregera med Socialistpartiet. Det gjorde han i huvudsak på det kompromissvänliga sätt som han var förmögen till. Han kom att ställas mot Nationella frontens ledare Jean Marie Le Pen i den andra valomgången i presidentvalet 2002. Han vann med stöd också från vänsterväljare som föredrog honom framför Le Pen. Han förstod att detta stöd också krävde en fortsatt måttfull högerpolitik. Hans val av premiärminister var också signifikativt för hans inställning efter sin valseger. Han utsåg centerpolitikern Jean-Pierre Raffarin till den posten.

Under de sista åren var han inte bara tvingad till en rad kompromisser. Han var också trött och hade svårt att hantera de ökade spänningarna i det franska samhället. Efter terrorattentaten i New York den 11 september 2001 vreds den franska opinionen alltmer i en invandringsfientlig riktning. Samtidigt ökade irritationen bland de unga invandrarna. Stora bilbränder i vissa förorter skakade Frankrike sommaren 2005. Chirac hade inga svar utan lät sin inrikesminister Nicolas Sarkozy driva hetsjakt mot ungdomarna.

Sammantaget har vi en bild av Jacques Chirac som ett politiskt djur, skicklig i sin roll. Samtidigt en moderat och folklig typ av högerpolitiker, också med ett socialt samvete. Det var typiskt att han i presidentvalet 2012, där striden stod mellan hans partivän Sarkozy och socialisten Francois Hollande, öppet erkände att han hade mer sympatier för Hollande.

Klimataktivister tar över gatan från de gula västarna
Klimataktivister tar över gatan från de gula västarna 150 150 Tomas Lindbom

Möjligen sker ett skifte nu i höst om makten över demonstrationsvägarna i främst Paris. Förra året samlades som bäst tiotusentals människor med gula västar på olika gator i huvudstaden. Demonstranterna hotade presidentmakten och Frankrike var inte långt från en revolt som kunnat tvinga regering och till och med presidenten att avgå. I alla fall skedde en påtaglig anpassning av President Macrons politik och delvis också hans profil som ledare. Nu är hösten i antågande och demonstrationerna börjar på nytt. Men det är en annan grupp som drar till sig mer uppmärksamhet; de aktiva demonstranterna för en radikalare klimatpolitik.  Kommer vintern 2019-20 att handla mer om klimat än om sociala klyftor? Och alla undrar om dessa grupper kan samsas och vad händer om och när klimataktivisterna radikaliseras. Kommer våldet att alltmer smyga sig in också i den rörelsen?

En av förra årets ledare för de gula västarna, Ingrid Levavasseur, har kommit ut med en bok om sitt liv och sin kamp för rörelsen. Boken bär titeln  “Rester digne” (på svenska: Förbli värdig) och beskriver hennes liv och hennes korta period som en av förgrundsfigurerna för rörelsen. Boken berättar också om hur hon tvingas avbryta sitt ledarengagemang genom fysiska attacker från personer inom rörelsen och en rad hot, också delvis från de egna, om att våldta eller döda henne. Hon beskriver hur denna rörelse innehåller både en solidaritet bland dem som engagerat sig och hänsynslös mobbning.

De gula västarna var från början en rörelse som vann sympati hos tre fjärdedelar av fransmännen. Med tiden ökade misstron när våldet spred sig alltmer internt bland demonstranterna. Extrema autonoma våldsgrupper som black bloc infiltrerade bland de gula västarna men även internt skedde en radikalisering. Människor började tala om ultras jaunes, alltså extremt våldsinriktade gula västar. Samtidigt visade det sig också att många av de gula västarna politiskt snarare sympatiserade med Marine Le Pen och att det förekom öppen antisemitism. Stödet för de gula västarna minskade då i opinionen.

Nu engagerar klimatfrågan människor i hög utsträckning. I många städer runt om i världen demonstrerar inte minst unga personer för en radikalare klimatpolitik än den som regeringarna i västvärlden företräder. Kritiken mot Macron som var bärande hos de gula västarna, viktigare än de konkreta politiska kraven, finns nu hos klimataktivisterna. I lördags demonstrerade båda grupperna utan att ändå känna någon närmare gemenskap. De gula västarna var bara några hundra, betydligt färre än klimataktivisterna.

Den öppna frågan är vad som händer senare i höst och i vinter. Kommer vi nu att se att klimatfrågan blir viktigare än den inriktning på ekonomi och välfärd som de gula västarna burit  på. Det är inget orimligt antagande. Det är svårt att se att grupperna kan förenas. De gula västarna består mest av arbetarklass på landsorten och i de små städerna. De startade i ett raseri mot höjd bensinskatt vilket regeringen föreslagit. Klimataktivisterna har ju en helt annan agenda och företräds i en helt annan utsträckning av unga och av städernas radikala medelklass. Majrevolten 1968 var en gemensam manifestation av arbetare och studenter men på den tiden var studenterna socialister liksom arbetarna. Ändå höll solidariteten mellan dessa grupper bara några korta veckor. I dag är ingen av grupperna förankrad i en politisk idérörelse men ändå så olika. Det som förenar dem är hatet mot Macron men frågan är om det räcker.

Våldet ligger hela tiden nära när det gäller de demonstrationerna som genomförs på gatorna i franska städer. Ju mindre organiserade dessa manifestationer är desto större är också risken för våld. Black bloc lurar i gathörnen och kommer att ta varje tillfälle att blanda sig i demonstrationer som attackerar den demokratiskt valda ledningen i landet. Och att båda dessa grupper kommer att attackera Macron är alldeles säkert.

Två huvudaktörer i den franska politiken
Två huvudaktörer i den franska politiken 150 150 Tomas Lindbom

Alla som följer den franska politiken väntar på ett oväder som ska dra in över landet. Än så länge är det relativt lugnt men stillheten är alltid bedräglig  när det handlar om spelet om makten. Och det är sällan bara ett spel. Det finns något obarmhärtigt våldsamt över de strider som varje vinter utspelas mellan regering och opposition, mellan regering och de olika intresseorganisationerna på arbetsmarknaden och mellan makten i Paris och oppositionella i olika skepnader runt om i landet.

Den stora kraftmätningen förra året stod mellan Macron och hans regering å ena sidan och de gula västarna å den andra. Många målade upp bilden av en våldsam strid mellan fattig och rik. Fransk politik handlar i ock för sig alltid om det. Förra året var det emellertid inte de fackliga organisationerna som stod för motståndet mot regeringen och presidenten. Folkligheten saknade en tydlig profil som kunde härledas från en politisk eller facklig rörelse. De gula västarna var i den meningen anarkistisk. De ställde krav på sänkt bensinskatt och en omfördelning av skattesystemet i rättvisare riktning. Men främst handlade det om ett vrål av indignation mot det franska klassamhället. Macron kallades ständigt för en president för de allra rikaste och kraven på hans avgång var dominerande bland slagorden under demonstrationerna.

De fackliga organisationerna förmådde aldrig ta över de gula västarna och styra denna rörelse i sin riktning. Lika fåfänga var den yttersta vänsterns försök att slå mynt av denna folkliga vrede. Tvärtom tappade Det okuvade Frankrike med sin ledare Jean-Luc Mélenchon en stor del av det inflytande det skaffat sig första året efter president- och parlamentsvalen 2017.

Emmanuel Macron må verka hotad av en stark folklig opposition och risken är överhängande att nya strejker och demonstrationer i vinter kommer att kullkasta en del av de reformförslag som han vill driva igenom, bland annat förändringarna i pensionssystemet. Ändå finns där ingen verklig politisk opposition i nationalförsamlingen. Denna opposition är splittrad på en numerärt sätt svag extremhöger, en splittrad höger och en svag vänster. Framförallt kan ju inte dessa oppositionspartier samverka för att fälla regeringen. Frankrike tillämpar nämligen majoritetsval till parlamentet vilket ger stor fördel för det parti som är störst eller stöder den valde presidenten. Republiken på väg har bara stöd av max 30 procent av befolkningen men har en majoritet av ledamöter i nationalförsamlingen. Marine Le Pens parti, Nationell samling, har ett drygt tiotal ledamöter i nationalförsamlingen trots att partiet nästan är lika stort som Macrons parti.

Det är ändå uppenbart att den rent partipolitiska striden står mellan Macrons och Le Pens rörelser. Dessa motpoler dominerar debatten. Macron ser Le Pen som sin huvudfiende och vice versa. Marine Le Pen har lyckats att göra sitt parti till det folkliga partiet och Macron tvingas uppleva att de flesta väljare ser honom och hans parti som de välbeställdas och etablissemangets företrädare. Det är förstås en vinklad beskrivning av verkligheten. Marine Le Pen har fördelen av att kunna räkna med  stöd för sin nidbild av Macron av samtliga andra partier, av de fackliga organisationerna och av de gula västarna. Alla trummar på om Macrons liberala politik som öppnar gränserna och hotar de vanliga fransmännens välfärd. Alla beskriver honom som en globalist och en globalist är i varje fall i Frankrike detsamma som antifolklig.

Vinner då Nationell samling med sin folkliga framtoning över Macron? Nja, så enkelt är det förstås inte. I kommunalvalen som infaller i mars nästa år kan Nationell samling som bäst besätta ett par hundra borgmästarposter men i de allra flesta fall i små kommuner. Människor har inte tillräcklig tillit till detta parti. Och detsamma gäller förmodligen nästa presidentval. Osvuret är bäst men förmodligen kommer Marine Le Pen inte lyckas att få de drygt 50 procent i en andra valomgång som krävs. Hon får det ivarje fall  inte mot Emmanuel Macron. Så ser det ut i dag. Men en sak är säker. Nationell samling är Frankrikes näst starkaste partipolitiska kraft och kan i alla fall utöva en stark indirekt påverkan på samhällsutvecklingen.

Pensionsreformen öppnar för nya samhällskonflikter
Pensionsreformen öppnar för nya samhällskonflikter 150 150 Tomas Lindbom

Premiärminister Edouard Philippe har nu i veckan lovat att genomföra en omfattande dialog kring den annalkande pensionsreformen i Frankrike. Han vill förhandla med parterna på arbetsmarknaden och med medborgarna genom en samhällsdialog liknande den som genomfördes i vintras efter de gula västarnas demonstrationer. Ingenting är så laddat i Frankrike som pensionsfrågan. Den omfattar alla och den engagerar också dem som i dag är i början av sina vuxenliv. Vi står säkert inför långa och smärtsamma konflikter på arbetsmarknaden med strejker som kommer att störa vardagslivet för de flesta fransmän.

Nuvarande ordning runt pensionerna kan ses som ett lapptäcke. Det förekommer i dag 42 olika modeller. Inom delar av den statliga sektorn har människor mycket goda villkor. Det finns de som kan gå i pension så tidigt som vid 51 års ålder. Generellt är pensionsvillkoren fördelaktigare för anställda inom den offentliga sektorn. Orättvist, säger de som har sämre villkor men de har i decennier fått böja sig för att andra grupper förhandlat fram bättre villkor. Nu riskerar de offentliganställda att få märkbart sämre villkor om regeringen går på den statliga utredningens förslag om en gemensam modell som sätter pensionsgränsen vid 64 år.

Det lär inte bli en så radikal reform som utredningen föreslår . Det finns inga politiska möjligheter att genomdriva den. Inte heller en ordning som bygger på hur många år som en anställd betalat in pensionspengar. Det är den modell som President Emmanuel Macron verkar föredra. De fackliga organisationerna är fortfarande tillräckligt starka på den offentliga sidan för att – säkert med betydande framgång – blockera försämringar för deras grupper. Och organisationer som CGT och FO, lärarförbundet med flera kommer inte att dra sig för att ta ut grupper av sina medlemmar i strejker som blir märkbara för landet; transporterna, sjukhusen, skolorna.

Oron på arbetsmarknaden har redan börjat märkas. Igår stod flera tunnelbanelinjer stilla liksom pendeltågen i Parisregionen. Blockeringen av transporterna var mer omfattande än normalt. Akutsjukvården är i  partiell strejk sedan länge. Rader av andra samhällsgrupper som ser sig förfördelade står nu på rad för att strejka.

Alla minns 1995 när Alain Juppé försökte genomföra en pensionsreform. Han fick ge upp. Det är mycket möjligt att så sker även denna gång. Reformen som kommer att bära Macrons signum har ambitionen att vara än mer radikal än någon reform under decennier.

Det finns en logik i alla konflikter på den franska arbetsmarknaden. I grunden är arbetstagarna, särskilt den klassiska arbetarklassen, i grunden djupt misstrogen mot den politiska makten. Klassisk socialism lever i det avseendet kvar men sammanbunden med en annan motsättning; den mellan elit och folk och den mellan stad och land. Marine Le Pen och hennes parti är långt ifrån socialister men deras hat mot etablissemanget förenas här med traditionell socialistisk vänster. Alla som slöt upp i leden med de gula västarna förra vintern känner ett gemensamt främlingskap mot all överhet och mot Paris. Varenda reform som försvagar tillvaron för vanligt folk leder till uppror. Och alla stöttar varandra mot president och regering, från lokförare till advokater. De privatanställda skulle möjligen kunna kräva att få förbättringar av pensionen genom en högre rättvisa mellan yrkesgrupper men så sker förstås inte. Alla vänder ilskan mot den politiska makten och alla kräver att få behålla de villkor som de uppnått i förfluten tid.

Det är möjligt att regeringen genom dialog och en viss anpassning av sina kommande lagförslag kan undvika ett totalt samhällskaos. Det kommer ändå inte att bli lätt. Denna regering och dess president kommer att möta hårdföra förhandlare från facken men kanske framförallt ett raseri från vanliga människor som kommer att strejka och demonstrera och lamslå delar av samhällsapparaten. Och med de gula västarna och med de autonoma våldsgrupperna kan situationen bli än mer problematisk. Allt pekar på en ny het höst och vinter för Macron och hans politiska regim.

Macron agerar på världspolitikens scen
Macron agerar på världspolitikens scen 150 150 Tomas Lindbom

Det råder ingen tvekan om att President Emmanuel Macron agerar mer aktivt på världspolitikens scen än sin företrädare Francois Hollande. Nu var Hollande en av svagare presidenterna Frankrike haft under den femte republiken, det vill säga sedan General de Gaulle skrev om konstitutionen och blev denna republiks förste president 1958. Ändå är det nu så tydligt hur Macron i ett läge när Europa saknar någon annan jämbördig ledare tar för sig på det utrikespolitiska området.

Det senaste exemplet är hur Macron på diplomatisk väg försöker närma sig Ryssland. I dagarna träffar Frankrikes utrikes- och försvarsministrar sina kollegor i Moskva. Det blir ett viktigt möte där den franske utrikesministern Le Drian uttryckes saken på ett tydligt sätt: Det gäller att närma Ryssland till Europa. Macron och hans ledning betonar alltså inte relationen mellan de båda länderna i första hand utan mellan Europa och Ryssland.

Macron har starka ambitioner att leda ett Västeuropa som präglas av de liberala värderingar som denna kontinent stått för efter andra världskriget men som skakas betänkligt sedan några år tillbaka.

Det handlar också om andra strategiska frågor än att bara närma Ryssland till Europa av handelsmässiga skäl. Det handlar om att inte tappa Ryssland till Kina. Det ger också Europa en ökad styrka mot USA som många har oroliga tankar kring under Trumps era. Vad händer med mellanöstern och de handelspolitiska relationerna med Iran. Och kärnvapenavtalen som Trump rev sönder och där nu Iran hotar att påbörja upprustning igen.

Det är självklart så att Macron inte föredrar Ryssland politiskt sett gentemot USA: Det här rör sig om realpolitik. Macron förefaller agera som Putin eller Trump. Det har föga med idealism att göra. Det råder också som franska kommentatorer betonar en viss tveksamhet i franska diplomatiska kretsar kring detta utspel med en utsträckt hand mot Moskva. För många är ändå grunddraget i västeuropeisk politik att hålla USA som den viktigaste bundsförvanten. Om detta ställningstagande ruckas genom de nya kontakterna med Moskva är för tidigt att säga. Det behövs trots allt bara en justering av den amerikanska utrikespolitiken för att Macron ska skruva sin politik i en annan riktning.

Macron har ändå efter sommaren gjort en rad intressanta drag på det geopolitiska schackbrädet. Mötet med Putin i hans sommarresidens, inbjudan av Irans utrikesminister under G7-mötet i Birarritz. Och nu mötet på hög nivå mellan Rysslands och Frankrikes utrikesministrar och försvarsministrar i Moskva. Det finns anledning att följa utvecklingen med Macron som aktör på den internationella scenen.

  • 1
  • 2